Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romero, Sylvio - Romero de Cepeda, Joaquín - Romero Larrañaga, Gregorio - Romero Ortiz, Antonio - Romero Robledo, Francisco - Romershausenska pressen. Se Aerostatisk - Romerska Apenninerna. Se Apenninerna - Romerska bad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
philosophia no Brazil</i> (1878), A litteratura
brazileisa (2 bd, 1888), Ensaios de sociologia e
litteratura (1900) och A patria portugueza (1906).
Romero de Cepeda [råme’rå de thepe’da], Joaquin,
spansk skald, lefde i slutet af 1500-talet, väckte
först uppmärksamhet genom sitt drama Selvaje, hvars
två första akter äro en efterbildning efter Rojas
"Celestina". R:s förnämsta arbete är La metamorfósca,
som utmärkes af stor versifikatorisk talang, och
af R:s öfriga verk äro att anteckna La antigua,
memorable y sangrienta destrucción de Troya (1584),
innehållande tio prosaberättelser om trojanska
kriget och tjugu romanser, samt verssamlingen
Conserva espiritual (1588). R. är intagen i spanska
akad:s "Catálogo de autoridades de la lengua".
Ad. H-n.
Romero Larrañaga [råme’rå larranja’ga],
Gregorio, spansk författare i senare delen af 1800-talet,
hade till mönster George Sand och Gautier. I sina
dikter Canción del pescador, Sus ojos, Alcalá
de Henares apoteoserade han oskuld och dygd. Hans
sceniska arbeten El de la cruz colorada, El sayón,
Doña Jimena de Ordoñez, Garcilaso de la Vega,
Misterios de honra y Vengadores och El gabán del rey
äro en blandning af sentimentalitet och kraft. R. har
äfven skrifvit en roman på vers, Amor con poca fortuna
(1844). Ad. H-n.
Romero Ortiz [råme’rå årtirth], Antonio, spansk
författare och politiker, f. 1822 i Santiago (Coruña),
d. 1884. R. var politiker, beklädde flera gånger
ministerposter och många höga administrativa ämbeten
och gjorde sig ett namn äfven som litteraturhistoriker
genom La literatura portuguesa en el siglo XIX och
Estudio literario (1870). Ad. H-n.
Romero Robledo [råme’rå råble’då], Francisco,
spansk politiker, f. 1832 i Antequera i Andalusien,
d. 4 mars 1906 i Madrid, valdes 1856 till deputerad
i cortes för sin födelsestad, vann snart rykte som
en af liberalernas bästa politiska talare och tog
framträdande del i 1868 års statshvälfning. Han var
en tid under konung Amadeus’ regering minister för
offentliga arbeten, bekämpade 1873 republiken och
samverkade med Cánovas del Castillo för en bourbonsk
restauration. R. öfvergick härunder småningom helt
till det konservativa lägret och var inrikesminister
i Cánovas del Castillos ministärer 1874-75, 1875
-79, 1879-81 och 1884-85. Han bröt 1887 för en tid
med Cánovas och bildade jämte Lopez Dominguez det
s. k. reformistpartiet, men närmade sig 1890 ånyo
sin forne chef och var 1891-92 kolonialminister
i dennes femte ministär samt en kortare tid 1895
justitieminister i den sjätte. Ur denna afgick han
till följd af oenighet med Cánovas om regeringens
kubanska politik. Förgäfves sökte R. efter Cánovas’
död (1897) bli det konservativa partiets ledare. Han
bildade då en liten konservativ dissidentgrupp,
försonade sig senare i viss mån med partiet, men
beredde dock esomoftast genom sin starkt personligt
färgade opposition och hvarjehanda parlamentariska
manövrer de konservativa ministärerna (Azcarraga,
Silvela, Villaverde och Maura) rätt stora
svårigheter. 1903-05 var han deputeradekammarens
talman. V. S-g.
Romershausenska pressen. Se Aërostatisk.
Romerska Apenninerna. Se Apenninerna.
Romerska bad, benämning på särskilda slags
varmluftsbad och lokalerna för dem. Namnet är så till
vida oegentligt, som typen för de s. k. romerska
baden var lånad närmast från grekerna och i sina
grundformer träffas långt tillbaka hos de äldsta
kulturfolken. Det romerska badets hufvudmetoder
utgöras af: svettning, frottering, tvagning och
afkylning i kallare vatten. Detta återfinnes hos
de grekiska baden. Till en fullständig grekisk
badinrättning hörde bl. a. varmrum (pyrianterion),
frotteringsrum (aleipterion), det kalla badet
(lutron) och varmbadanstalten (balaneion). Lyxen
i badhusbyggnaderna (lat. thermæ) steg emellertid
under kejsartiden till en otrolig höjd, och dessa
badpalats användes mera till nöjen, sinnlig njutning
och för att förvekliga kroppen än för att härda och
stärka den. I Rom finnas ännu ruiner af dessa termer,
som blifvit noggrant studerade och beskrifna af
fornforskare och arkitekter. Förnämligast af dessa
äro Caracallas termer (jfr Rom, sp. 662 med fig.),
en byggnadskomplex, som bestod af rännarbana,
sällskapsrum, föreläsningssalar, varmbadrum med
varmbadsbäcken (alveus) och kallbadsbäcken (labrum),
svettbadstu (laconium) och simbassäng m. m.; Agrippas
termer och Diocletianus’ termer, byggda i början af
300-talet af kristna tvångsarbetare. Den metodiska
badform, som infördes af grekerna och upptogs af
romarna, har sedan tillämpats i alla civiliserade
länder samt återfinnes i sina hufvuddrag i de
s. k. bysantinska, orientaliska, turkiska, iriska
och finska baden. Det fullständiga romerska badet
l. svettbadet är en invecklad process, som består
i följande 4 akter: uppvärmning och svettdrifning,
gnidning och knådning, intvålning och tvagning och
slutligen afkylning. Uppvärmningen sker antingen genom
torr eller fuktig varmluft eller varm vattenånga. Det
torra varmluftsbadet håller vanligen en temperatur
af 55-80 grader. Värmen stegras småningom genom
förflyttning till det heta rummet (caldarium). Luftens
relativa fuktighet växlar mellan 60 och 10 proc.,
minskad i samma mån temperaturen stegras. Uti det
måttligt varma rummet (tepidarium) frotteras kroppen
af en badtjänare med badhandske. Den första känslan
af hetta går snart öfver genom denna frottering,
och svettningen kommer i gång. Genom blodkärlens
utvidgning i huden underlättas blodcirkulationen
i kroppens periferiska delar, och kongestioner
till inre organ häfvas. Puls och temperatur ökas
småningom utan obehagliga känslor. Afdunstningen från
huden ökas betydligt, först omärkligt, emedan den
torra luften begärligt tar till sig fuktigheten,
sedan i form af ymnig svettning. Efter några
minuters vistelse i tepidariet öfvergår man till
caldariet, där temperaturen är 65-70° C. med 20-15
proc. fuktighet. Pulsen blir nu hastigare (120),
respirationen påskyndas, och kroppstemperaturen
stegras. Den andra akten i det romerska badet är
masseringen, tredje akten, tvagningen och tvålningen,
sker därpå i ett svalare rum (lavacrum), där de
genom föregående processer lossade öfverhudsfjällen
aflägsnas genom ymnig begjutning med 35-40° varmt
vatten och inlöddring med tvål och såpa. Härunder
afkyles kroppsytan något; pulsen går ned och
kroppstemperaturen äfven. Den fjärde och sista akten
är afkylningen, som sker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
