Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosen. 3. Friedrich R. - Rosen, Julius, pseudonym - Rosen, Viktor Romanovitj von R. - Rosen, Anton - Rosén, svensk släkt - Rosén. 1. Sven R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R. tysk konsul i Jerusalem och 1900 föredragande råd
(för orientaliska ärenden) i utrikesministeriet. 1904
sändes han på en utomordentlig beskickning till
negus Menilek i Abessinien, med hvilken han
afslöt en handelstraktat. Han var 1905-10 tyskt
sändebud i Tanger och därunder 1906 en af Tysklands
delegerade på Algeciraskonferensen, förflyttades
1910 till Bukarest och är sedan 1912 tyskt sändebud
i Lissabon. R. har bl. a. utgett turkiska och
persiska parlörer samt (1898) en persisk grammatika.
1. (K. F. J.) 2. H. A.*
Rosen [rasen], Julius, pseudonym för Nicolaus
Duffek, tysk lustspelsförfattare, f. 1833 i Prag,
d. 1892 i Görz, var 1880-91 öfverregissör och
dramaturg i Wien. Han hade mycken framgång med
sina roande pjäser, hvilka hålla en medelväg mellan
intrigkomedien och farsen, men sakna allt djupare
värde. Bland dem må nämnas Garibaldi, Männer von heute
(1864), Das Damoklesschwert, Ein held der reklame
(1866), O, diese männer!, Il bacio, Dilettanten, Ein Herkules
och Die egoisten. R:s Gesammelte dramatische
werke utgåfvos i 14 bd 1870-88. Flera af hans
lustspel äro uppförda på svenska skådebanor.
Rosen, Viktor Romanovitj von R., rysk orientalist,
f. 5 mars 1849 i Reval, d. 10 jan. 1907, studerade
1866-70 vid universiteten i Petersburg och Leipzig
och egnade sig hufvudsakligen åt arabiska, persiska
och turkiska språken, vardt docent i arabiska i
Petersburg 1872, e. o. professor i arabiska språket
och litteraturen 1883 och ord. professor 1885,
korresponderande 1890 och ordinarie medlem 1900
af vetenskapsakademien i Petersburg. Bland hans
utgifna skrifter, som, inberäknadt recensioner,
uppgå till öfver 150, märkas hufvudsakligen
Arabskaja chrestomatija (2 dlr, 1875-76, tills,
med V. F. Girgas; 3:e uppl. af
I, 1900); Les manuscrits arabes de l’institut des
langues orientales (i "Collections scientifiques
de 1’institut des langues orientales", I, 1877)
jämte fortsättning (tills, med D. G?nzburg
i "Collections scientifiques", VI, 1891);
Imperator Vasilij Bolgaroboitsa (Kejsar Basileios
Bulgaroktonos; utdrag ur Jahja el-Antakis krönika
med rysk öfv.; vet. akad:s i Petersburg handl.,
bd 44, 1883), Remarques sur les manuscrits
orientaux de la collection Marsigli à Bologne
(i Atti della Accademia de’ Lincei, ser. 3, 1885)
och Les manuscrits persans de l’institut des langues
orientales (i "Collections scientifiques de l’institut
des langues orientales", III, 1886). Därjämte var
R. medarbetare i den monumentala edition af Tabaris
arabiska annaler, som under de Goejes redaktion
1879-1901 publicerades i Leiden, och redigerade
sedan 1886 de Zapiski, som alltifrån nämnda år
publicerats af ryska arkeologiska sällskapets
orientaliska sektion. Jfr Guidi, "V. von R."
(i "Rivista degli studi orientali", I, 575 ff.).
