Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räfrumpa (Åkerfräken), bot. Se Equisetaceæ - Räfsa, landtbr. Se Hästräfsa - Räfsjuka, med. Se Alopeci - Räfsläktet - Räfsnäs - Räfst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Räfrumpa (Åkerfräken), bot. Se Equisetaceæ.
Räfsa, landtbr. Se Hästräfsa.
Räfsax, jaktv., en större trampsax, som användes för
fångst af räf. Sedan genom 1912 års jaktstadga bruket
af sax blifvit inskränkt till skadliga roffåglar,
får räfsax ej längre användas i vårt land. Från
många håll har emellertid petitionerats om detta
förbuds upphäfvande. G. G.
Räfsjuka, med. Se Alopeci.
Räfsläktet, Vulpes, zool., betraktas stundom som ett
undersläkte under hundsläktet, Canis, i vidsträckt
mening, men uppfattas vanligen som ett särskildt
släkte. Det omfattar de räfartade formerna eller,
som gruppen äfven benämnes, Alopecoideæ , som
bl. a. utmärkes däraf, att nosen är utdragen och
starkt tillspetsad, pupillen aflång och nästan
lodrät, kroppen långsträckt, benen korta samt
svansen längre än halfva kroppen och särdeles
yfvig. Pannbenen äro föga konvexa, deras utskott
bakom ögonhålorna på öfre ytan konkava och med
föga eller icke nedböjd spets; öfre roftandens häl
är väl utbildad. Räfvarna smyga sig på sitt rof,
jaga icke i flock och bo i hålor i jorden, hvilka
de ofta själfva gräfva, eller i bergsskrefvor. Till
detta släkte höra omkr. 20 arter från Europa, Asien,
Afrika och Nord-Amerika. I vårt land finnas fvå arter:
vanliga räfven och fjällräfven. Beträffande den förra
(äfven om färgvarieteten "brandräf") se Räfven. -
Den senare, fjällräfven, äfven kallad ’"fjällracka’’
och "polarräf", Vulpes (Alopex) lagopus, blir 60
cm. lång och har svans af 32 cm. längd, öronen
äro afrundade, små, i längd lika med något mera
än en tredjedel af hufvudet och af samma färg som
ryggen. Tårnas trampknölar äro om vintern ludna och
svansen (med håren) kortare än två tredjedelar af
kroppens längd. Skallen har en ganska stark sänkning
framom pannan, och underkäkens största höjd ligger
under roftanden. Färgen är om vintern snöhvit,
om sommaren däremot svartaktig, med hvitaktiga
stickelhår på hufvudet och nosen. En varietet är den
s. k. "blå-räfven" (afbildad i fig. 3 å pl. till
art. Polarländer), som är blåaktigt mörkbrun, med
hufvudet och benen ljusast och svansen mörkast samt
blåaktigt askgrå bottenfäll. Denna färgvarietet
bibehåller på vintern sin blåa päls. Fjällräfven
förekommer tämligen allmänt i nordliga Sveriges
fjälltrakter ända ned till norra delen af Dalarna
och stryker stundom i enstaka exemplar längre
söderut, ända till Skåne. För öfrigt finns den
i norra europeiska Ryssland, norra och östra
Sibirien, på Kurilerna, Beringsön, Aleuterna,
i Nord-Amerikas nordligaste delar, på Island samt
Norra ishafvets öar såsom Spetsbergen. Den träffas
äfven kringstrykande på den fasta hafsisen kring
polen och torde vara det däggdjur, som går längst
mot norr. Såsom namnet antyder, vistas denna art på
fjällen, nämligen deras högre och kala delar, ofta i
närheten af den eviga snön, i den höga norden äfven
på låglandet. Fjällräfven synes ha större förmåga än
den vanliga räfven att gräfva, hvarför ock af honom
förfärdigade bon ofta äro ganska vidsträckta och ha
en mängd utgångar. Parningstiden lär infalla i mars
eller i början af april. Ungarna, vanligen 5-8,
framfödas i maj eller början af juni, ligga länge
kvar i boet, äro redan
till följande vinter i det närmaste fullvuxna och
fortplanta sig redan följande år. Fjällräfvens föda
utgöres företrädesvis af sorkar och lämlar, hvarför
den också finnes i stort antal på sådana ställen,
där dessa djur förekomma ymnigt, och beledsagar
fjällämlarna på deras vandringar. Därjämte förtär
den allt ätbart ur djurriket, särskildt fåglar jämte
deras ägg och ungar. I list och förslagenhet går den
icke upp mot den vanliga räfven samt visar ej sällan
en ansenlig dumdristighet och oräddhet. Skinnet
utgör ett eftersökt pälsverk, dyrbarare ju blåaktigare
det är. - En tredje europeisk art är korsaken
(se d. o.), som, ehuru hufvudsakligen utbredd i Asien,
sträcker sitt område västerut till Volga och trakterna
n. om Kaspiska hafvet. Den är närmast besläktad
med fjällräfven. - Bland öfriga arter kan nämnas
den på Nord-Amerikas prärier förekommande gråräfven,
Vulpes (Urocyon) cinereo-argentatus, hvilken stundom,
ehuru olämpligt, benämnes "silfverräf". Dess päls
är korthårig och föga värderad. - Till räfsläktet
räknas äfven den i Afrikas öknar allmänna
fenneken l. ökenräfven (se Fennek), som ofta
föres till ett särskildt undersläkte, Megalotis.
C. R. S. G. G.
Räfsnäs, kungsgård i Toresunds socken, Södermanlands
län, vid den yttre Gripsholmsviken. 5 1/2 mtl,
tax. till 67,800 kr., kvarn, tax. till 15,000
kr. (1914). Egendomen tillhörde länge Sturesläkten
(tre sjöblad), af hvars medlemmar riksföreståndaren
Sten Sture i yngre år bodde där, därefter den
sistnämndes systerson Erik Johansson Vase. Gustaf
Vasas vistelse där och flykt därifrån öka i hög grad
den gamla gårdens historiska minnen. Sedan tillföll
godset hertig Karl, innehades af dennes gemåler,
hans son Karl Filip, drottning Maria Eleonora,
M. G. De la Gardie, Klas Tott och Karl X Gustaf. Hans
drottning Hedvig Eleonora lämnade R. åt Juliana af
Hessen-Eschwege, men det reducerades af Karl XI och
har sedan varit kungsgård, utarrenderad. Det af Karl
IX uppförda stora tvåvåningsstenhuset med en flygel åt
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
