Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia II. Den bysantinska tiden 1054-1240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makten med furstarna, liksom dessa inbördes, under
ungrares och polackers inblandning. – Från denna
tid fullbordas troligen, under och delvis trots
den politiska splittringen, de olika östslaviska
småstammarnas konsolidering till tre större
språkskilda folk. I början sammanfattades endast
de talrikare och i kultur längst framskridna
stammarna i s., omkring hufvudstaden Kiev (och
närmast n. och längre i v. därom), under det från de
härskande normannerna upptagna namnet rus l. ryssar
(hvaraf namnet rutener blott är en lärd latiniserad
förvrängning). Först långt senare, under ändrade
kyrkliga och politiska maktförhållanden, plägade
de betecknas som lillryssar, egentligen och mest
af fientliga grannar (i nyaste tid har man för
deras egen räkning sökt införa namnet ukrainer,
af Ukraina, "gränslandet" emot stäppen eller någon
grannstat, hvilken geografiska beteckning redan, ehuru
sparsamt, förekommer under medeltiden). Namnet ryssar
begagnades i andra trakter fortfarande länge blott om
härskarfolket och dess furstar, men öfverflyttades
småningom äfven där till den underlydande slaviska
befolkningen, hvars urgamla stamnamn under den
provinsiella sammansmältningen förglömdes. För
att skilja dem från ryssarna i s. tillfogades
sedermera något mer eller mindre karakteristiskt
adjektiv. Sålunda samlades stammarna omkring Düna
och öfre Dnjepr med bifloder under namnet hvitryssar
("hvit" troligen = "fri", i motsats till de andre,
snart af tatarerna kufvade ryssarna), de ursprungligen
fåtaliga koloniserande stammarna i n. ö., äfvensom
längre fram novgoroderna, under namnet storryssar
(beteckningen "stor" daterar sig egentligen från den
segrande moskovitiska maktpolitikens anspråk). Dessa
tre folk skilja sig från hvarandra ungefär lika mycket
som t. ex. bland sydslaverna bulgarer och serber
eller bland västslaverna polacker och tjecher. Dock
stå hvitryssarna och ryssarna i s. inbördes något
närmare än till storryssarna, liksom de äfven genom
historiska öden i äldre tider varit mera förbundna
sinsemellan. Folkmängdsförhållandena ha under tidernas
lopp förskjutit sig på ett märkligt sätt. Under det
att ryssarna i s. och hvitryssarna relativt försvagats
genom härjande invasioner från stäpperna, äfvensom
genom intrång från polacker och litauer, magyarer och
rumäner, ha storryssarna vunnit en ofantlig öfvervikt,
som dock i hufvudsak härrör från nyare tiden,
genom ohämmad kolonisation jämte assimilering af
främmande, icke-slaviska folk i ö. – Äfven de befästa
städernas menigheter tillskansade sig under gynnsamma
omständigheter ett visst politiskt inflytande. Men
ingenstädes utvecklade sig folkmakten så starkt
som i Novgorod, hvars borgare till god del voro af
varjagisk härkomst. Till belöning för deras bistånd
hade Jaroslav gett dem ett privilegiebref (1019),
som fixerade deras skatter och andra offentliga
skyldigheter. Därigenom inskränktes ämbetsmännens
godtycke, och de efterföljande furstarna, som icke
vågade stöta sig med den mäktiga staden, måste snart
finna sig däri, att novgoroderna började själfva
välja sin posadnik (1126) och äfven skicka höfvitsmän
till de underlydande orterna. Omsider togo de sig
för att afsätta (1136) och tillkalla fursten själf,
t. o. m. välja sin biskop (1156), som likväl alltid
invigdes af metropoliten i Kiev, ehuru
han snart upphöjdes till ärkebiskop. "Herr Stora
Novgorod" (Gospodi’n Velikij Novgorod) utöfvade sin
suveränitet genom tinget (vjetje), hvars beslut dock
väsentligen bestämdes af bojarerna, företrädesvis de
gamla hirdmannaätternas afkomlingar. Den novgorodska
författningen innebar en egendomlig utveckling
af de gamla normanniska inrättningarna, hvilkas
utpräglade former därvid efter hand upplöstes i
mån af det slaviska elementets öfvervikt. I spetsen
för republiken stodo dess posadnik och tysjatskoj,
ursprungligen höfdingar för härens varjagiska och
slaviska afdelningar, den senare på sätt och vis
tillika målsman för den egentliga menigheten. De
ombyttes ofta, längre fram årligen, och måste
samverka med ett råd, hvari de afgångne ämbetsmännen
upptogos. Själfva Novgorod var indeladt i flera
kommuner l. "stadsändar" (kontsy) och "gator"
(u’litsy) med egen styrelse. Dessutom funnos
åtskilliga gillen, som liknade de skandinaviska
och tyska. Det förnämsta af dessa köpmannasamfund
(bekräftadt genom fursteurkunder omkr. 1130), hvars
kyrka var helgad åt Johannes döparen, egde äfven en
vidsträckt domsrätt. Landskapet med sina särskilda
"femtingar" (pjati’ny), "lydstäder" (pri’gorody) och
kolonier var staden underdånigt. Men vissa städer,
i synnerhet Pleskov (Pskov) och Vjatka, sökte med
större eller mindre framgång göra sig oberoende. Många
bojarer, som, i likhet med de forne normanniske
höfdingarna, på egen hand utsände krigiska äfventyrare
och skattekräfvare till de finska stammarnas områden
i Dvinalandet och ända till Ural, sträfvade också
att där förvärfva besittningar och nybyggen under
sin egen myndighet. Den mäktigaste korporationen
inom republiken var likväl kyrkan. Ärkebiskopen, som
residerade inom borgen vid Sofiakatedralen, Novgorods
medelpunkt i andligt och världsligt afseende, hade
en själfständig jurisdiktion, stora landområden
och skatteräntor, egna ämbetsmän ("sofianerna")
och en egen här. Äfven klostren voro mycket rika
och betydande. Genom kyrkan gjorde sig således det
bysantinska inflytandet kraftigt gällande äfven inom
Novgorods statslif. Däremot var furstens makt strängt
bunden genom det fördrag, som han vid valet måste
afsluta med republiken. I själfva verket blef han
inom kort blott en tillfälligt lejd krigshöfding,
som man omsorgsfullt hindrade att fatta fast fot i
staden och landet. För de täflande Rurikovitjerna
utgjorde dock alltid hoppet om inkomster från
Novgorod en stark lockelse. Republiken hade därför
fritt tillfälle att afpassa valet såväl efter sitt
behof af militärisk hjälp som efter sina växlande
handelsintressen. Emedan jordmånen var föga bördig,
kräfde Novgorod städse spannmålstillförsel från
det inre R. Men ofta tvistade köpmannapartierna
om den ena eller andra samfärdsledens företräde,
och på fursteval från olika landsändar inom den ena
eller andra ättgrenen berodde de särskilda vägarnas
öppnande eller stängning. Stor betydelse egde äfven
i detta afseende frågan om motarbetandet af den tyska
och skandinaviska kolonisationen i Östersjöländerna,
liksom skiftningarna i förhållandet till köpmännen
från Gottland och Tyskland, hvilka hade egna kyrkor
och faktorier i Novgorod och genom sin företagsamhet
inom icke lång tid afvande de föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
