Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. Kronologisk öfversikt - Romerska riket. B. Statens uppkomst. Samhällsklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
180-192 Commodus.
193 Pertinax och Didius Julianus.
193-211 Septimius Severus.
211-217 Caracalla.
217-218 Macrinus.
218-222 Heliogabalus.
222-235 Alexander Severus.
235-238 Maximinus.
238 Gordianus I och II, Cselius Balbinus och
Pupienus Maximus.
238-244 Gordianus III.
244-249 Philippus Arabs.
249-251 Decius.
251-253 Gallus.
253 Æmilianus.
253-260 Valerianus och Gallienus.
260-268 Gallienus.
268-270 Claudius Goticus
270-275 Aurelianus.
275-276 Tacitus.
276-282 Probus.
282-283 Carus.
283-284 Carinus och Numerianus.
284-285 Carinus.
Auguster.
284-305 Diocletianus och Maximianus.
305-306 Konstantius Chlorus och Galerius.
306-324 Galerius, Maximinus, Konstantin,
Edcinius, Maximianus och Maxentius.
324-337 Konstantin I.
337-361 Konstantins söner: Konstantin II (d. 340),
Konstans (d. 350) och Konstantius II.
361-363 Julianus.
363-364 Jovianus.
364-375 Valentinianus I.
364-378 Valens.
375-383 Gratianus.
379-395 Theodosius I (och Valentinianus II till 392).
Västromerska riket.
395-423 Honorius.
425-455 Valentinianus III.
455 Petronius Maximus.
455-456 Avitus.
457-461 Majorianus.
461-465 Libius Severus.
467-472 Anthemius.
472 Olybrius.
473-474 Glycerius.
474-475 Julius Nepos.
475-476 Romulus Augustus.
B. Statens uppkomst. Samhällsklasser.
Liksom hos hela den indoeuropeiska folkfamiljen har
hos de italiska folken och sålunda äfven hos romarna
staten uppkommit ur familjen. Släktskapsgraden
blir därför från början indelningsgrunden för de
organisationer, genom hvilka staten utöfvar sina
funktioner, och statsförfattningen kommer länge,
ja i vissa fall beständigt att bära spår af dessa
förhållanden. Inom det enstaka hushållet är familjens
hufvud, i vanliga fall familjefadern, herre, till
och med öfver lif och död, och hans makt inskränkes
endast af seden och i vissa fall af familjerådet,
bestående af de friborne husfäderna i en familia,
en samhällighet af närmare besläktade husfäder,
deras hustrur och barn liksom
dessas frigifna och ofria tjänare. Till skydd för
gemensamma intressen sluta de i regel nära hvarandra
boende besläktade familjerna sig samman till gentes
(klaner, se Gens), och staten sammanfattar för sina
ändamål dessa släkter i ett antal curiæ (se Curia 1),
som i förhållande till statschefen - i Roms barndom
var denne föga mer än en byföreståndare - ha vissa
befogenheter och som fira vissa gemensamma religiösa
fester. Alla friborna familjefäder äro patricii (med
full borgarrätt, se Civitas), "kända fäders söner",
alla äro de jordegare eller åtminstone delegare i
jord. I förhållande till sina fria hirdmän, ev. sina
torpare (klienter) och slafvar (servi) samt frigifna
(libertini), kallades de patroni (skyddsherrar). I
den mån det antagligen af tre stammar uppkomna
romerska riket (se ofvan) växer sig starkt, går det
ut i fejd mot sina grannstäder, eröfrar och förstör
dem samt flyttar deras invånare till Rom, där de,
med undantag för de få, som på grund af sina anor
eller andra orsaker gjordes till patricier, blefvo
plebejer (se Patricier och Plebejer), fingo en
sämre rättsställning än patricierna och först under
Servius Tullius blefvo borgare, ehuru med mindre
rätt. Sedan dessa skillnader, som under århundraden
varit drifkraften i Roms inre politiska utveckling,
blifvit utjämnade, uppkomma nya klassolikheter, som
äfven de fordra sin utjämning. En ämbetsadel, hvars
förfäder beklädt de höga riksämbetena (magistratus)
och varit senatorer (nobilitas, se Nobilis,
såsom konservativt parti kalladt Optimates, och
hvilken hufvudsakligen representerades af senaten),
är föremål för afund af den stora massan (äfven den
kallad plebs eller som politiskt parti populares)
och äfven af storkapitalisterna och skatteförpaktarna,
ordo equester (se Equites, sp. 733). Genom de
fruktansvärda borgarkrigen leda dessa strider till
enväldet, som äfven nyordnar klassindelningen. Ordo
senatorius, som blifvit ett särskildt stånd, sedan
dess medlemmar förbjudits att sysselsätta sig med
handelsföretag och statsförpaktningar, erfordrar
under Augustus en förmögenhet af minst en million
sestertier. För ordo equester kvarstod villkoret om
400,000 sestertiers inkomst, och den gamla seden, att
de 18 ursprungliga ryttarcenturierna 15 juli höllo
parad till häst (transvectio), upplifvades; denna kår
var numera ett slags "borgerskapets kavalleri". De
båda stånden (ordo uterque) hade egentligen rätt
till alla högre platser i förvaltningen och hären;
men intrång häri gjordes ofta af frigifna (ordo
libertinorum), som alltmera betraktades som
ett särskildt stånd. Det vanliga borgarståndet
(cives) ökades ständigt genom kejserlig förläning åt
provinsialerna; Caracalla gaf denna fruktade förmån
med dess alla skatter och skyldigheter åt rikets alla
fria invånare. Men äfven därefter finnas dock slafvar
och frigifna, hvilka blifvit fria utan iakttagande af
de formaliteter, som skulle gjort dem till medborgare
och som kallades Latini Juniani; det uppstod,
efter österländskt mönster, äfven en de lifegnes
klass (colonatus), med flera grader i rättigheter
och skyldigheter; folk af främmande nationalitet,
bosatta på romerskt område, voro peregrini, till dess
de fått bättre rätt. Därigenom och af andra orsaker
minskades slafvarnas antal. Handtverkare m. fl. slöto
sig samman i collegia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
