Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsöndrades (juli 1912) ett betydande område, till
öfvervägande del befolkadt af ukrainer, som tillhöra
den unierade eller den romersk-katolska kyrkan,
men som den ryska regeringen sedan länge, fastän
ej med stor framgång, sökt genom tvångsåtgärder
"återföra" till den ortodoxa. Vidare exproprierades
(fr. o. m. 1913) den stora enskilda järnvägslinjen
Warschau-Wien, hvars talrika och uteslutande polska
tjänstepersonal utgjorde en inflytelserik social
korporation med farliga tendenser, i synnerhet i
händelse af krig med Österrike. Slutligen (juli 1913)
infördes under sken af själfstyrelsens utveckling
i städerna valda fullmäktige, som dock indelades i
tre nationella (ryska, polska och judiska) kurier
och som i sina förhandlingar endast fingo begagna
det ryska språket. Allt vittnesbörd om den skärpta
nationalistiska upphetsning, som framkallades af
det allmänna politiska lägets tillspetsning och
som efter den tredje dumans upplösning och de
nya valen (dec. 1912) röjde sig ej så mycket i
den fjärde dumans förändrade sammansättning som
i oktobristernas anslutning till de egentlige
reaktionäre ytterlighetsmännen i åskådningar och
handlingssätt. Regeringen hade, med tillhjälp af en
nitälskande kyrklig agitation, sträfvat att påverka
valen ännu kraftigare än förut och att tillika inom
så vida kretsar som möjligt uppelda sinnena till
afvärjande af de faror, som hotade utifrån. Det
hos folket af gammalt djupt inrotade tyskhatet
underblåstes af alla krafter och riktades äfven
mot de välmående tyska bondekolonierna vid Volga,
i Syd-Ryssland och Volynien. Äfven liberaler och
revolutionärer hatade Tyskland så mycket mer, som
de tillskrefvo dess regering och de infödde tyske
ämbetsmännen den förnämsta skulden för öfvergreppen
och intrigerna mot författningsreformen. För
såvidt som de styrande ville på allvar vända sig mot
Tyskland, var äfven oppositionen beredd att arbeta
för en krigisk utrikespolitik och fäste sin tillit
till Englands medverkan såväl för framgången utåt som
för regeringens omvändelse till ett frihetsvänligare
uppträdande inåt. Mot slutet af 1911 syntes, efter
den marokkanska konflikten emellan Tyskland och
Frankrike-England, två nya stora kriser på det
närmaste beröra R:s intressen: Italiens krig med
Turkiet och den kinesiska revolutionen. R:s militära
nydaning var ännu ej på långt när fullbordad enligt
de uppgjorda planerna, men hade kommit så i gång,
att förtroendet till vapenlyckan åter starkt
tillvuxit. Att R. ånyo måste göra sig gällande i
världen, föreföll själfklart, men ovissheten om de
redan samlade maktmedlens tillräcklighet för den
ena eller andra uppgiften yttrade sig i stridiga
riktningar inom olika krigslystna kretsar. Så t. ex. i
förslag om angrepp mot Sverige (såsom Kuropatkin
hade antydt redan omedelbart före japanska kriget),
hvartill i god tid förberedelser vidtagits genom
järnvägsbyggnader i Finland och länge fortsatta
spionerier, som snart började bedrifvas i allt
större omfång och på ett hänsynslöst utmanande
sätt. Förvecklingarna i Kina gåfvo, som vanligt i
dylika fall, R:s gränsagenter och deras gynnare hemma
lättare tillfällen till vidtutseende företag. En del
af de missnöjde mongolerna (under öfversteprästen,
"hutuktu", i Urga) förmåddes att förklara sig
oberoende och söka ryskt skydd. Men R. ansåg
främst nödigt att tillförsäkra sig Japans medhåll,
dels genom båda makternas inträde tillsammans (mars
1912) i det finansiella "sexmaktssyndikat", som afsåg
att genom låneförsträckningar bana väg för en viss
kontroll öfver den nya kinesiska statsordningen,
dels genom ett nytt fördrag (juli s. å.),
sannolikt med hemliga bestämmelser om de ömsesidiga
intressesfärernas garanterande äfven utan hänsyn till
Kinas integritet. Sedan trodde sig R. kunna afsluta
en vänskapstraktat med de frigjorde mongolerna, som
å sin sida gåfvo det ryska inflytandet vidsträckt
utrymme inom landet. Sedan följde nya rysk-kinesiska
svårigheter, men dessa trängdes tillbaka under de
europeiska konflikternas tryck, och förhållandet
till Japan rubbades ej märkbart. Turkiets motgångar i
kriget med Italien tycktes framtvinga R:s ingripande
på ett eller annat sätt. En våldsam och förvirrad
agitation, på möten och i pressen, från både liberalt
och motsatt håll, vände sig skarpast mot Österrike
såsom R:s och alla slavers egentliga hufvudfiende,
efter hvars nederlag Balkanfrågorna skulle lösa sig
till deras förmån så godt som af sig själfva. Dessutom
hade, förutom begäret efter revansch för 1908-09,
den senaste tidens nationalitetsrörelser inom själfva
det ryska väldet gett aktualitet åt ett särskildt
motiv för fiendskapen mot Österrike. Ukrainerna
i Öst-Galizien hade, med stöd af de nyinförda
österrikiska representationsreformerna, på polackernas
bekostnad vunnit en starkare maktställning och
friare utrymme för sina nationella sträfvanden,
som utöfvade allt större dragningskraft bland
deras uppretade språkförvanter på den ryska sidan
om gränsen. Öst-Galiziens eröfring ansågs därför
oundgänglig för den ukrainska "separatismens"
(eller "mazepismens", såsom det också hette,
med hänsyftning på Mazepas affall) utrotande,
och för detta ändamål tillskapades ett nytt slags
rysk-polsk försoningspolitik till ersättning för
den kasserade autonomistiska utjämningen i det ryska
Polen. Många ledande polacker, som räknade sig till
den "nationaldemokratiska" gruppen, men i själfva
verket för det mesta utgjordes af adliga godsegare
(ej blott i Ryssland, utan äfven i Österrike), voro
villiga att medverka till alla polska landsdelars
förening under ryskt välde, såframt blott deras
sociala öfvermakt betryggades genom ukrainernas
undertryckande. Sålunda var ett nytt uppslag
gifvet till Österrikes sönderstyckande, i samband
med agitationer bland tjecher och syd-slaver, allt
under det att, med regeringens och kyrkans bistånd,
en särskild liga bildades (under den nationalistiske
dumaledaren grefve Bobrinskij) för att i Öst-Galizien
genom allehanda korruption och spionerier bana
väg för russificeringen och förräderiet. Om de
egentliga Balkanproblemens lämpligaste behandling
rådde olika meningar äfven bland R:s egna diplomater
(Tjarykov i Konstantinopel; Hartwig i Belgrad). Men
sedan försöket att vinna Turkiet (genom garanti mot
Bulgarien och Serbien, såframt Dardanellerna öppnades
för R.) misslyckats, valdes den andra vägen genom
åvägabringandet af ett serbisk-bulgariskt förbund
(mars 1912), hvarvid R. förbehöll sig rätten till
skiljedom vid bytesdelning emellan de inbördes
fientliga bundsförvanternas anspråk. Detta förbund
var af R. närmast beräknadt på ett krig, när tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
