Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätikon - Rätisk - Rätiska alperna, Rhätiska alperna. Se Alperna, sp. 698 - Rätiska systemet. Se Jurasystemet, sp. 303--304 - Rät köl - Rätoromanska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rätiska alperna, utgår vid Schlappinerjoch från
Silvrettagruppen mot n. v. till Rhendalen mellan
Landquarts dal (Prätigau) och Ills dal (Montafon)
på gränsen mellan schweiziska kantonen Graubünden
och Vorarlberg. Längden är omkr. 40 km., hufvudkammens
höjd i medeltal 2,200 m., medan enstaka toppar närma
sig 3,000 m. höjd, såsom Sulzfluh (2,842 m.) och
Scesaplana (2,969 m.). Hufvudkammen tillhör jura-
och kritsystemen, de till Montafon i n. utgående
grenarna triassystemet. Den enda större glaciären
är Branderferner på Scesaplana, hvars vatten
flyter till Lünersee (1,4 kvkm., 1,925 m. ö. h.).
(J. F. N.)
Rätisk, hörande till den romerska provinsen Rätien,
betyder i språkvetenskapliga arbeten ofta detsamma som
"räto-romansk".
Rätiska alperna, Rhätiska alperna. Se Alperna,
sp. 698.
Rätiska systemet. Se Jurasystemet,
sp. 303-304.
Rät köl, sjöv. Ett fartyg säges "ligga på rät köl",
då det står upprätt, utan att luta åt någondera
sidan. I senare fallet säges det ha "slagsida".
R. N.*
Rätoromänska språket. Under detta namn plägar man
sammanfatta ett antal vissa gemensamma drag företeende
romanska dialekter, som talas på ett smalt, på två
ställen af brutet landområde tillhörande Schweiz,
Österrike och Italien och sträckande sig från S:t
Gotthard ned till österrikiska kustlandet. Detta
område har aldrig bildat en politisk enhet, aldrig egt
något gemensamt skriftspråk, och dess inbyggare känna
icke någon gemensam benämning på sina landsmål. I
Graubünden kallade man språket, då man på 1500-
och 1600-talen började skrifva det romaunsch eller
ladin, och båda dessa termer ha sedan användts i
utsträckt betydelse om hela dialektgruppen. Den
italienske romanisten G. Ascoli, som först egnade
dessa dialekter en utförlig fonetisk undersökning,
kallade dem dialetti ladini (hvaraf den förut gängse
benämningen Ladinska språket). Men senare forskare
ha enats om benämningen rätoromanska efter räterna,
hvilken folkstam bebodde ungefär de trakter, där
detta språk talas eller talats.– Det rätoromanska
språkområdet sönderfaller i tre dialektgrupper: 1)
den västliga, omfattande större delen af kantonen
Graubünden kring Rhens och Inns källor. Språket talas
här af omkr. 40,000 pers. Denna grupp sönderfaller
i tre underafdelningar med hvar sitt skriftspråk:
a) rhendialekten vid Rhen (ty. oberländisch,
fr. romanche), b) öfre Engadins dialekt, c) Nedre
Engadins dialekt; 2) den mellersta i Tyrolen med
11,000 talande: 3) den östliga i Friuli längs båda
stränderna af floden Tagliamento till Adriatiska
hafvet, med 400,000 talande. Emot tyskan och de
slaviska språken är språkgränsen skarpt markerad,
emot italienskan skönjes en småningom skeende
öfvergång. Med afseende på sin grammatiska
beskaffenhet intar rätoromanskan på sätt och vis en
mellanställning mellan franskan och italienskan, med
hvars nordliga dialekter många öfverensstämmelser
föreligga. – Den hufvudsakliga delen af ordskatten
är latinsk, men de tyska och italienska lånorden äro
många. – Ljudlära. Betonade vokaler. Diftongering af
såväl öppna som
