Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättskraft - Rättskrifning. Se Rättstafning - Rättskälla - Rättslag - Rättsliga påföljder, jur. Se Rättsföljder - Rättslära - Rättslärd - Rättslöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obestridligt. Däremot torde det vara mindre riktigt att
vid sidan af den s. k. positiva funktionen ställa
en negativ. Det förhåller sig visserligen,
åtminstone enligt svensk lag (jfr rättegångsbalken kap.
28: 1), så, att en sak, som är afgjord genom laga
kraft egande dom, icke ånyo kan göras till föremål
för pröfning, men detta torde böra förklaras på
annat sätt än som en särskild rättskraftsfunktion.
Den s. k. negativa funktionen torde vara allenast
en konsekvens af den positiva; då domsinnehållet
skall definitivt lända till efterrättelse, vore det
utan mening att tillåta ny process. – Beträffande
frågan, huru långt rättskraften sträcker sig, gäller
grundsatsen, att rättskraften omfattar endast hvad
genom domen verkligen fastställts och icke skälen
för fastställelsen, de s. k. domskälen. Att vid
tillämpning af denna grundsats, som kräfver en
noggrann aktgifvenhet på hvad processen haft till
föremål och på domens affattning, svåra spörsmål
kunna möta, ligger i öppen dag. Blott följande
förhållande må särskildt påpekas. Domen afgör
endast hvad som är rätt vid dess meddelande.
Frågan om den rätt, som kan grundas på fakta,
hvilka tillkommit efter domens meddelande, beröres
ej af densamma. Däremot är part genom domen
hindrad från att göra gällande fakta, som
förelegat före domens meddelande, detta äfven i fall,
då parten varit utan skuld däri, att de icke
åberopats. De extra ordinära rättsmedlen bereda
emellertid part möjligheten att få den afdömda saken
ånyo pröfvad.
Domstol har att ex officio tillse, att rättskraften
får yttra sina verkningar; se härom det stadgande
i rättegångsbalken kap. 25: 21 i dess
ursprungliga lydelse, som bland de rättegångsfel, hvilka
gjorde dom ogiltig, upptog det fall, att den
dom ändrats, som vunnit laga kraft. Part eger
också invändningsvis (exceptio rei judicatæ) göra
gällande, att instämd sak redan är res
judicata. Här möter det inom processrätten
utomordentligt viktiga spörsmålet, under hvilka
betingelser en sak skall anses vara res judicata.
Dessa betingelser kunna i korthet sägas vara:
objektiv och subjektiv identitet mellan det
rättsförhållande (vanligen det anspråk i privaträttslig
mening, för så vidt fråga är om en civil sak), som
är i fråga, och det rättsförhållande, resp. anspråk,
som genom tidigare dom afgjorts. Hvad krafvet
på subjektiv identitet beträffar, håller man sig i
allmänhet till satsen: sententia jus facit inter
partes, d. v. s. man drager rättskraftens subjektiva
gränser så, att den kommer att omfatta endast
parterna, icke andra personer. Emellertid är äfven
af dem, som anse, att principen för rättskraftens
subjektiva begränsning innefattas i nämnda sats,
allmänt erkändt, att den icke kan gälla utan
undantag. Många förkasta sagda princip för
bestämmande af rättskraftens ifrågavarande gränser.
Det må till slut blott framhållas, att inom
straffprocessen frågan om betingelserna för res
judicata ger upphof åt en mångfald spörsmål af
väsentligen annan natur än de spörsmål, som angå
detta ämne med afseende på civilprocessen.
E. K.
Rättskrifning. Se Rättstafning.
Rättskälla, jur. Medan rättsfakta (se
Rättsfaktum) alstra förändringar i det konkreta
rättstillståndet genom att förändra de förutsättningar,
till hvilka rättsreglerna anknyta sig, alstra
rättskällorna förändringar i detta tillstånd genom att
förändra rättsreglernas eget innehåll, i det de
komma vissa regler att bortfalla eller förändras,
nya att uppstå. Läran om rättskällorna är läran om, på
hvilka vägar dylika förändringar åstadkommas. I
grunden äro dessa vägar endast två, nämligen
lagstiftning (se Lag, Lagförklaring,
Lagstiftande makt) samt rättspraxis (se d. o.).
De faktorer, som man tidigare jämväl tillagt
egenskapen af rättskällor, såsom rättssedvänjor,
rättsvetenskapen, billigheten o. s. v., äro af betydelse
för rättsbildningen, endast i den mån de påverka
de båda förstnämnda. En dylik inverkan på
rättspraxis från rättsvetenskapens sida har tidtals i
vissa länder förekommit i mycket stor utsträckning.
För folkrättens del är att märka, att inom
densamma aftal (traktater) spela rollen af en särskild
rättskälla.
N. S-g.
Rättslag, filos., lag, som bestämmer de yttre
förhållandena mellan personer. Man skiljer mellan
positiv rättslag, den i staten stiftade och gällande
lagen, och den rationella rättslagen, som endast
är gifven i vårt inre rättsmedvetande. Båda äro
praktiska lagar, som kunna öfverträdas, men
hvilkas karaktär af ovillkorlig fordran dock kvarstår.
Under det att sedelagen är en befallande,
konstitutiv lag, som ej tillåter något annat, än den
befaller, är rättslagen för den enskilde som sådan
närmast en förbjudande, permissiv lag, som tillåter
allt, hvad den icke förbjuder, men för individen
som organ eller lem i staten är rättslagen ock
konstitutiv. (Se Rätt.)
S-e.
Rättsliga påföljder, jur. Se Rättsföljder.
Rättslära, läran om den juridiska rätten. Denna
kallas positiv (empirisk), då den behandlar de i
en viss stat på en viss tid gällande
rättsförhållandena (se Rättsvetenskap); däremot rationell
(filosofisk), då den behandlar de i och för sig
giltiga rättsnormerna (se Rättsfilosofi).
S-e.
Rättslärd, jur., person, som egnat sitt arbete åt
rättsvetenskapen. Uttrycket begagnas dock ej
gärna om andra än dem, som i utgifna skrifter
framlagt resultat af sådant arbete.
Rättslöshet, jur., saknad af rättigheter.
Antagandet af rättslöshet i den fullständiga och absoluta
meningen, att en person skulle vara utan allt
berättigande, strider mot personlighetens begrepp och
väsen. Men då rätt (i juridisk mening) icke kan
finnas utan ett samhälle, så kan faktiskt en sådan
rättslöshet i verkligheten förekomma, om och
såvidt människor lefva tillsammans, utan att någon
verklig samhällsordning ännu kommit till stånd.
Och äfven i det verkliga samhället tränger den
grundsatsen, att ingen person kan vara rättslös,
endast långsamt igenom. På tidigare kulturstadier
är det ofta endast åt samhällets egna medlemmar,
som (juridiska) rättigheter tillerkännas. Så voro
för romarna i äldre tider medlemmarna af
främmande folk och öfver hufvud de, som icke tillhörde
en romersk gens, i själfva verket fullkomligt
rättslösa, såvida icke genom fördrag rättigheter blifvit
dem tillerkända. Detta är väl ock det
ursprungliga och hufvudsakliga upphofvet till slafveriet, i
det att tillfångatagna medlemmar af främmande
folk gjordes till slafvar och till en början
betraktades som fullständigt rättslösa – som ting –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
