Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rummet. 1. Filos. - Rummet. 2. Psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det är en substans eller en accidens. Först Hobbes
hade förklarat rummet för en "phantasma", och
Berkeley utvecklade en rent subjektivistisk och
empirisk rumsteori. Kant bekämpade empirismen,
men genomförde subjektivismen, i det han gjorde
gällande, att rummet är en apriorisk åskådningsform,
som är förutsättning för möjligheten att fatta
verkligheten med de yttre sinnena och för matematiken
som allmängiltig vetenskap. Kants åsikt har af senare
tänkare på många olika sätt blifvit motsagd. Ej blott
att många fackmän sökt undanrycka den stödet från den
matematiska vetenskapen, bl. a. genom teorierna om rum
med fler än tre dimensioner, utan Trendelenburg, Lotze
och Herbart m. fl. ha förnekat, att han presterat
några skäl, hvarför vår subjektiva rumsuppfattning
icke skulle kunna motsvaras af objektiva förhållanden
mellan tingen i sig. Och naturligen ha alla empirister
bestridt rummets aprioriska karaktär, i det de sökt
förklara rumsuppfattningen h. o. h. ur erfarenheten.
2. Psyk. Psykologien har att beskrifva och förklara
vår uppfattning af rummet och af föremålen som
rumsbestämda. Därvid har man först och främst att
skilja mellan: 1. den abstrakta rumsföreställningen,
hvars föremål är det oändliga, i de tre dimensionerna
kontinuerligt utsträckta rummet (rymden); 2. den
konkreta rumsuppfattningen, hvars föremål är
det åskådliga, likaledes i de tre dimensionerna
utsträckta, men begränsade rummet, som i ett visst
ögonblick omedelbart ter sig i vår erfarenhet. För
den förra uppfattningen är rummet sig alltid likt
och kan tänkas tomt eller fylldt af olika föremål;
den senare är däremot individuellt bestämd genom
de föremål, som för tillfället fylla och begränsa
det åskådliga rummet. Rumsuppfattningen i den
förstnämnda bemärkelsen är ej något ursprungligt,
utan en produkt af flera samverkande psykologiska
faktorer. Äfven om man med Kant antar rummet vara
en apriorisk åskådningsform, kan man, som Lotze
framhållit, ej tänka sig rummet som en tom form,
som själen liksom skulle föra med sig vid födelsen,
girig att fylla den med ett innehåll, utan man måste
äfven härvid tänka sig ett anlag, som först genom
erfarenheten kommer till utveckling. Och i så fall
förutsätter den allmänna rumsföreställningen den
konkreta, hvarur den utvecklats som schematisk
allmänföreställning eller genom mer eller mindre
begreppsmässig abstraktion. Rörande uppkomsten af
den konkreta rumsuppfattningen finnas två motsatta
teorier: a) den genetiska rumsteorien, enligt hvilken
denna rumsuppfattning kommer till genom mer eller
mindre komplicerade psykiska processer på grundvalen
af sinnesförnimmelser, som i och för sig ej äro
rumsbestämda (Lotze, Geijer, Wundt; se Lokaltecken);
b) den nativistiska rumsteorien (Stumpf, Hering,
Witasek m. fl.), enligt hvilken redan i de omedelbara
sinnesåskådningarna (sensationerna) ingå element af
rumsuppfattningen, så att vi t. ex. se föremål lika
omedelbart på vissa bestämda platser i rummet och med
särskilda former, som vi se deras färger. Om man som
de fleste fackmännen sluter sig till den sistnämnda
åsikten, måste först och främst den frågan besvaras:
hvilka af våra
sinnen uppfatta rumsförhållanden? I någon mån torde
alla de s. k. yttre sinnena göra det, ehuru med
mycket olika omfattning och bestämdhet. Luktens
och smakens förnimmelser äro endast såtillvida
rumsbestämda, att vi till deras yttre organ
lokalisera intrycken. Detsamma gäller också om
temperatur- och smärtsinnena blott med ännu större
obestämdhet. Känseln (trycksinnet) har heller icke
omedelbart större räckvidd, men genom att dess organ i
förhållande till kroppen i det hela äro rörliga, blir
detta sinne mycket viktigt för vår rumsuppfattning och
möjliggör ensamt för sig uppfattning af föremålens
former och deras plats i rummet samt i det hela
föreställningen om en yttre, oss omgifvande värld,
såsom nogsamt ådagalägges genom de från födelsen
blindes exempel. Denna utvecklade rumsuppfattning
medelst känseln är dock, såsom antydt, möjlig endast
i förbindelse med, att personen rör sig, förflyttar
hela sin kropp i rummet eller rör sina lemmar, trefvar
med händerna omkring de yttre föremålen o. d. Härvid
kompletteras känseln af s. k. rörelseförnimmelser,
förutan hvilka helt visst den blindes rumsuppfattning
skulle bli ytterst innehållsfattig och sväfvande. Det
kan vara fråga,, om icke ett annat s. k. inre sinne
har en ännu större och mera grundläggande betydelse
för vår rumsuppfattning. Enligt den franske fysiologen
E. de Cyon äro de halfcirkelformiga kanalerna
1. båggångarna i mellanörat det särskilda sinnesorgan,
medelst hvilket vi uppfatta de olika riktningarna
i rummet. Dessa tre båggångar i hvartdera örat äro
i det allra närmaste anordnade efter rummets tre
dimensioner, och det ligger därför nära till hands att
antaga, att vi från dem mottaga sinnesförnimmelser,
medelst hvilka hos oss uppfattningen af riktningarna
i rummet och orienteringen inom detta komma till
stånd. Dessa sinnesförnimmelser äro visserligen
i det stora hela undermedvetna, men detta hindrar
ej, att de kunna ingå som grundläggande faktor i
rumsuppfattningen. Cyon har sökt stödja sin hypotes
såväl på djurexperiment som på patologiska fall
(bl. a. hos döfstumma, hvilka ha organet i fråga
starkt degenereradt, och hos de s. k. dansande
japanska mössen, som blott ha ett par af båggångarna
fullt utbildade och påstås i proportion därtill lida
af ensidighet i sin lokala orienteringsförmåga),
men beviskraften af hans skäl har af flera andra
forskare blifvit bestridd. Huruvida i örat också
finnas särskilda organ för uppfattningen af det håll,
hvarifrån ett ljudintryck kommer, är ej utredt. De
fleste fackmän synas böjda för att söka förklara
hörselförnimmelsernas lokalisering på medelbart sätt
genom styrkan af ljudförnimmelsen. Den riktning,
från hvilken vi fatta ljuden, skulle då bero
på förhållandet mellan intryckets styrka för
hvartdera örat; och uppskattningen af afståndet
skulle bero på styrkan af intrycket i båda öronen
i jämförelse med vår föreställning om ljudkällans
objektiva styrka. Att dessa faktorer i hvad fall som
helst spela en stor roll för rumsuppfattningen vid
hörselförnimmelserna, är nog oförnekligt. Men äro
dessa medelbara lokaltecken de enda stödjepunkterna
för uppfattningen i fråga, så äro vi helt visst ur
stånd att blott på grund af hörselintrycken bilda
oss föreställringen om en i rummet utsträckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
