Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franskt; dess makt ha de flesta länder småningom
fått känna. Den är härd för allsköns öfvertro såväl
som för blind auktoritetskult och bekämpar, direkt
kulturfientlig, det kultuiella framåtskridandet. För
jesuiterna förkroppsligade den en själfklar princip;
och deras propaganda hade stora förutsättningar för
framgång. Många rycktes med af personlig öfvertygelse,
andra under hopp om personliga fördelar, och för
prästerna har det aflägsna Rom i regel varit en
bekvämare herre än den egna öfverheten. Partiet blef
snart starkt nog att sätta prägel på officiell katolsk
politik och har (då dess intressen ofta stredo mot
statens afsikter med kyrkan och kyrkans oberoende
var dess första villkor) gett sin strid sken af
frihetsstrid; däraf anslutningen till partier,
som skrifvit frihet, stundom revolution, på sin
fana. Det målmedvetna arbetet bar många frukter,
och segrarna (t. ex. i kölnska kyrkostriden om
barnens katolska uppfostran i blandade äktenskap)
bragte ökad inre fasthet och nya möjligheter till
spridning. Liberalt katolska sträfvanden undertrycktes
skickligt, sedan de först fått göra sina tjänster. Det
oroliga året 1848 användes att organisera en katolsk
demokrati, som genom massresolutioner och medverkan
vid politiska val bidragit till framgångarna. Pius
IX blef efter sina nedslående erfarenheter som
liberal påfve ultramontanismens handgångne man. 1854
proklamerades Marias obefläckade aflelse (se
Mariakult), ett gammalt jesuitiskt önskemål, tillika en
försöksballong för att utröna räckvidden af påfvens
auktoritet. På 1850-talet fullföljdes agitationen
bland massorna genom särskilda föreningar och egen
press. De klassiska ultramontanistiska dokumenten,
encyklikan "Quanta cura" och Syllabus 1864 fördömde
bland 80 villfarelser i religion, vetenskap och
politik den moderna kulturen och bestämde gränserna
mellan kyrka och modernt samhälle till förmån för
påfvens öfverhöghet (hvilket ej utesluter, att
modern katolicism till det yttre erkänner statens
rättsliga själfständighet). Då kyrkans kraf på
frihet nu öppet åsyftade verkligt herravälde i
kulturfientlig riktning, blef liberalismen dess
fiende. Men regeringarna, som under reaktionen efter
1848 sökte förbund med kyrkan mot allt revolutionärt,
gjorde allt fler eftergifter (katolska afdelningar
i kyrkodepartementen erhöllo bestämmanderätt öfver
katolska skolor samt på sina håll rätt att öfva
bokcensur och döma i äktenskapssaker af kyrkan). Det
blef alltmer påtagligt, att kyrkan uppleft en inre
kraftsamling af utomordentlig betydelse, och 1869
kände man sig stark nog att ge en afgörande impuls
på det dogmatiska området, hvars utveckling under 300
år med få undantag stått tillbaka för kyrkopolitiska
intressen. Vatikankonsiliet 1869–70 var ingenting
mindre än uppslaget till en andlig nydaningsprocedur,
egnad väl ej att höja fromhetsidealet, men att
koncentrera känslan för dess egenart. Mötets
kardinaldogm, ofelbarhetsdogmen (se Ofelbarhet),
betecknar ultramontanismens största framgång, och
partiet har allt sedan behållit oinskränkt välde
inom kurian. Samtidigt miste påfvemakten Kyrkostaten
(se d. o.).
Påfvens intressen som Kyrkostatens regent
hade snarast sammanfallit med det yttre samhällets,
hvars befogenheter han annars ville kringskära.
Hans politik som enbart andlig regent blef friare
och mer koncentrerad, och med den auktoritet, som
ofelbarheten ger, har hans och ultramontanismens
sak gått stadigt framåt. "Kulturkampen" blef en
seger: massornas beundran och förtroende endast
stärktes. Leo XIII var som ingen föregående
påfve kyrkans omedelbare ledare och herre öfver
ett internationellt rike med mäktiga resurser
och försänkningar i alla länder. – Katolicismens
historia på 1800-talet är således sammanväfd med
ultramontanismens. Jämsides, ofta i strid därmed,
har dock stått en ansenlig (episkopalistisk,
"gammalkatolsk" o. s. v.) minoritet. – Antikatolsk
propaganda drifver sedan 1897 den protestantiska
Lös-från-Rom-rörelsen i Österrike, den tog 1899 form
af ett massutträde ur romersk-katolska kyrkan (mer
än 10,000 personer utträdde jan. 1899–mars 1900), och
förbindelse åstadkoms med Gustaf-Adolfs-föreningarna i
Tyskland; präster till de nya evangeliska
församlingarna kommo mestadels från Tyskland. Rörelsens
bekämpande från katolskt håll organiserades 1902 af
en katolsk aktionskommitté i Wien, och Pius X riktade
i mars 1905 en enträgen maning till det österrikiska
episkopatet att värna den katolska tron. T. o. m. 1904
hade 33,000 personer i Österrike öfvergått till
protestantismen, och minst 10,000 personer hade under
samma tid af denna rörelse förmåtts att ansluta
sig till gammalkatolikerna. Särskildt utbredd var
rörelsen i vissa trakter af Böhmen (industriorter
nära Sachsens gräns) och i Steiermark. Under
senare år uppges rörelsen ha afmattats, hvartill
äfven politiska skäl bidragit, och den katolska
motagitationen bedrifves med stor ifver af den
1903 nyorganiserade Bonifatiusföreningen. –
Under Pius X befäste ultramontanismen ytterligare
sin ställning, men ledde också till bakslag (se
Frankrike, sp. 1172, och Modernism). Katolicismens
innebörd belyses klarast genom hänvisning till
kyrkan själf. Den är den grundläggande verklighet,
som går före all dogm; den är med sin läroförkunnelse
öfversta trosregel. Protestanten öser trosinnehållet
ur Skriften, katoliken ur kyrkan. Den är äldre än
Skriften: under dess hägn har Skriften kommit till,
fått sitt kanoniska omfång, sin auktoriserade text,
sin auktoritet, sin säkra tolkning (Vulgata). Först
i andra hand är Skriften trosregel, och bredvid
Skriften står traditionen. Yincentius Lerinus hade
("Commonitorium" 435) som skydd mot kättersk
bibeltolkning bestämt traditionen till "det,
som trotts öfverallt, alltid och af alla". Den
förelåg färdig redan i den äldsta kyrkan, vore
därmed erkänd som bindande och förändringar eller
tillägg således otillåtna. Skriften erkändes
emellertid (t. ex. Tomas) som öfversta trosregel. Där
traditionen hänfördes till sådant i lära, kult- och
författning, som saknade omedelbara skriftutsagor,
gjorde den ej intrång på Skriften. Använd som hjälp
vid skrifttolkningen, fordrade den ej i samma grad
som Skriften obetingad underkastelse. Men Skriften
gjordes småningom overksam genom förbud mot lekmännens
bibelläsning. Tridentinum auktoriserade traditionen
som förpliktande utläggningsprincip, under hvilken
Skriften (faktiskt, om än ej formellt) underordnades
som utläggningssubstrat. Oafgjordt lämnades, huruvida
traditionen inskränker sig till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
