Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rüppell, Wilhelm Peter Eduard Simon - Ryr, socknar. Se Lane-Ryr, Sundals-Ryr, Valbo-Ryr och Väne-Ryr - Rysch - Rysensteen, Henrik, baron af. Se Ruse, Henrik - Ryska Armenien - Ryska Central-Asien - Ryska Finland. Se Gamla Finland - Ryska hornmusiken. Se Hornmusik - Ryska kalendern - Ryska Karelen. Se Karelen 2 - Ryska katekesen. Se Confessio, sp. 639, och Katekes, sp. 1292 - Ryska Lappland. Se Lappland 3 - Ryska litteraturen. A. Den storryska litteraturen - Ryska litteraturen. I. Den fornryska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fauna Abessiniens gehörig (1835–40), Reise in
Abessinien (1838–40) och Systematische übersicht
der vögel Nord- und Ost-Afrikas (1845).
Ryr, socknar. Se Lane-Ryr, Sundals-Ryr,
Valbo-Ryr och Väne-Ryr.
Rysch (fr. ruche, eg. bikupa), tätt veckad tyg- eller
spetsprydnad på fruntimmersplagg. Benämningen
anspelar på likheten med en honungskaka.
Rysensteen [-sten], Henrik, baron af. Se
Ruse, Henrik.
Ryska Armenien, nordöstra delen af det gamla
Stor-Armenien (se Armenien, sp. 13–14),
omfattar de nuvarande transkaukasiska guvernementen
Erivan och Jelisavetpol, området Kars och delar af
guvernementet Tiflis.
J. F. N.
Ryska Central-Asien, sammanfattande benämning
på det stora ryska, i n. af Europeiska Ryssland
och Sibirien, i ö. af Mongoliet, i s. af
Afganistan och Persien, i v. af Kaspiska hafvet
begränsade område, som omfattar generalguvernementen
Stäpperna (provinserna Akmolinsk,
Semipalatinsk, Turgai och Uralsk) och Turkestan
(provinserna Fergana, Syr-Darja, Samarkand och
Semirjetjensk) samt Transkaspiska provinsen, tillsammans
3,488,530 kvkm. med 10,727,000 inv. (1912).
Området, för hvars naturbeskaffenhet
närmare redogöres under de olika hufvudrubrikerna,
delas genom de af Ryssland beroende kanaten
Chiva och Buchara i två från hvarandra skilda
delar: en mindre, västlig, Transkaspiska området,
och en vida större, östlig, som omfattar de öfriga
nämnda provinserna.
(J. F. N.)
Ryska Finland. Se Gamla Finland.
Ryska hornmusiken. Se Hornmusik.
Ryska kalendern. I Ryssland begagnades vid
årsräkningen världens skapelse som epok ända till
1700, då denna era aflystes af Peter I. Sedan
dess nyttjas i Ryssland den julianska kalendern
l. gamla stilen (se Kronologi, sp. 40), till
följd hvaraf ryssarna f. n. vid datering äro 13
dagar efter de flesta kristna folk, hvilka räkna
efter den nya stilen.
(B–d.)
Ryska Karelen. Se Karelen 2.
Ryska katekesen. Se Confessio, sp. 639,
och Katekes, sp. 1292.
Ryska Lappland. Se Lappland 3.
Ryska litteraturen. A. Den storryska, till skillnad
från den lillryska l. ukrainska (se Ukrainska
litteraturen) torde lämpligast fördelas
på fyra hufvudperioder.
