Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättsstatistik - Rättsstridighet - Rättsstridigt tvång - Rättssubjekt - Rättssäkerhet - Rättstafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna. Rättsstatistiken leder sitt ursprung från
senare hälften af 1820-talet, då de första
hithörande publikationerna utkommo i Frankrike.
Redan 1830 följde Sverige exemplet, och
sedermera har här för hvarje år af Justitiedepartementet
utarbetats och offentliggjorts en rättsstatistisk
redogörelse under namn af "Chefens för
Justitiedepartementet (Justitiestatsministerns) ämbetsberättelse",
som sedan 1857 ingått i serien "Bidrag till
Sveriges officiela statistik" som litt. B. Fr. o. m.
årgången 1913 har emellertid denna statistik
öfverflyttats från Justitiedepartementet till
Statistiska centralbyrån. En särskild fångvårdsstatistik
har för hvarje år sedan 1859 utgetts af
Fångvårdsstyrelsen under litt. G i nyssnämnda serie.
L. Wll.
Rättsstridighet, jur. Därmed förstås i
vidsträcktaste betydelse ett förhållande, som står i
strid med rättens regler. Inom straffrätten förstås
därmed ett sådant förhållande i mänskligt
handlande, som innefattar en afvikelse från den
(primära) rättsregel, hvars upprätthållande garanteras
genom ett straffbud. Rättsstridighet är alltså en
förutsättning för straffbarhet. Som rättsstridigt
betecknas därvid hvarje dylikt förhållande, som går in
under något i lagen uppställdt straffbud och som
icke af någon särskild i den gällande rätten erkänd
grund är att anse som undantagsvis tillåtet.
Sådana grunder, som stundom kunna göra en gärning
rättsenlig och straffri äro: 1) den omständighet,
att gärningen riktas mot den handlandes egen
rättssfär (af denna grund är t. ex. i en del länder
själfmordsförsök straffritt); 2) samtycke af det kränkta
intressets bärare, hvilket under vissa ytterligare
förutsättningar medför samma verkan (samtycket
skall vara utan svek eller tvång framkalladt,
intresset af icke alltför stor vikt o. s. v.); 3) nöd
(se d. o.); 4) nödvärn (se d. o.); 5) rättsplikt
för vederbörande att företaga åtgärden; 6)
förefintligheten af någon i gällande rätt inrymd
befogenhet att vara verksam i ett visst intresses tjänst,
som antingen enligt lagens uttryckliga stadgande
gör intrånget i det kränkta intresset tillåtet eller
i allt fall måste anses innefatta eller åtminstone
förutsätta en dylik tillåtelse. Exempel på
dylika befogenheter äro i svensk rätt t. ex. den
befogenhet, som i vissa fall tillkommer enskild man
att gripa för brott misstänkta personer äfvensom
laga själftäkt.
N. S-g.
Rättsstridigt tvång, jur., benämnes inom
straffrätten det brott, som afhandlas i kap. 15: 22
strafflagen, hvilket lagrum utsätter straff för den,
som utan laga rätt eller med missbruk af sin rätt
genom våld eller hot tvingar annan att något tåla,
göra eller underlåta. Medan alla moderna
strafflagar bestraffa ett dylikt tvingande, därest våld
användes som medel, uppställa de däremot
vanligen särskilda kvalifikationer på hotet som medel
för straffbart tvingande (jfr Hot). I hvad mån
dylika böra uppställas äfven för den svenska
rättens del, är omtvistadt. En olikhet mellan
svensk och utländsk rätt är vidare, att i
främmande rätt äfven försöket i regel är straffbelagdt,
medan detta i svensk rätt är fallet endast i fråga
om tvång till några få i lagen särskildt omnämnda
förfaranden (se Åkarpslagen).
N. S-g.
Rättssubjekt, jur. Se Rättsförmåga.
Rättssäkerhet kallas det tillstånd inom det
samhälleliga lifvet, som kännetecknas däraf, att lifvets
förhållanden faktiskt bestämmas och afvecklas enligt
gifna yttre normer, som af samhällets organ med
makt upprätthållas. Rättssäkerheten förutsätter en
för likartade fall lika rättslig normering och medför
sålunda, att det, som visar sig genomsnittligt vara
lämpligast för normering af vissa förhållanden, blir
för alla dessa rättsligt gällande, äfven om i följd
häraf fullständig hänsyn ej kan tagas till hvarje
konkret förhållandes säregna beskaffenhet. Man
brukar uttrycka detta så, att rättens normer måste
bestämmas genom en kompromiss mellan den ideella
eller teoretiska rättfärdigheten eller rättvisan å ena
sidan och den praktiska rättssäkerheten å den
andra: rätten måste vara praktikabel. Af denna
kompromiss beror ock, att den s. k. juridiska
rättvisan eller rätten icke alltid kan fullständigt
sammanfalla med den s. k. moraliska, utan måste
stanna vid en relativ orättvisa, så långt detta är
nödigt för möjliggörande af rättssäkerheten i handel
och vandel. Utan en verklig rättssäkerhet åter kan
särskildt det moderna samhällslifvet icke bestå eller
trifvas.
Rld.
Rättstafning, Rättskrifning (Ortografi),
kallas det för ett litteraturspråk antagna
(konventionella) sättet att i skrift och tryck återge talet
medelst bokstäfver. Noga taget skulle rättstafning
ha en inskränktare betydelse än rättskrifning, såvida
som rättstafningen egentligen rör endast bruket af
rätta bokstäfver, medan rättskrifningen berör alla
sidor af skriften; men denna skillnad i ordens
betydelse iakttages vanligen icke. Rättstafning är en
ljudskrift för praktiskt syfte och allmänt bruk, till
skillnad från vetenskaplig ljudskrift. Under det
den vetenskapliga skriften söker med den större
grad af noggrannhet, som undersökningens art i
hvarje fall kräfver, återge språkets fonetiska eller
akustiska sida (språkljuden, kvantitet, accent
o. s. v.), har den konventionella skriften till syfte
endast att återge talet så, att läsaren fullständigt
fattar meningen. Den bör således i första rummet
vara tydlig, så att läsaren ej utsattes för faran
att tolka den oriktigt, och den bör, såsom hvarje
verktyg, vara i möjligaste mån bekväm (för
skrifvande och läsande), följaktligen äfven i möjligaste
mån lättlärd. Idealet för en praktisk skrift är
en kompromiss mellan ljudskrift och begreppsskrift.
Ljudskrift, sådan t. ex. de europeiska folken
begagna, är lättare att lära, läsa och skrifva än t. ex.
kinesisk skrift: det är lättare att lära sig ett
trettiotal tecken än 30,000. Emellertid är det
bekvämt att i vissa fall bruka begreppsskrift i st. f.
ljudtecken, t. ex. sådana begreppstecken som siffror
och andra matematiska, astronomiska, merkantila
tecken (+, %), samt förkortningar. Vidare skiljer
man orden, som i talet icke äro skilda, samt skrifver
ett och samma ord alltid på samma sätt, utan
hänsyn till sådana fonetiska förändringar, som bero
på ordets omgifning (min bror i. st. f. mim bror),
tonvikt, talhastighet o. s. v. Det är nämligen
lättare att minnas, att vid läsning känna igen och vid
skrifning återge en viss i bokstäfver gifven
skriftform af ett ord än att för hvarje gång noga lyssna
efter, huru det låter: det senare skulle vara i högsta
grad tidsödande och kräfva en för detta syfte
särskildt uppöfvad iakttagelseförmåga. Också visar sig
i all praktisk skrifts historia en tydlig sträfvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