slutna vokaler i såväl fri som täckt ställning är
karakteristisk för rätoromanskan. Diftongerna ha
kvarstått eller utvecklats efter de olika målens
tendenser, e > ie: rhendial. caelum > tsiel, festa >
fiasta, men framför nasal ei: bene > bein;
o > uo: cor > rhendial. kor, engad. kokr,
tyrol. kuer; porcum > engad, puertx,
rhendial. piertX; e > ei: sitim > rhendial. seit,
engad. sait, fri. seit; o > ou: florem > rhend. flur,
engad. flukr. fri. flor; bursa > engad. buersa,
furca > engad. fuortxa; a kvarstår i allmänhot, men
går på flera håll till e i fri ställning: minare >
ö. engad. mner; am, an blir i Graubünden än au,
ou, o, än ai, e: panem > rhend. paun, poun, pou,
ö. engad. pem; grandem > rhend. graunt, gront;
i kvarstår i allmänhet, men går i Graubünden ofta
öfver ii till ei; dormire > rhend. durmeir; u >
ü såsom i franskan
i Graubünden och delvis Tyrolen, ibland fram till
i: murum > rhend. mir, engad, mür; au kvarstår i
öster och väster, blir o i centern: taurum >
graub., fri. > taur, tyrol. tor. – Obetonade vokaler.
Initialen kvarstår i regel, men faller dock ofta.
Slutvokaler falla utom a: sera > rhend. sera,
engad. saira, fri. sere, men clave < klaf, klef,
caballu > kaval. – I stort sedt finnas inga
proparoxytona kvar, men ofta är det i motsats mot
franskan (med hvilket språks utveckling de obetonade
vokalernas utveckling för öfrigt visa likheter),
finalen, som fallit, och penultiman, som kvarstår:
tepidum > rhend. tievi, mittere > meter.
– Konsonanter. Initiala konsonanter kvarstå
i allmänhet. Särskildt märkes emot italienskan,
att muta + l kvarstår: clavem > it. chiave,
rätorom. klaf; g och c assibileras framför e,
i och äfven – liksom för öfrigt blott i franskan
och provensalskan – framför a, där man får dy,
tx; gattum > dyat, carrum > txar. – Intervokalt
försvagas explosivorna: p > v, t > d, d
kvarstår eller faller: capillum > rhend. kavel,
capra > engad. txevra, rota > fri. ruede;
gruppen et > t i öster, tx i väster: octo >
ot, otx, cl > dl i Tyrolen: auricula > uradla; s
framför kons. > s: festa > rhend. fiasta. – Finalt
m, n växla med hvarandra och kunna äfven öfvergå
i g: suff. -onem > rhend. -un, ö. engad. -um, n.
engad. -un. – Karakteristisk för rätoromanskans
fonetik är rikedomen på affrikator: ts, dz, ts, dz,
tx, dy och på diftonger. I sammanhang härmed och
med de obetonade vokalernas behandling står det
stora antalet ljudrika monosyllaba: piertx, bsüng
(besoin), dschfat (disfactum), mna (minare),
dschain (1 person pl. af dicere). – Flexion.
Verbet. Konjugationssystemet öfverensstämmer
på det hela taget med öfriga romanska språk.
Vissa egendomligheter äro att märka. I det moderna
språket är det enkla perfektum utdödt, medan
äldre texter ännu använda det. Förr synes
den s. k. dedi-typen ha haft stor utbredning
(respondet, menet).
– Det vanliga romanska futurum är
okändt i rhend. och i öfre Engadins folkspråk.
Dess förekomst för öfrigt torde till stor del bero
på italienskt inflytande. I stället för det vanliga
futurum använder man omskrifningen venio(ad)portare.
– Presensparadigmet visar stark tendens till
uniformering. Exempelvis rhend. 1. pórt-el,
2. -es, 3. -a, 4. purtéin, 5. -éisa 6. port-en.
På samma sätt verba på -ere och äfven på -ire utom
5 och 5:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
