Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förbindelserna med de slaviska folken underhöllos och
utvecklades, dels af den officiella diplomatiens
agenter, dels af det panslavistiska partiet
(den slaviska kongressen i Moskva 1867). I alla
viktigare europeiska frågor deltog R. som en af
stormakterna, men utan att blottställa sig för
svårare konflikter. Till Preussen, hvars bistånd var
af stort gagn vid den polska resningens bekämpande,
medan västmakterna och Österrike gynnade polackerna,
blef förhållandet allt förtroligare, och under
skydd af R:s vänskap kunde Bismarck genomföra sin
politik mot Danmark och Österrike. Äfven under
fransktyska kriget bevarades tilliten emellan de
båda regeringarna, oaktadt den allmänna meningen
i R. högt uttalade sig för Frankrike. R. begagnade
sig af denna europeiska kris för att åt sig utverka
befrielse från Paristraktatens bestämmelser om Svarta
hafvets neutralitet (på Londonkonferensen 1871). Under
Tysklands medling åvägabragtes äfven ett närmande
mellan R. och Österrike ("trekejsarförbundet"
1872). Men tillika beredde R. sig att vid behof
häfda sin maktställning. Härstyrkan ökades genom
den allmänna värnpliktens införande (1874) i
stället för det förra konskriptionssystemet med
lång tjänstetid. Sinnena blefvo allt oroligare
under väntan på afgörande händelser. Jäsningen på
Balkanhalfön underhölls af rysk politik (ambassadören
i Konstantinopel, Ignatjev). Jämsides med den
panslavistiska agitationen växte inom landet
den nihilistiska, som organiserade sig i hemliga
sammansvärjningar. Upproret i Hercegovina och Bosnien
(1875) retade turkarna till blodsdåden i Bulgarien,
och under den europeiska diplomatiens ansträngningar
att återställa lugnet började Montenegro och Serbien
krig, understödda af ryska penningar och frivilliga
(våren 1876). Efter serbernas nederlag hejdades
turkarnas framryckande af kejsar Alexanders maktspråk
(okt. 1876), och efter nya fruktlösa förhandlingar
mellan makterna förklarade han själf, till hälften
emot sin vilja, drifven af den stormande hänförelsen
i R. för "den heliga saken", krig emot Turkiet
(april 1877). De ryska härarna anryckte, såsom
förut, både i Mindre Asien (under Loris Melikov
m. fl.) och (under kejsarens broder storfurst
Nikolaus, Radetzky, Skobelev m. fl.) mot Donau, som
äfven lyckligt öfverskreds. Men motgångarna framför
det befästa turkiska lägret vid Plevna väckte allmän
bestörtning och ett högljudt knot emot det kejserliga
öfverbefälet, som måste tillkalla icke blott gardena
från Petersburg, utan äfven den förbundna rumänska
hären. Sedan ändtligen Kars (nov. 1877) och Plevna
(dec. s. å.) fallit, var turkarnas motstånd brutet,
och preliminärfreden undertecknades i San Stefano
(3 mars 1878). R. förvärfvade en del af Armenien med
Kars och Batum, äfvensom den i Parisfreden afträdda
delen af Bessarabien, som det allierade Rumänien måste
återlämna, till gengäld belönadt med Dobrudscha och
befrielse från vasallskapet under Turkiet. Äfven
Serbien och Montenegro förklarades själfständiga
och fingo sina områden ökade. Vidare upprättades
ett nytt, under Porten skattskyldigt furstendöme,
Bulgarien, som sträckte sig från Donau och Svarta
hafvet till Egeiska hafvet och äfven omfattade så
godt som hela Macedonien. Slutligen måste Porten
ikläda sig åtskilliga
förpliktelser till R. med afseende på
krigskostnadsersättning och de kristnes ställning
i Turkiet. San-Stefanofreden afsåg således att
stadga R:s protektorat på Balkanhalfön och att ge
det tillträde till Medelhafvet genom Bulgarien,
som antogs skola bli en rysk vasallstat. Men till
följd af Englands hotande protester måste villkoren,
efter en föregående konvention i London (30 maj
1878), modifieras på en europeisk kongress i Berlin
under Tysklands ledning. Berlintraktaten (13 juli
1878) ordnade de orientaliska frågorna som Europas
gemensamma angelägenheter. Den viktigaste förändringen
var, att Macedonien återförenades med Turkiet och att
det öfriga Bulgarien delades i ett mindre furstendöme
och en autonom provins Östrumilien. Därjämte
erkändes Österrikes ockupation af Bosnien och
Hercegovina. Kongressens resultat uppfattades i R. som
en nationell förödmjukelse, och panslavisterna tilläto
sig offentliga demonstrationer däremot. Regeringen
kunde ej undgå att taga intryck däraf, och den
fortfarande spänningen emellan makterna föranledde
den mot R. riktade alliansen emellan Tyskland och
Österrike (sept. 1879). Upphetsningen och missnöjet
inom R. eggade den revolutionära terrorismen, som
redan under kriget hade yttrat sig i gatutumult och
angrepp mot högre ämbetsmän, men sedan systematiskt
vände sig mot kejsarens person (mordförsöket
i Petersburg 14 april 1879; järnvägsattentatet
vid Moskva l dec. s. å.). Efter explosionen i
Vinterpalatset (17 febr. 1880) anförtrodde kejsaren
en nästan diktatorisk makt åt Loris Melikov, som
hoppades lugna sinnena genom mildhet och liberala
förespeglingar. Men just då Alexander II stod
i begrepp att utlysa ett riksmöte af ombud från
iandskapsförsamlingarna, föll han på öppen gata i
Petersburg för några sammansvurnas bomber (13 mars
1881). - Hans son Alexander III (1881-94) utfärdade,
efter någon tvekan, ett manifest (11 maj 1881), hvari
han förklarade sig ämna bevara själfhärskardömet
orubbadt. Loris Melikov afskedades, och under
inflytande af andra rådgifvare (Pobjedonostsev,
Ignatjev, Tolstoj) följdes en strängare riktning,
som betonade den ortodoxa kyrkans och den äkta
ryskhetens traditioner och intressen. De revolutionära
sammansvärjningarna, som ännu stundom yppade sin
tillvaro, äfven bland militären, motarbetades genom en
omsorgsfullare polisuppsikt och bevakning af kejsarens
person. Judeförföljelserna i södra R. (i synnerhet
1881-83) afledde till någon del den fortfarande
oron. De offentliga läroanstalterna ställdes under
en skarpare kontroll (den nya universitetslagen
af 1884). I östersjöprovinserna tillämpades en
planmässig förryskningspolitik, som äfven började
(1890) utsträckas till Finland. Förhållandet till
utlandet blef osäkrare än förut (general Skobelevs
agitation mot Tyskland 1882 och, i sammanhang
därmed, Ignatjevs afgång såsom ledande minister),
ehuru trekejsarmötet i Skierniewice (sept. 1884:
fördrag mellan R., Tyskland och Österrike om
ömsesidig neutralitet vid angrepp från en fjärde
makt; alltså från Frankrike mot Tyskland eller
från England mot R.) för någon tid utöfvade en
lugnande inverkan. I Central-Asien fortsattes
framryckandet. Teketurkmenerna underkufvades (1881),
och Merv trädde under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
