Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätvingar - Rätvingesländor - Rätö - Rääf [räv], Leonhard Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Rätvingesländor-Rääf
122
arter, Phobceticus Kirbyi och Pharnacia serratipes,
nå ända till 33 cm. i längd. Ansenliga äro också
den största kackerlackan, Megaloblatta regina, från
Syd-Amerika, den största gräshoppan, Tropidacris
rex, från mellersta Amerika, samt den största kända
vårtbitaren, Siliquofera grandis, från Nya Guinea; de
nå en spännvidd mellan de utbredda vingspetsarna af
resp. 185, 215 och 250 mm. G. A-z. Rätvingesländor,
Pseudoneuroptera, zool., insektordning med i regel 4
hinnaktiga, nätådriga flygvingar, bitande, stundom
förkrympta mundelar och ofullständig förvandling,
utan hvilande pupp-stadium. Alla hithörande insekter
tillbringa sitt larvstadium i vatten. - Till
denna ordning räknas följande grupper: 1. Odonata
(se d. o.); 2. Ephe-meridcB 1. Plectoptera (se
Dagsländor); 3. Perlidce 1. Plecoptera (se Sjöslän
dör). Trots de ofvannämnda öfverensstämmelserna
visa dessa sinsemellan så stora olikheter, att
deras systematiska rang af skilda författare
uppskattats än som underklass, än som ordning,
underordning eller blott familj. Enligt det i detta
arbete tillämpade systemet torde grupperna i fråga
lämpligast betecknas som underordningar. Därför
må här som en inkonsekvens framhållas, att gruppen
Dagsländor i det föregående angetts som familj, ehuru
den enligt den modernaste systematiken omfattar rätt
många familjer. - Corrodentia, som i det föregående
angetts som en grupp af Pseudoneuroptera, bör enligt
nyare åskådningssätt betraktas som en särskild
ordning (se Gnagarinsekter). Till samma ordning
bör likaledes föras den till Pseudoneuroptera
hänvisade b o k l u s e n (se äfven P s o-cidae).
G. A-z.
Rätö, Lilla och Stora, öar i Gudingefjär-den af
Östersjön, tillhöriga Lofta socken, Kalmar län,
den förra i/2, den senare l mtl.
Rääf [räv], Leonhard Fredrik, kulturhistoriker,
riksdagsman, tillhörande en urgammal, i Norden vidt
utgrenad släkt, f. 18 sept. 1786 på Tomestorp i Kinda
härad, Östergötland, d. 9 juni 1872 på Forsnäs, blef
student i Uppsala 1802, aflade kansliexamen 1805,
tjänstgjorde som e. o. kanslist i krigsexpeditionen,
samtidigt fortsättande sina studier i Uppsala^,
och ingick 1808 i Kiksarkivet. Ee-dan då gjorde
E. sig känd som ifrig samlare af urkunder. Efter
föräldrarnas 1810 tima-de död öfvertog han skötseln
af familjens egendomar ocli blef för framtiden
bosatt på landet, först på Tomestorp, 1822-43 på
Bulsjö i Ydre härad och därefter på säteriet Forsnäs
därsammastädes. Han utnämndes 1818 till kammarjunkare,
invaldes i Vitt. hist. o. ant. akad. 1829 och i
Vetenskapsakademien 1861 samt blef 1860 filos,
hedersdoktor i Uppsala. - Under sin Uppsalatid
var E. med bland stiftarna af sällskapet
Vitterhetens vänner, och äfven senare stod han i
vänskapsförbindelse med den nyromantiska skolans
män. Tidigt invald i Götiska förbundet (där han bar
namnet Eefr), bidrog han till "Idunas" 5:e häfte
med den väckande uppsatsen Tankar om sättet att
uppsöka och vårda fäderneslandets jorn-lemningar
(i registret till "Iduna" af misstag till-skrifven
J. Adlerbeth). I sin hembygd vände E. sin håg till
samlande och upptecknande af folkets visor, lekar,
sagor, skrock o. d., korteligen allt hvad senare
kallats "folklore". E. har själf antecknat, att han
till Geijers och Afzelius’ folkvise-samling 1814-17
skulle lämnat ej färre än 70 romanser, de flesta med
melodier, hvaraf man dragit den slutsatsen, att han
alltså skulle lämnat större delen af de däri upptagna
106. Oafsedt att här förekommer en mängd varianter,
framgår det dock af bref växlingen, att E. näppeligen
direkt kan ha lämnat så mycket. Han drog sig nämligen
i det längsta tillbaka för samarbete med Afzelius,
hvars goda vilja han ej misskände, men som han ansåg
sakna kritik och kunskaper; ännu i dec. 1816 hade han
ej införlifvat sina samlingar med Afzelius’, men i maj
1817 (då blott några häften af sista delen återstodo)
började han och Afzelius jämföra sina digra samlingar
(jfr H. Schiick och K. Warburg, "Illustrerad svensk
litteraturhistoria", 2:a uppl. III: 125). Möjligen
kom en del östgötavisor samlingen till godo genom
E:s medarbetare, bröderna Wallman. Den samling
"Svenska fornsånger", som A. I. Arwidsson
utgaf 1834-42, är däremot byggd på E:s stora
kollektion af balladhandskrifter ’(för melodiernas
upptecknande använde han musikerna E. Drake och
J. Eggert). E. uppmärksammade äfven de skatter,
som för svenska häfderna kunna tillgodogöras ur
härads- och kyrkoarkiv. Han verkställde själf inemot
1,000 ytterst noggranna afskrifter af i landsorten
befintliga pergamentsbref (från 1281-1606), och på
grund af sitt anseende som lärd urkundsforskare
anmodades han på 1820-talet att biträda vid
uppgörandet af planen till "Svenskt diplomatarium",
hvilket viktiga kall-arbete han framgent stödde. Hans
inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad., Anteckningar
öfver beskaffenheten af Sveriges offentliga handlingar
under medeltiden (1831), är en själfständig, värdefull
afhandling i diplomatik. Bland våra etnografiska
skriftställare intar E. en framstående plats genom
sitt arbete Samlingar och anteckningar till en
beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland (5
dlr, 1856-75), som innehåller myter, sagor, sägner,
en stor mängd urkunder, en (af Svenska akademien
1859 prisbelönt) ordbok öfver Ydremålet, civila,
juridiska och kyrkliga förhållanden, beskrifning
öfver fornlämningar, sjöar, vägar, jakt, klimat,
fruktbarhet, fattigvård, sekteriska rörelser m. m. I
Vitt. hist. o. ant. akad. förvaras E:s i 7 kvartband
handskrifna samling "Svenska skrock och signerier,
antecknade i bokstafsordning". Många forskare på
olika vetenskapsområden gick han oegennyttigt till
hända med upplysningar. - E. bevistade 1809-10 års
riksdag, då han invaldes i expeditionsutskottet och
sökte genomdrifva sitt förslag om skjutsväsendets
förbättrande. Denna yttring af reformlystnad var den
sista han ådagalade. Hans af naturen sträfva sinne
hårdnade snart nog i det enformiga, af praktiska
bestyr upptagna bygdelifvet, och vid de riksdagar,
till hvilka han därefter infann sig (1840-41,
1844-45, 1847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
