Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprätthållna förbudet mot all högre litteratur på det
"lillryska" språket. Detta nationalmedvetande var
också i sina moderata former demokratiskt anlagdt,
emedan flertalet inom de styrande klasserna
uppfattades såsom främmande, vare sig polskt
eller moskovitiskt. För agitationen inom de breda
folklagren var man hänvisad till stödjepunkter och
bistånd i utlandet, dels till en snabbt uppblomstrande
emigrantlitteratur (i Schweiz, Frankrike o. s. v.),
dels till den nationellt samhöriga "ruteniska"
rörelsen i Galizien (omkring universitetet
i Lemberg, jämte tillhörande vetenskapliga
och litterära samfund), som uppmuntrades af den
österrikiska regeringen såsom en motvikt till polska
öfverdrifter, men i smyg motarbetades af den ryska
och dess panslavistiska agenter med allehanda
korruptionsmedel. Särskildt med hänsyn till de
allvarliga faror, som framskymtade bakom denna
separatism, syntes en uppgörelse med polackerna
önskvärd, och i själfva verket ådagalade till en
början regeringen och de nye generalguvernörerna
(Sjuvalov, furst Imeretinskij; efter den hatade
Gurko) större skonsamhet än förut mot den polska
nationalkänslan (amnestidekret, lindringar i pressens
öfvervakande m. m.). Men detta uppträdande var
dock blott ämnadt till en öfvergående kontrast mot
polackernas just då öfverklagade behandling i Preussen
och ledde ej till varaktiga reformer. Kejsarbesöket
i Warschau (1896), som af polackerna hälsades med
öfversvallande lojalitetsdemonstrationer, utmynnade i
en fullständig missräkning och efterföljdes af ett
allt strängare polisvälde, hufvudsakligen därför att
arbetarna i den hastigt tillväxande industristaden
Lodz och annorstädes läto förleda sig till strejker
och andra oroligheter. Men mot det nybildade
socialistpartiet ställdes ett "folkförbund", hvars
medlemmar sedermera kallade sig "nationaldemokrater"
(under Dmowski) och sträfvade att utan formlig
brytning med regeringen häfda den nationella
utvecklingen genom privat och associerad företagsamhet
inom olika områden af samhällslifvet. Inom den högre
adeln och det förmögnare borgerskapet representerades
en något afvikande riktning af "försoningsmännen"
(ugodowce), som, trots allt, hoppades att genom
ett visst tillmötesgående mot regeringen och den
ryska nationalismen, med starkt betonande af den
gemensamma motsatsen till Tyskland, tillvinna
sig en inflytelserik ställning i sitt hemland,
öfver hufvud hade de ledande polackerna sedan
länge, under förbehåll af sina nationella kraf för
framtida gynnsammare omständigheter, bestämdt
afvisat alla äfventyrliga resningsplaner. Oaktadt allt
administrativt tryck hade deras materiella intressen
ofantligt förkofrats i följd af tullgemenskapen med
R. och den öppna industrimarknaden, som fostrat
en talrik och driftig medelklass och trängt de
romantiska adelsidealen i skuggan. Skolväsendets och
andra officiella anstalters russificering hade helt
och hållet strandat af brist på dugande krafter och
endast ledt till folkbildningens hämmande, ehuru den
polska öfverklassen på enskild väg och hemligen sökte
tillfredsställa äfven böndernas i följd af det ökade
välståndet vaknande kunskapsbegär och därmed tillika
motverkade de ryska försöken att upphetsa dem mot
adeln och göra dem liknöjda
för alla nationella intressen. I Östersjöprovinserna
rådde i viss mån liknande förhållanden; på
administrativ väg kunde förryskningen icke drifvas
längre än förut, men ehuru personligen en del af den
tyska adeln skonades på grund af dess förbindelser med
hofvet och regeringskretsarna, eggades de sinsemellan
oense letterna och esterna oupphörligt mot allt,
hvad tyskt hette. Välståndet och folkbildningen
hade trängt vida djupare ned än i Polen, och den
oroliga arbetarklass, som äfven där uppvuxit i följd
af industriens utveckling i de större städerna
(förnämligast Riga, men äfven Libau och Reval),
kom snart under starkt inflytande af den rikstyska
socialismen, som verkade utjämnande på de nationella
motsatserna, men tilllika i afgjordt regeringsfientlig
riktning. Så mycket angelägnare föreföll det då
att befästa rikets makt i det närbelägna Finland,
hvars författning, rättsskick och själfständiga
förkofran dessutom sedan länge gåfvo de ryske
liberalerna förledande exempel och stängde den ryska
byråkratiens befordringsutsikter och utvägar till
extrainkomster. Från allmän rysk synpunkt förblef
dock frågan om Finlands undertryckande tämligen
underordnad i jämförelse med så många andra
mera trängande och ängslande riksintressen. De
kommissioner, som tillsattes för att förbereda de
åsyftade "reformerna" i amalgamerande riktning, fingo
länge arbeta i sedvanlig byråkratisk maklighet. Det
synes ha varit Pobjedonostsev och Kuropatkin,
som pådrefvo afgörandet, den förre af doktrinärt
konsekvensmakeri, den senare af militaristisk
tjänsteifver. Plötsligt (1898) utnämndes den
nitiske general Bobrikov till generalguvernör. En
urtima landtdag sammankallades för värnpliktens
utsträckande till storfurstendömet, men redan före
dess behandling af frågan utfärdades (1899) det
beryktade kejserliga februarimanifestet, hvarigenom de
besvurna grundlagarna uppenbart kränktes och Finland
ställdes under en godtycklig rikslagstiftning. Senaten
föll undan för krafvet på manifestets kungörande,
och kejsaren lät lika litet beveka sig af folkets
och de utländska "kulturpersonligheternas"
adresser och deputationer som af landtdagens
tillmötesgående beslut i värnpliktsfrågan. Pleve
utnämndes lika grundlagsstridigt (aug. 1899) till
statssekreterare för Finland, hvars angelägenheter
behandlades såsom inre ryska förvaltningsärenden,
under det att Bobrikov sträfsamt sökte dämpa det
inre motståndet. Oaktadt till och med den ryska
riksrådsmajoritetens invändningar påbjöd kejsaren
den omgestaltade värnplikten (juni 1901), som likväl
i Finland mötte allmän inställelsevägran och af
den ryska regeringen icke ansågs lämpligen kunna
våldsamt uttvingas. I stället utfärdades en mängd
nya förryskande civilförordningar, Bobrikov bekläddes
med ett slags diktatorisk myndighet (april 1903) och
fick förfara, så godt han kunde, med afsättningar
af domare och andra ämbetsmän, landsförvisningar
m. m. Emellertid utjämnades i Finland efter hand och
delvis de tidigare partimotsatserna, om än mycken
undfallenhet visades i det envist "fennomanska"
lägret, medan laglöshetens befrämjande från ofvan
skänkte ny fart åt den socialistiska agitationen bland
det lägre folket. Sålunda slöts den fientliga ring,
som den ryska regeringspolitiken själf bildat omkring
och inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
