Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en auktoritet, som t. o. m. är grund för Skriftens
trovärdighet; 2) en medvetet fixerad sakramentslära:
grundandet af kyrkans kraft att meddela kärlek
och salighet just på sakramentsförvaltningen samt
införandet af nya sakrament (prästvigning och
äktenskap); 3) ombildning af dogmat, i hvilket
tidigare västerländsk utveckling uppsamlades och
inslagen af grekisk filosofi vidare utfördes;
4) utkristalliserandet af Västerns teologiska
hufvudproblem: synd och nåd. Gudomliggörelsen
genom Kristi medlarverk ställes i beroende af
återlösningen från och försoningen för synden;
positivt är den en gåfva, som ger kraft till
sedlig kamp mot synden. Genom arfsynden behärskas
människan fullständigt af begärelsen, som gör
hvarje handling, äfven den skenbart dygdiga,
ond och totalt upphäfver viljans frihet till det
goda. Räddningen sker genom nåden, som väl utplånar
synden, men framför allt verkar vilja och kärlek
till det goda (alltså helgelse). Gemenskapen med Gud
är ett mer eller mindre magiskt tänkt uppfyllande
af den mänskliga viljan med gudomliga krafter; det
motsvarade Västerlandets hela praktiska läggning att
på detta sätt låta det religiösa lifvets yttringar
taga form mer af sedlig verksamhet än af metafysisk
kontemplation (se Grekisk-katolska kyrkan). Af allt
detta skapas en af Augustinus’ mäktiga gestalt
buren ny fromhetstyp, präglad af sedlig kraft,
men också till följd af arfsyndsläran afgjordt
världsfientlig. – Kyrko- och sakramentstanken,
den delvis dynamiska föreställningen om nåden
(hvarigenom det religiösa lifvet tänkes få näring
mindre af det personliga än ur det substantiella
i gudsbegreppet), den faktiska förnyelsen som det
viktigaste ledet i rättfärdiggörelsen – allt har
tacksamt begagnats i medeltidsteologien. Leo I
bidrog till utvecklingen med en formlig teori om
påfvens ställning (se Påfve, sp. 685). I Symbolum
athanasianum (sannolikt redigeradt af Caesarius
af Arles) föreligger en fixering af kristologi
och treenighetslära, som småningom fick symboliskt
anseende i Västern, men aldrig i östern. Gregorius
I uppblandade Augustinus’ tankar med en uttrycklig
teori om viljans medverkan med nåden (som dock alltid
måste ligga till grund). Han inskränkte försoningens
räckvidd: synderna efter dopet och de straff, som
kvarstå efter förlåtelsen, utplånas först genom
boten, som så på ett ödesdigert sätt höjes till
en utfyllnad af försoningen. Likaledes fordrar
han en utfyllnad af Kristi offer: först genom dess
oblodiga upprepning i eukaristien (se Nattvarden,
sp. 576) eger kyrkan tillgång till ett offer, som
alltjämt är verksamt. – Skärselden ger möjlighet
att efter döden aftjäna de synder, resp. straff,
som bort göras, men ej gjorts oskadliga i boten. Dess
plågor kunna lindras genom själamässor. Så uppträda
nu de augustinska tankarna i förtunnad form, och
uppslaget är gifvet till gärningslära, fruktan för
straff och allehanda öfvertro, allt ännu oafsiktligt,
men inbjudande till vulgarisering. I öfrigt kan man
från Gregorius dagteckna ett uppsving, inre och yttre,
för prästerna äfvensom för munklifvet samt ökad afund
mot Östern. Hur denna småningom öfvergick i öppen
brytning, skildras i art. Grekisk-katolska kyrkan,
sp. 222. Medeltidsteologien växte
under växelverkan med det allmänna kulturella uppsvinget
ut till skolastik (se d. o.), som genom sin dialektik
och intellektualism mer eller mindre satt prägel
på hela kyrkoläran. Sin glansperiod nådde den med
inträngandet af Aristoteles’ metafysik, kunskapsteori
o. s. v. Ur dess inympning på kristendomen framväxte
föreställningen om en naturlig gudskunskap och en
naturlig sedlighet, hvilka, ehuru otillräckliga för
salighet, dock ega religiöst värde och ej behöfva
omformas, utan blott fullständigas genom uppenbarelse,
resp. öfvernaturliga krafter. Förhållandet mellan
människan och Gud tänkes alltigenom bestämdt af
en lag. Evig är redan den "naturliga lagen", men
verksam till salighet är först nådens eller Kristi lag
(formad efter mönstret af den naturliga, som däri får
sin fulländning). Lagen grundar ett evigt bestående
löneförhållande mellan människan och Gud. Och nåden,
som själf behärskas af lagen, har ej till uppgift att
upphäfva löneordningen, utan tvärtom att framdrifva
sådana handlingar, som medföra lön. Här vidtaga
Augustinus’ magiskt substantiella föreställningar om
nåden, blott än starkare genomförda. Nåden utlöser
en kraftverkan, som förmedlas ej på personlig
väg, utan genom ingjutande af en öfvernaturlig
kvalitet. – Den antika filosofien, som hvarken kände
synd, viljans bundenhet eller nåd, återverkade
också på uppfattningen af människans natur. Det
gällde att finna ett begrepp om naturen, enligt
hvilket den förblir väsentligen densamma såväl i
"oskyldighetens tillstånd" vid skapelsen (före "den
ursprungliga rättfärdighetens" meddelande) som under
besittningen af denna rättfärdighet och efter dess
förlust i fallet. Den ursprungliga (för salighet
nödvändiga) rättfärdigheten begränsades så till en
utanför och öfver naturen stående gåfva eller nåd
(donum superadditum), hvars förlust i fallet väl
medför förtappelse, men på det hela lämnat naturen
oberörd. Låter sig arfsyndens förekomst ej förnekas,
försvinner dock det augustinska: arfsynden såsom
frivillig (non inviti tales sumus); man stannar vid
föreställningen om en ofrivilligt ärfd natursynd,
som knappt är personlig synd. Tomas från Aquino talar
väl om ett fördärfvadt tillstånd, behärskadt af ond
begärelse (som de högre krafterna numer ej kunna
kufva), men mer som förutsättning för synd än som
själft verklig synd. För Johannes Duns Scotus
är arfsynd mer brist på något, som borde finnas
(ursprunglig rättfärdighet), än förekomst af något,
som borde försvinna (fördärfvet). Den naturliga lustan
är ej i och för sig synd. Den kan genom saknaden
af den ursprungliga rättfärdigheten leda till synd,
men själf är den blott verkan af människans sinnliga
natur, och sinnligt förnuftig var hon ju redan före
fallet. – Rättfärdiggörelsen sker genom återställande
af den ursprungliga rättfärdigheten. Både Tomas
och Duns Scotus förutsätta en förberedelse. Tomas
från Aquino tänker denna augustinskt som verkad
af Gud själf. Duns Scotus antar en medverkan af de
naturliga krafterna (dock stödda af nåden), hvilken
grundar en efter billighetsskäl beräknad förtjänst
(meritum e congruo) med rättfärdiggörelse som
lön. Rättfärdiggörelsen består enligt båda i nådens
ingjutande som en öfvernaturlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
