Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryggrad - Ryggradsdjur. Se Vertebrater - Ryggradskrökning - Ryggradslösa djur. Se Evertebrater - Ryggradssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stödjande och uppbärande nedre lemmarna. Jämte det att
ryggraden sålunda är en bärande pelare för en stor
del af det öfriga skelettet, är den tillika ett fast
skydd för ryggmärgen, som inneslutes i dess benhåla:
ryggmärgs- 1. vertebralkanalen. Ryggraden består
nämligen af en serie på hvarandra uppstaplade kotor,
så anordnade, att deras hål (se Kota) ligga midt
öfver hvarandra och genom vertikala band kompletteras
till ett rör. Ryggraden innehåller i regel sju kotor
i halsens (H 1-7), tolf i bröstets (Br 1-12) och
fem i ländens region (L l-5). Alla dessa 24 kotor
äro förenade med hvarandra genom band, som medge
större eller mindre rörlighet; men nedom dem ingå
i korsbenet fem och i stjärt- 1. svansbenet (Sv)
fyra kotor, sinsemellan orörliga och förenade genom
benväf. Bland de 24 rörliga kotorna utmärka sig de
två öfversta genom en förening i en led, som gör den
öfversta (atlas), medelst band fäst vid hufvudet,
vridbar mot och på den andra (axis 1. epistropheus);
de öfriga rörliga kotorna kunna blott så röras
mot hvarandra, att hela ryggraden blir böjlig. -
Huru upprätt man än må hålla kroppen (bålen), är
dock ryggraden aldrig rak; den har, sedd i profil
(fig. 2), 4 naturliga konvexiteter, skiftevis bak- och
framåt. Den nedersta, bakåt konvexa krökningen bildas
af stjärtbenet och korsbenet samt är kort. Dess öfre
hälft utgör början till den närmast ofvan liggande,
framåt konvexa ländbågen. Ländbågen är långsträckt
och öfvergår småningom i den ännu plattare bröstbågen,
denna likaså i den obetydliga, framåt konvexa
halsbågen. Af dessa äro kors- och bröstkrökningarna
anlagda tidigt i fosterlifvet; de andra två tillkomma
först efter födelsen och äro till följd af den
upprätta ställningen kompensatoriska. De förra bero på
formen af kotornas kroppar, de senare på formen af de
dem tillhörande kotkropparnas mellanbroskskifvor. I
dessa senare ske också hufvudsakligen de ofvan
nämnda böjrörelserna. Konvexiteterna ge åt ryggraden
en viss grad af fjädring, hvilket är af vikt, då
det minskar skakningen af hjärna och ryggmärg vid
kroppsrörelser. Kotkropparnas sagittala diameter
håller sig tämligen lika inom halsregionen,
men därifrån nedåt tilltar den ständigt tämligen
jämnt. Deras tvärdiametrar ökas från 2:a halskotan
till l:a bröstkotan samt minskas därefter något
litet till 4:e bröstkotan, för att sedan åter
nedåt småningom förlängas. Form, riktning och volym
hos tvär- och taggutskott synas på figurerna (på
fig. l äro de förra, på fig. 2 de senare utmärkta
med kotnumren). Då ryggraden ses bakifrån (fig. 1),
visa taggutskotten sig intaga midtlinjen; det är de,
som kännas midt i ryggen hos magra eller muskelsvaga,
ty eljest fyllas sidogroparna mellan tagg- och
tvärutskotten af muskler ("ryggupprättaren", erector
spinæ) och utjämnas af underhudsfett, så att i
st. f. en rad taggar kännes och synes en längdränna
öfver dem; 7:e hals- och l:a-2:a bröstkotornas taggar
stå dock i regel alltid tydliga. Mellan hufvudet och
l:a halskotans samt mellan dennas och den 2:as ring
finnas baktill tämligen stora mellanrum; de följande
ringarna och taggutskotten ända ned t. o. m. 11:e
bröstkotan täcka i det närmaste springan till
underliggande kota. Därifrån förstoras åter dessa springor
nedåt, så att den största (b, fig. 1) ligger vid
korsbenets öfre kant; vid dess nedre kant på gränsen
mot svansbenet är åter ett dylikt stort hål (vid
m). Alla täckas de af starka band på den intakta
ryggraden. G. v. D.*
Ryggradsdjur, zool. Se Vertebrater.
Ryggradskrökning, med. Redan den normala; ryggraden
företer krökningar framifrån och bakåt, nämligen
i hals- och ländregionen med konvexiteten framåt
(lordos) och i bröstkorgsregionen med konvexiteten
bakåt (kyfos). Dessa normala krökningar kunna vara
förändrade och i allmänhet då ökade (svankrygg,
kutrygg); viktigare än dessa äro emellertid
sidokrökningarna (snedrygg, skolios), som kunna
antaga en mängd olika former och grader, ända
till verkligt svårt lyte. Af s. k. puckelryggiga
personer har ett afsevärdt antal fått sitt lyte på
grund af skoliosbildning. Ryggraden är tillsammans
med de muskler, som hålla den fixerad och dirigera
dess rörelser, ett exkvisit stödjeorgan, och i
stort sedt äro ryggradskrökningarna att betrakta
som uttryck för en otillräcklighet af ryggradens
statiska kapacitet. Ryggraden, hvars statiska
förmåga i vanliga fall räcker väl till för de kraf,
hvilka ställas på den i det vanliga lifvet, har
blifvit för svag för den vanliga belastningen. Utan
muskulaturen är själfva skelettryggraden ett mycket
dåligt stödjeorgan, som synes på den i sittande
ställning sofvande, eller ännu bättre vid försök att
sätta ett lik upprätt. Insufficiensen i ryggraden,
som leder till skoliosbildning, kan uppkomma genom
minskad statisk kapacitet (bensjukdomar, framför
allt engelska sjukan, svaghet eller förlamning af
muskulaturen, medfödda asymmetrier i ryggraden,
lungsjukdomar m. fl.) eller genom ökning af det
statiska krafvet (bärande af för tunga bördor eller
öfveransträngande arbete i allmänhet). De svåraste
formerna af skolios uppkomma efter engelska sjukan
och framför allt efter barnförlamning, hvilken
senare sjukdom kan medföra den fruktansvärdaste
missgestaltning af hela bålen. Skoliosen är i
högre grader särdeles svårbotlig, hvarför stor vikt
måste läggas på, att hotande skolioser energiskt
behandlas i tid. De viktigaste behandlingsmetoderna
äro sjukgymnastik (för alla lindrigare fall) samt
gipskorsetter och ortopediska korsetter (för vissa
svårare fall). Puckelryggighet sammanhänger stundom
med svår ryggradskrökning (jfr Puckel). I fråga om
den gymnastiska behandlingen af ryggradskrökningar
har Sverige varit ett föregångsland.
P. Hgld.
Ryggradslösa djur, zool. Se Evertebrater.
Ryggradssjukdomar, med. Liksom all annan benväfnad
och alla andra ledgångar eller ledgångssystem
kan ryggraden bli säte för en hel mängd olika
sjukdomar. De viktigaste af dessa, som kunna uppträda
i ryggraden, äro tuberkulos och engelska sjukan. Bägge
kunna medföra synnerligen svåra deformiteter af
ryggraden, hvarmed oftast följer deformation af hela
bröstkorgen. Särskildt viktig är den, vanligen i
barndomen, men ej sällan äfven i fullvuxen ålder
uppträdande tuberkulösa kotrötan. Om ej ytterst
noggranna åtgärder vidtagas mot deformationen af
ryggraden, uppstår höggradig puckelbildning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
