Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättstavningssällskapet - Rättstitel - Rättstvist - Rättsurkund - Rättsverkningar - Rättsvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anmärkningar, och där (i 2:a bandets 1:a häfte, 1887)
fastslogs, genom Rättstavningslära ock ordlista,
utjivna av Rättstavningssällskapet jenom Adolf
Noreen ock Rolf Arpi, sällskapets stafsätt, hvilket
sedermera ej undergick några förändringar. De
förändringar i ljudenlig riktning, som 6:e uppl. af
Sv. akad:s ordlista (1889) innehöll, torde få anses
föranledda af sällskapets verksamhet. Dittills kunde
det således vara nöjdt med de vunna resultaten.
Men mot det maktspråk, som gjorde sig gällande
i det 16 nov. 1889 utsända k. cirkulär, hvilket
påbjöd nämnda upplaga af Sv. akad:s ordlista till
efterrättelse vid rikets allmänna läroverk och
seminarier samt för alla vid dem använda läroböcker,
måste alla försök att på öfvertygelsens väg vinna
några framgångar stranda. Rörelsen aftynade
småningom, och till det af sällskapet anordnade
allmänna rättstafningsmötet i Stockholm 17–18 aug.
1892 infunno sig endast 65 deltagare. 1898 blef
rörelsen åter lifligare, stödd af elementar- och
folkskolelärarnas i form af und. masspetitioner om
förenklingar i ortografien framträdande protester mot
den af regeringen påbjudna ortografien, hvars
verkningar man då hunnit lära känna. Sedan i
anledning häraf sällskapets medlem alltsedan dess
stiftande Fr. Berg såsom ecklesiastikminister genom
cirkuläret af 7 april 1906 genomfört en viktig
del af sällskapets reformyrkanden, har det tills
vidare nedlagt sin verksamhet.
O. H. (Ad. N-n.)
Rättstitel, jur., det faktum (den sammanfattning
af fakta), hvarpå en viss rättighets uppkomst
grundar sig. Så t. ex. kan köp, gåfva eller arf vara
rättstitel för förvärf af eganderätt till en sak.
Rättstitel är sålunda i svensk rätt liktydig med
rättsgrund för förvärf af rättighet. Efter äldre
romanistisk teori skilde man mellan titulus acquirendi
och modus acquirendi samt förstod med det förra den
föregående rättsgrund, i kraft hvaraf en viss
efterföljande handling eller tilldragelse kunde ge
upphof åt en sakrätt.
Hj. H-d.*
Rättstvist, jur., rättegång, som har till föremål
en civil sak.
E. K.
Rättsurkund, jur., skriftlig handling, som
upprättats i ändamål att tjäna såsom bevismedel. Om
urkundens innehåll har karaktären af en
utställarens viljeförklaring eller rättshandling, föreligger
en dispositiv urkund (rättshistoriskt: carta).
Motsatsen härtill är den enkla bevisurkunden
(rättshistoriskt: notitia), som endast innehåller en utsaga
eller ett omdöme. I vidsträcktare bemärkelse
förstås med rättsurkunder alla skriftliga handlingar,
som kunna användas såsom bevismedel, vare sig de
upprättats för sådant ändamål eller icke. Se vidare
Skriftliga bevis.
V. Sgn.
Rättsverkningar, jur., detsamma som
rättsföljder (se d. o.). Ordet rättsverkningar
användes emellertid hellre om de rättsföljder, som
den handlande själf åsyftat – eller åtminstone
kan tänkas godkänna – än om de för honom
menliga påföljderna af en rättsstridig handling: straffet
och skadeståndsskyldigheten.
C. G. Bj.
Rättsvetenskap (Juridik, Jurisprudens,
Lagfarenhet), vetenskapen om den gällande
eller positiva rätten i ett gifvet samhälle såsom
den af detta samhälles organ faktiskt förverkligade
yttre samhällsordningen; däremot är icke
rättsvetenskap, utan rättsfilosofi läran om den s. k.
rationella rätten l. sammanfattningen af de ur
rättsmedvetandet och den hos människorna immanenta
rättsidén på logisk väg härledda rättsreglerna och
rättsgrundsatserna. Som lagfarenhet kan
rättsvetenskapen betecknas, när den särskildt inriktats på
undersökning af rättstillämpningen och
domstolspraxis och öfver hufvud anlägger mera praktiska
än teoretisk-systematiska synpunkter;
lagfarenheten öfvergår dock lätteligen till blott rättskunskap
utan vetenskaplig karaktär. Vetenskapen om den
vid en viss tidpunkt i verkligheten gällande rätten
brukar man benämna rättsdogmatik, till skillnad
från rättshistoria, som framställer
rättsgrundsatsernas föregående successiva utveckling. Såväl
rationell rättslära som rättshistoria äro oumbärliga
för en riktig uppfattning af den vid en viss tid
gällande rätten. – Med afseende åter på olikheten
af de områden, inom hvilka lefnadsförhållandena
af rätten regleras, har man brukat indela
rättsvetenskapen (l. rätten) i offentlig rätt, d. v. s.
systemet eller sammanfattningen af de
rättsgrundsatser, hvilka äro uppställda från synpunkten af
samhällets intresse, och privaträtt, d. v. s.
sammanfattningen af de rättsgrundsatser, vid hvilka
den enskildes intresse utgör hufvudsynpunkten.
Till den förra har man hänfört stats- l.
författningsrätt, innefattande de allmänna grundsatser,
hvilka bestämma formen för samhällets lif, och
förvaltningsrätt, grundsatserna för förverkligandet
af samhällets ändamål i dess särskilda riktningar,
af hvilken senare kriminalrätt, processrätt,
finansrätt m. fl. (något olika hos olika rättslärare)
uppställts som särskilda afdelningar. Privaträtten åter
har man delat i allmän privaträtt (civilrätt),
sammanfattningen af de grundsatser, som bestämma de
enskilde medborgarnas rättsförhållanden såsom blott
sådana, och speciell privaträtt, sammanfattningen
af de grundsatser, som bestämma de enskilde
medborgarnas rättsförhållanden, såvidt de egnat sig åt
särskilda sysselsättningar, yrken o. s. v. Denna
indelning är dock knappast fullt hållbar och beror
väsentligen af praktiska grunder.
Rättsvetenskapens båda hufvudgrenar äro snarare allmän och
speciell juridik. Den allmänna omfattar dels
romersk rätt och universalrättshistoria (se
Rättshistoria), dels nationell och komparativ
rättshistoria (se d. o.), dels rättsencyklopedi och juridisk
nationalekonomi. Specialjuridiken åter omfattar å
ena sidan de grenar af rätten inom ett visst land,
hvilka hänföra sig till förhållandet enskilda
emellan, borgerlig rätt, och å den andra de grenar,
som hänföra sig till förhållandet mellan
statsmakten och de enskilde, politisk rätt. Till den
förra höra allmän och speciell privaträtt,
kriminal- och straffrätt samt processrätt; till den senare
stats-, förvaltnings-, finans- och internationell rätt.
Äldst och grundligast behandlad är den allmänna
privaträtten eller civilrätten, hvilken redan af
Roms jurister erhöll systematisk bearbetning och
blifvit som romersk rätt grundläggande för all
rättsvetenskaplig forskning äfven i våra dagar.
Däremot har den moderna civilrätten såsom nationell
rätt intet försteg framför öfriga rättsdiscipliner
vare sig i betydelse eller i fulländning. Yngst äro
de politiska rättsdisciplinerna i följd af den
politiska rättens egen ytterst sena utveckling till
verklig rätt.
I. L. (Rld.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