K. V. Z.
Rosen, Anton, dansk arkitekt, f. 13 sept. 1859 i
Horsens, studerade i Köpenhamn vid tekniska skolan
och akademien och arbetade sedan under Dahlerup. Han
uppförde skolor, sjukhus och föreningshus i
Silkeborg, Odense och Horsens, Observatoriet i
Aarhus samt i Köpenhamn Vibensgaard, Varehuset vid
Frederiksberggade och Paladshotel vid Rådhusplatsen
(färdigt 1910, med
mästerlig fasad). Dessutom har R. utfört
Utställningsbyggnaderna i Odense 1900 och i Aarhus
1909, de sistnämnda framför allt uppseendeväckande
och mästerliga, samt Danmarks byggnad på
världsutställningen i San Francisco 1915. Han är en
dristigt fantasifull byggnadskonstnär af prononceradt
modern läggning. G-g N.
Rosén, svensk släkt, härstammar, jämte de adliga
ätterna Rosén von Rosenstein, Rosenblad och von Rosén
från kyrkoherden Erik Rosenius (f. 1667, d. 1738),
son till bonden Esbjörn Eriksson från Roasjö socken,
Sexdrega pastorat, Älfsborgs län. Rosenius, som tog
sitt namn efter födelsebygden och vardt kyrkoherde
i Sexdrega, var typen för en sträng prästman på
karolinska tiden. Bland hans söner framstå arkiatern
Nils Rosén, adlad Rosén von Rosenstein, professoren
Eberhard Rosén, adlad Rosenblad, öfverhofpredikanten
Gabriel Rosén (se R. 2), hvars son Erik Gabriel
upphöjdes i friherrligt stånd med namnet von Rosén
(se R. 5), pietisten Sven Rosén (se R. 1) samt lektorn
och publicisten Johan Rosén (se R. 3).
1. Sven R., son till Erik Rosenius (se
ofvan), religiös författare och ledare,
f. 17 okt. (g. st.) 1708 på Tokarp i Blidsberg,
Västergötland, d. 15 dec. 1750 i Macungi (Emmaus),
Pennsylvania, inskrefs 1721 i Göteborgs gymnasium,
vardt 1726 student i Uppsala, egnade sig åt
språkliga och särskildt filosofiska studier. En
af de förste, som drogs till den Leibniz-Wolffska
filosofien, sökte han kunskapsteoretiskt tillämpa
Wolffs s. k. matematiska, d. v. s. strängt logiska
deduktiva metod äfven på teologien och arbetade,
såsom synes af hans bref till Erik Benzelius d. y., på
en magisterdissertation i filosofi. Att denna aldrig
kom att ventileras, berodde dels däraf, att professor
E. Alstrin som eklektiker ställde sig kritisk mot R:s
försök, dels och framför allt därpå, att R. af sjukdom
och svåra ekonomiska omständigheter hösten 1728 tvangs
att lämna Uppsala och bli informator hos general
Staël von Holstein på Långbro nära Stockholm, där hans
intressen snart fingo en ny riktning under beröringen
med hufvudstadens främsta religiösa personligheter
såsom Herm. Schröder, Pouget och Tolstadius, som
han regelbundet åhörde. Af umgänget med utpräglade
dippelianer såsom K. M. v. Strokirch o. a. och
ett flitigt studium af äldre och nyare mystik
fördes dock R. öfver till den radikala pietismen
och drogs slutligen in i de s. k. gråkoltarnas
mystisk-apokalyptiska och separatistiska sammankomster
hos kopparstickaren van den Aveelens änka på
Södermalm. Vid myndigheternas ingripande med
rättegång och fängelse sändes den nu öfverspände
R. af sina vänner öfver till Riga, där han, liksom
i Köpenhamn på hemresan våren 1732, kom under ett
lugnande kyrkovänligare herrnhutiskt inflytande, så
att han efter hemkomsten biträdde fadern och andra
prästmän med predikan, tills biskop Jak. Benzelius
1734 återkallade sin predikotillåtelse. R. begaf sig
nu för teologiska studier till Uppsala, men indrogs
som känd pietist snart i teologiska diskussioner
och förbjöds 1735 af rektor att informera. Därmed
beröfvad sina existensmöjligheter, begaf sig R. åter
till Stockholm, där han nu blef den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
