Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ränta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storleken af samma premie l. mellanafgift,
m. a. o. räntefoten, beror, liksom priset i
allmänhet (se Pris), på förhållandet mellan utbud
och efterfrågan – mängden af nutida nyttigheter
l. tillgängligt kapital i förhållande till det
härskande behofvet af sådant. Ett resultat
af produktion och sparande (väntande), beror
kapitaltillgången inom ett folkhushåll på
den produktiva verksamhetens afkastning samt
befolkningens sparkraft och sparvilja. (Amerikanen
Fisher, som ser räntans grundorsak i "otåligheten",
ger i sina nedannämnda arbeten en utförlig analys
af kapitalutbudets och räntefotens beroende af
inkomstfördelningen inom samhället samt karaktären
hos individerna och hos deras inkomster.) Med
växande befolkning och stigande lefnadsanspråk
stegras efterfrågan på kapital. Under normala
förhållanden har denna efterfrågan mestadels
produktionssyfte, ehuruväl en hel del efterspörjes
för personlig konsumtion och improduktiva,
särskildt offentliga, syften; i krigstider växer
efterfrågan för konsumtion oerhördt. Efterfrågan
för produktion stegras naturligtvis i hög
grad af den nutida ekonomiska utvecklingen med
omfångsrika samfärdsmedel, med ständigt nya och
förbättrade maskin- och kemisk-tekniska metoder,
företagskoncentrationen och storskaleproduktionen (jfr
Cassels framställning i nedan angifna arbete). Med
kapitalets relativa knapphet måste dettas användande
själfklart gå i riktning från det mera till det
mindre inkomstbringande; vid hvarje tidpunkt
tenderar sålunda efterfrågan att rätta sig efter
kapitalets gränsproduktivitet: d. ä. den ökning
i produktionsafkastningen, hvilken ökning under
förhandenvarande förhållanden väntas af den sista
kapitaldel det lönar sig använda (jfr Produktivitet
och Värde). Samma växelverkan, som på området för
prisbildningen i inskränkt bemärkelse konstateras
mellan å ena sidan tillgång och efterfrågan samt
å andra sidan priset, möter oss här. Ett mycket
ventileradt spörsmål är, i hvilken grad den högre
räntefoten stegrar sparandet och sålunda ökar
tillgången på lånbart kapital. Otvifvelaktigt skulle
en mängd sparande ega rum äfven om räntan vore noll;
men å andra sidan eggas sannolikt sparandet, i samma
mån räntan stiger: det marginala l. gränstillskottet
af kapital lockas fram. Den räntefot, "vid hvilken
efterfrågan efter lånekapital och tillgången på
sparande jämt täcka hvarandra och som alltså mer eller
mindre motsvarar de nybildade kapitalens afkastning",
kallar Wicksell den normala räntan.
Räntan på korta lån, t. ex. centralbankernas diskonto,
särskildt i de stora "penningcentra", företer
väsentligt större växlingar än räntan på långa lån
(hypoteksräntan). Den senare lånekategorien förefaller
att ha en tendens att under stilla affärstider
medföra något högre ränta än de korta lånen,
under lifliga tider lägre. Med den internationella
kredit-(l. "penning-")marknadens högt utvecklade
organisation förflyttas det lediga l. lånbara
kapitalet allt lättare ej blott från ort till ort,
utan också från land till land; därigenom tenderar
nettoräntan afgjordt att utjämna sig inom hela
västervärlden. Men ganska markanta skiljaktigheter dröja
kvar. De gifvetvis mycket starkare skiljaktigheterna
i fråga om bruttoräntan
kunna aldrig upphäfvas, så länge riskförhållandena
gestalta sig så väsentligt olika af individuella
ekonomiska skäl, rättstillståndet i vederbörande land
o. s. v. Oafsedt riskelement, står räntan synbarligen
högre i yngre länder, framför allt uppåtstigande
sådana med starkt växande inkomster, än i de
äldre, som ha en lång tid af utveckling och relativt
välstånd bakom sig. De häftiga utvecklingssprången och
mellanskofven af depression och stillastående, tider
af krig och naturrevolutioner samt sådana af fred
och trygghet utmärkas af stigande och sjunkande ränta.
Åtskilliga nationalekonomer ha gjort gällande,
att nettoräntan har en naturlig tendens att
sjunka. P. Leroy-Beaulieu afläser sålunda denna
tendens som resultat af de mot hvarandra verkande
krafternas spel; tendensens hufvudorsak skulle ligga i
den aftagande produktiviteten hos nybildadt kapital i
framskridna länder. Räntesänkningen komme att innebära
en jämnare fördelning af nationalinkomsten. Pierson
närmast förnekar tillvaron af en sådan tendens,
särskildt på grund af den fortgående folkökningen. Och
Gassel, som påpekar räntans nödvändighet äfven i
ett socialistiskt samhällsskick, anser räntefoten i
längden ej kunna sjunka under 2 1/2 proc.
I Aten synes under dess högsta välstånd den öfliga
räntefoten ha varit 12 proc., medan den i Rom under
republikens sista tid sjönk till 6–4 proc. Under
medeltidens första hälft var den uppe i 15–20 proc.,
sjönk småningom, och kring midten af 1700-talet
höll den sig i England vid 3 proc. Sedan dess ha
de mer tillfälliga växlingarna varit starka nog,
medan genomsnittssiffran för de långa perioderna
ej företer så skarpa kurvor. Under de första tre
fjärdedelarna af 1800-talet höll den sig gärna mellan
4 och 5 proc. i Väst-Europa och i grannskapet af 6
proc. i Nord-Amerika. Följande kvartssekel sjönk den
till resp. 3–4 och 5 proc. Sedan sekelskiftet har
den visat en afgjord tendens att stiga, sannolikt
delvis beroende på den stora transoceanska
kapitalemigrationen. Efter världskrigets utbrott i
aug. 1914 blef stegringen ännu starkare.
Räntefot och penningtillgång. En rätt allmän
uppfattning är, att räntefoten bestämmes af tillgången
på pengar, man talar också om "dyra" och "billiga
pengar" i bemärkelse hög och låg ränta. Detta är
felaktigt. Hvad som lånas, är egentligen ej pengar,
utan köpkraft till nyttigheter (i produktions-
l. konsumtionssyfte). Och i den mån prisen stiga
genom en permanent ökad penningtillgång – framför
allt till följd af rikare guldproduktion –, höjas
nyttigheternas pris, och det i penningenheter
uttryckta behofvet af kapitalnyttigheter växer
i jämnhöjd därmed. Processen är densamma, men
går i motsatt riktning, när penningtillgången
sjunker. Sålunda sker en utjämning. Om emellertid den
ökade penningtillgången, antingen af mer beständig
eller mer tillfällig karaktär, hastigt "fyller
bankhvalfven" och sålunda kraftigt gör sig gällande
på lånemarknaden, så kan den utöfva samma verkan som
ökad tillgång på realkapital och sänka räntan. Men
denna verkan, liksom en sådan i motsatt riktning genom
sjunkande penningtillgång, är af öfvergående art –
"efemära oscillationer" (Böhm von Bawerk). –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
