Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman, skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjemålningar, Fielding och Smollett sina liffulla
och saftiga sedeskildringar (den förre delvis i
reaktion mot den puritanska andan i Richardsons
romaner). Goldsmith skapade idyllen ("Vicar of
Wakefield"), Sterne den humoristiskt sentimentala
romanen, Frances Burney skildrade hemlifvet. Denna
engelska riktning vann strax återklang i Frankrike
och inträngde till och med i den sedeslösa conten
(Crébillon), som eljest opåtaldt härskade under
århundradets första årtionden. Abbé Prévost
öfversatte Richardson och skref äfven själf romaner
i den nya engelska stilen ("Manon Lescaut"). Diderot
var en stor beundrare af Richardson, men efterbildade
äfven Sterne ("Jacques le fataliste"), liksom
Yoltaire visade sig påverkad af Swift ("Micromégas",
"Candide"). Den franska romanen under 1700-talet nådde
sin höjdpunkt med Rousseaus "La nouvelie Héloise",
där kärleken framställes som ett naturevangelium,
en af de första romaner, som är genomsyrad af
ett djupare idéinnehåll. Det engelska och franska
inflytandet förenade sig i Tyskland (Robinsonaderna;
Hermes, Hippel, Thummel, Nicolai och Gellert imitera
Richardson och den humoristiska romanen; Rousseau
behärskade "sturm und drang": Klinger, Jean Pauls
humoristiska romaner; Wieland, som efterbildade
Voltaire, sökte redan skapa en filosofisk roman). Den
förste skaparen af mästerverk, som främja romanens
vidare utveckling, är likväl Goethe. "Werther" ger ett
samladt uttryck åt tidsstämningen, "Wilhelm Meister"
är den första verkliga bildningsromanen, som visar
en människas utveckling inom de högsta andliga
områdena, "Wahlverwandschaften" uppställer vissa
etiska problem af betydande räckvidd. Nyromantiken
i Tyskland dels fortsätter den Goetheska romanen
med dess starka idéinnehåll (Novalis’ "Heinrich
von Ofterdingen"), dels skapar den i anslutning
till den engelska skräckromanen (Walpole, Ann
Radcliffe m. fl.) den fantastiska berättelsen, som
med mästerskap analyserar sammansatta, ofta abnorma
själstillstånd (E. T. A. Hoffmann); eller också anslår
den med dittills okänd trohet de gamla medeltida
folkböckernas ton (Tieck). En viktig fas i romanens
vidare utveckling bildar den historiska romanen,
som skapades af W. Scott (en af hans föregångare var
mrs Edgeworth), som i anslutning till den historiska
vetenskapens pånyttfödelse och fördjupning under
1700-talet och romantikens återuppväckande af de
äldre nationallitteraturerna är den förste, som
förstod att illusoriskt återge en förgången tids
seder. Detta skedde framför allt genom hans trogna,
detaljerade beskrifning (s. k. lokalfärg), ett
maner, som redan af Rousseau och hans efterföljare
(Bernardin de Saint-Pierre) användts på naturen
och af Chateaubriand på exotiska förhållanden och
primitiva seder. Den Scottska romanen skapade
öfver allt skola: i Frankrike Alfred de Vigny,
Dumas d. ä., V. Hugo, Mérimée; i Italien Manzoni;
i Tyskland W. Alexis. Scotts metod inverkade öfver
hufvud på romanens flesta arter. Indian- (Cooper) och
sjöromanerna (Marryat) kunna betraktas som nyanser af
den, och den förberedde äfven den realistiska romanens
miljöskildring. Under det att romanen efter Scotts
uppträdande öfverallt vinner i realistisk fyllighet,
uppställes samtidigt äfven fordran på ett
rikare idéinnehåll - en tendens, som ej minst
utgår från den tyska romanen (Goethe). I Frankrike
representeras den tidigare romantikens roman
af Chateaubriand, hvars betydelse redan ofvan
är antydd, och af fru de Stael, hvars romaneska
romaner fortsätta Rousseaus romaner. Den stora
blomstringen inträffar efter 1830, då öfver hufvud
alla riktningar och skolor äro representerade:
den historiska, den sociala tendens- (G. Sand),
sensations- (Sue) och den psykologiska romanen
(Stendhal), novellen (Mérimée, Gautier). Balzac,
som sökte med en historikers objektivitet framställa
hela samhällets växt och lif, skapar den moderna
realistiska romanen. Hans romaner innehålla kanske
det största galleri af karaktärsskildringar, som
sedan Shaksperes dagar framställts af någon man. I
hans författarskap löper bredvid den realistiska en
fantastisk ådra ("Peau de chagrin", "Louis Lambert"
o. s. v.). I England uppstår vid samma tid en
motsvarande blomstring, representerad af Dickens,
Thackeray, Bulwer, Disraeli, Marryat, Wilkie Collins,
Charlotte Brontë, mrs Gaskell m. fl. Något senare
(1859) och representerande en mera naturalistisk
riktning debuterade George Eliot. Karakteristiskt
för den följande tiden här som annorstädes i Europa
är, att olika riktningar mindre göra sig gällande
än de enskilda individualiteterna. Framstående
romanförfattare under detta skede äro Ch. Kingsley,
A. Trollope, Conan Doyle, H. Ward, Ch. Reade,
G. Meredith, Th. Hardy, R. L. Stevenson, W. Besant,
J. Payne och R. Kipling. I Frankrike skarpes efter
1848 realismen till naturalism genom Flaubert,
bröderna Goncourt, Daudet, Zola, Maupassant
och Huysmans. En mera romantisk riktning,
representerad af Feuillet, Cherbuliez, Droz,
fortlefver emellertid. Särskildt Zolas skildringar
och kvasivetenskapliga teorier framkalla emellertid
en reaktion. Den psykologiska romanen återupplefver
med Bourget; Anatole France är 1890-talets mest
populäre franske författare; en patriotisk strömning
präglar Barres’ författarskap o. s. v. I de öfriga
länderna återfinna vi i hufvudsak samma riktningar,
således romantisk, realistisk, naturalistisk
roman, hvarefter följer en återgång till romantik
och nationalism. Mest betydande vid sidan af den
franska och engelska romanen är den ryska, där Gogol
och Lermontov bilda öfvergången från romantik till
realism och där höjdpunkten betecknas af treklöfvern
Turgenev, Dostojevskij och Leo Tolstoj. Med dessa
når den ryska romanen upp till samma höjdpunkt som
den franska och engelska, i visst afseende till och
med högre. Flera andra framstående författare som
Herzen, Gontjarov, Pisemskij och Gorkij gruppera
sig ikring dem. I Polen börjar den inhemska romanen
med imitationer af W. Scott af J. U. Niemcewicz
m. fl. En af de mest berömde bland de senare är den
ytterst produktive och mångsidige J. I. Kraszewski;
andra äro M. Grabowski, M. Czaikowski, H. Rzewuski,
I. Chodzko, I. Korzeniowski m. fl. I våra dagar är
den mest bekante H. Sienkiewicz genom "Quo vadis". Den
tyska romanen spelar icke någon banbrytande roll efter
den klassiska perioden, men den har många framstående
enskilda författare som G. Freytag, K. F. Gutzkow,
W. Alexis, F. Spielhagen, F. Router, F. Dahn,
G. M. Ebers, B. Auerbach, W. Scheffel, G. Frenssen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