I. Den fornryska litteraturen till tatarernas
eröfring af Kiev (1240). Från det grekiska Bysans
fick Ryssland kristendomen, som af Vladimir i Kiev
(omkr. 988) förklarades för statsreligion, och
därigenom fick den äldsta ryska litteraturen sin
religiösa karaktär. Dels direkt från grekiskan, dels
genom sydslaviska (kyrkoslaviska) mellanhänder
spredos i Ryssland liturgiska skrifter och
öfversättningar af bibeln och kyrkofäderna. Af 23
metropoliter i Kiev före den mongoliska invasionen
voro 17 af grekisk börd, och först den femte
metropoliten var infödd ryss. Bland dessa uppbyggelseskrifter
intogs ett stort rum af helgonbiografier
(pateriki). Åtskilligt af denna litteratur har stort
historiskt värde, enär flera grekiska original gått
förlorade, och fick en viss popularitet genom de
lockande titlarna Margarita (Pärlan), Izmaragd
(Smaragden), Zlataja tsep (Guldkedjan) o. s. v. Härtill
kom ett världsligt element i form af grekiska
krönikor (Georgios Hamartolos, Johannes Malala
m fl.), hvilka tjänade som förebilder för de första
ryska krönikorna. Af stort språkligt värde äro det
s. k. Ostromirska evangeliet och Svjatoslavs
Izbornik, utdrag ur kyrkofäders skrifter. Som
den förste religiöse författaren på ryska nämnes
biskopen i Novgorod Luka Zjidjata (d. 1059), som
i ett herdabref (poutjenie k bratii) uppställde
praktiska sederegler. Hans samtida
Ilarion, som 1050 blef den förste ryske metropoliten
af Kiev, ifrade särskildt mot judendomen och
firade furst Vladimir i ett högstämdt loftal,
under det att Feodosij (d. 1074), en
af det kievska Grotteklostrets grundläggare,
bekämpade katolicismen. På 1100-talet spårades
redan andligt förfall, och de följande författarna
(biskop Kirill af Turov, d. omkr. 1182, kallad
Zlatoust-Chrysostomos, och biskop Serapion i Kiev,
d. 1275) lade mer vikt på den retoriska ståten än på
det sedliga innehållet. Af stort kulturhistoriskt
värde är "Poutjenie Vladimira Monomacha", ett
didaktiskt "testamente" af den 1125 aflidne kievske
storfursten Vladimir Monomach Vsevolodovitj, bevaradt
i en handskrift af 1377, med sedeläror och biografiska
antydningar. Något senare i tiden är den landsförviste
Daniels böneskrift ("Slovo Daniila Zatotjnika") till
en storfurste (troligen Jaroslav Vsevolodovitj),
ett med bibelspråk, ordstäf och ordlekar späckadt
verk, som på grund af sin bitande samhällssatir ej
saknar kulturhistoriskt värde. Den kievska periodens
bästa - att icke säga enda - nationella verk på
vers är den ståtliga, historiskt och folkpoetiskt
märkliga hjältedikten Slovo o polku Igorevje (se
Igorkvädet), upptäckt först 1795 och behandlande
furst Igors af Novgorod-Severskij fälttåg mot de
hedniske polovtserna 1185. Kiev-munken Nestor
(d. omkr. 1114), författaren till en biografi om
Boris och Gleb Vladimirovitj, har blott lånat sitt
namn åt den s. k. Nestorkrönikan, Povjesti vremennych
ljet (Svunna tiders sägner), Rysslands äldsta och
viktigaste krönika. Den utgör en sammanställning
af olika handskrifter, af hvilka den efter den
afskrifvande munken uppkallade "Lavrentianska" af
1377 är den viktigaste. Den skildrar i kronologisk
följd legendariska och historiska tilldragelser i
Ryssland från 862, då "varjagerna kallades från Rus,
från andra sidan hafvet, för att styra det land, där
det icke fanns ordning", fram till 1110. Hufvudvikten
lägges på Rysslands kristnande genom Vladimir,
men krönikan innehåller äfven redogörelser för
de slaviska stammarnas utbredning i östra Europa
samt utdrag ur grekiska annaler. För kännedomen om
Rysslands äldsta historia och för tolkningen af ordet
Rus (se d. o.) och den s. k. varjagiska frågan är
Nestorkrönikan af stor betydelse. En fortsättning
däraf är den yngre Kievska krönikan, omfattande
tiden 1110-1200, i en handskrift från (senast)
början af 1400-talet, åtföljd af Volyniska krönikan
(1200-92). Hvarje större stad i det gamla Ryssland
hade sin egen krönika, t. ex. Pskov, Suzdal och det
för Sveriges medeltidshistoria viktiga Novgorod,
hvars handskrift, delvis från början af 1300-talet,
behandlar perioden 1016-1333. Hufvudkällan för
Rysslands äldsta rättshistoria är Ryska rätten (se
Russkaja pravda).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
