Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salomo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbättrad text). Då David låg på sitt yttersta,
skulle frågan om tronföljden afgöras. Batseba,
profeten Natan, prästen Sadok och anföraren för den
kungliga lifvakten Benaja önskade till efterträdare
S., medan Davids gamle härhöfvitsman Joab och prästen
Ebjatar understödde den äldre Adonia, en son af Davids
gemål Hagit (2 Sam. 3: 4). Afgörandet till S:s förmån
träffades af David, som därmed enligt framställningen
endast bekräftade ett tidigare löfte. (Den af flera
nyare forskare förfäktade meningen, att Adonia skulle
ha gått förlustig sin på högre ålder grundade rätt
till tronen genom en förkastlig palatsintrig, som
uppgjorts af Batseba och Natan, har intet stöd i de
till vår tid bevarade källorna.) S., som ärfde ett
i förhållande till de närmaste grannstaterna stort
rike, behöfde icke som sina båda företrädare utkämpa
några strider för att rädda sitt folks existens, utan
kunde odeladt egna sig åt att vårda sitt arf. Han
sökte först trygga rikets säkerhet genom hvarjehanda
försvarsåtgärder. Han uppförde en ringmur kring
hufvudstaden, hvilken tillsammans med de af David
påbörjade befästningarna bildade Jerusalems äldsta
mur (1 Kon. 3: 1; 9: 15), anlade flera fästningar,
såsom Hasor i Naftalis stamland, Megiddo vid
Jisreelsslätten, Bet-Horon n. v. om Jerusalem
och Tamar i Sydlandet samt Geser, som S. fått af
sin egyptiske svärfader (kap. 9: 16 ff.). Dessutom
införde han en mängd ridhästar och stridsvagnar, som
förlades på olika ställen i landet (kap. 4: 26; 10: 26),
och gjorde de sista kvarlefvande resterna af de gamle
kananéerna till arbetspliktiga statsslafvar (kap. 9:
20 f.). Trots dessa säkerhetsåtgärder kunde S. icke
förhindra, att riket förlorade ett par lydländer,
nämligen Edom i s. och Damaskus i n. (kap. 11, 14–
25), förluster, som med tiden blefvo kännbara,
då det själfständiga araméerriket med Damaskus
som hufvudstad blef en af Israels rikes farligaste
fiender. Bortsedt från dessa händelser stod S. i
fredligt förhållande till sina grannar, särskildt till
konung Hiram i Tyrus, hvars vänskap han ärft efter
sin fader. Hiram var S. behjälplig med att flotta
(till Jaffa) och bearbeta timmer (ceder och cypress)
för dennes många palatsbyggnader samt lånade honom en
större summa pengar, till gengäld hvarför han erhöll
dels en årlig mängd hvete och olja, dels 20 galileiska
städer (kap. 5: 1–12; 9: 10–14). Förhållandet till
Egypten var i det hela godt och korrekt, men det
ser dock ut, som om denna makt åter velat göra sina
gamla anspråk på höghetsrätt öfver Palestina gällande
och endast af hänsyn till S:s makt och giftermål
med en egyptisk prinsessa tillsvidare afstått från
att visa, hvad det åsyftade. Genom dessa vänskapliga
förbindelser med Fenicien och Egypten kunde S. öppna
sitt land för och draga nytta af den omgifvande
kulturvärlden. Det är denna den öppna dörrens politik,
som framför allt karakteriserar S:s regering. Genom
förbindelsen med Fenicien inströmmade kulturalster ej
blott från detta land, utan ock från Kreta, Cypern,
Mindre Asien och Egeiska öarna; en annan kulturström
kom från Arabien (jfr berättelsen om drottningens
af Saba besök kap. 10: 1–13), en tredje kom från
Eufrat-trakten. För att fylla penningbehofvet pålade
S. de genom landet tågande handelskaravanerna tull
(1 Kon. 10: 15) och dref äfven handel med hästar
och stridsvagnar, som han införde från Egypten och
utförde till andra länder (v. 28 f.). Med hjälp af
Hiram sökte S. vidare upprätta handelsförbindelse med
det guldrika Ofir (se d. o., kap. 9: 26–28; 10: 11 f.,
22). I afseende på rikets inre styrelse lät S. de
från Davids tid bestående förhållandena förbli,
men ökade de gamla ämbetena med en öfverhofmästare
och en öfverfogde med 12 underlydande fogdar, af
hvilka hvar och en skulle för en månads tid i tur
och ordning anskaffa nödiga lifsmedel för konungens
hofhållning (kap. 4: 1–19). Ett djupt och för rikets
välfärd ödesdigert ingrepp i folkets fria ställning
gjorde S., då han i motsats till David, som användt
endast krigsfångar till allmänna arbeten, inkallade
äfven fria israeliter för utförandet af de många och
dyrbara byggnadsföretagen (kap. 5: 13–18). Missnöjet
med detta arbetstvång tog sig redan under S:s egen
regering uttryck i ett farligt uppror, anfördt af
en efraimit Jerobeam, som var öfverfogde öfver de
af hans landsmän, hvilka inkallats för att utföra
arbetet med hufvudstadens befästande. Upproret
kväfdes visserligen, så att Jerobeam måste fly
till Egypten. Men efter S:s död kom han åter,
och då sonen Rehabeam icke ville bevilja folket
någon lättnad i det tunga ok, som fadern pålagt det,
ledde detta till rikets delning (kap. 11: 26–40; 12:
2–12). – Den varaktigaste frukten af S:s regering och
den, som förskaffat honom den största berömmelsen,
var det af honom uppförda härliga templet, hvilket
emellertid utgjorde endast en del af en hel samling
palatsbyggnader (kap. 6–8). I början residerade
S. i det af David uppförda slottet på Sion, den
sydöstra kullen (se Jerusalem, sp. 1367). De af
S. uppförda byggnaderna lågo alla n. därom: närmast
Sion Libanonskogshuset, hvars nedre våning tjänade
som samlingsrum för viktiga sammankomster, medan
den öfre var ett slags förrådskammare (kap. 7:
1 ff., 10: 16 f.), n. därom följde en pelarhall
för audienssökande etc. och en annan pelarhall, som
tjänade till domstolslokal. En ny byggnadskomplex,
belägen n. om de nu nämnda, inneslöt konungens slott
med en särskild byggnad för hans egyptiska gemål,
och n. om dessa byggnader låg templet. (Jfr fig. 1
å pl. I till art. Jerusalem.)
Det mest karakteristiska draget i S:s regering,
landets öppnande för den omgifvande kulturen, med ty
åtföljande glans öfver hans person, utsatte honom
själf och riket för en stor fara: först politiskt,
då han för att kunna uppföra sina praktbyggnader
måste taga sitt folks arbetskraft i anspråk i en sådan
utsträckning, att det, såsom ofvan nämnts, framkallade
uppror, och till sist i sina konsekvenser medförde
rikets delning, men sedan äfven religiöst, då S. emot
sina främmande gemålers religion visade en tolerans,
som säkert också skulle ha gjort en Samuel till en
ännu svårare motståndare mot honom, än han var mot
en Saul. Den enda profet, som omtalas på S:s tid,
Ahia från Silo, stod ock på upprorsmakaren Jerobeams
sida. Icke dess mindre framstår S. i berättelserna som
en strålande bild af en vis och rättrådig konung med
en icke ringa fond af hvad vi skulle kalla humanistisk
bildning, hvilken skall ha satt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
