Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rolandseck - Rolandssagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
modernt utsiktstorn. Nedanför ligger holmen
Nonnenwerth, som fordom (till 1802)
hade ett nunnekloster af benediktinorden, nu en
af nunnor ledd kvinnlig uppfostringsanstalt,
och något längre ned på andra sidan floden
borgruinen Drachenfels (se d. o.).
(J. F. N.)
Rolandssagan [rå-], ett till Karolingiska sagokretsen
(se d. o.) hörande ämne, hvars hufvudperson utgöres
af Roland (se d. o.). Denna saga behandlas i flera
fornfranska dikter, af hvilka den äldsta och yppersta
är La chanson de Rollant (Rolandssången). I denna
berättas, huru Karl den store efter ett sjuårigt
härnadståg eröfrat hela Spanien utom staden Zaragoza,
som ännu innehas af sarasenkonungen Marsilje. Denne
erbjuder Karl rika skänker och lofvar att låta döpa
sig, om han lämnar Spanien. Karl går slutligen in på
Marsiljes förslag, och på Rolands uppmaning sändes
hans styffader, Ganelon, till Marsiljes hof för
att frambära Karls svar. Ganelon blir emellertid
förbittrad öfver det farliga uppdrag, som Roland
skaffat honom, och besluter att hämnas. Ankommen
till Marsiljes hof, lofvar han att förråda Roland,
sarasenernas fruktansvärdaste motståndare. Efter
förrädaren Ganelons återkomst bryter Karl upp med
sin här, öfverlämnande kommandot öfver den lilla
eftertruppen, som skall skydda härens återtåg,
åt Roland. Då Karl redan med förtrupperna nått
in i Frankrike, ofverfalles Roland af en väldig
sarasenhär i Pyrenéerna vid Roncevaux. Förgäfves
uppmanar Olivier sin vapenbroder Roland att tillkalla
Karl genom att blåsa i sitt elfenbenshorn (olifant,
se d. o., som oriktigt gjorts till nomen proprium
och antagits vara hornets namn); Roland vägrar i
sitt öfvermod, och ett väldigt slag börjar. Roland
uträttar under af tapperhet, men faller slutligen
besegrad. Förgäfves söker han krossa sitt präktiga
svärd Durandal, för att det ej må falla i
hedningarnas händer. När slutligen allt hopp är
ute, blåser Roland i sitt horn. Dess toner höras
slutligen af Karl, men när han når fram till
valplatsen, äro redan alla de förnämste hjältarna
fallna och Roland döende af sina sår. Kejsaren
tar en förfärlig hämnd. Sarasenerna förföljas och
tillintetgöras, och förrädaren Ganelon sönderslites
mellan fyra hästar. Rolandssången är den yppersta
af alla fornfranska hjältedikter. De fantastiska
stridsscenerna äro skildrade med älskvärd naivitet,
handlingen skrider raskt framåt och utvecklas i en rad
enkelt och kraftigt utformade scener, som kulminera
i Rolands storslagna dödsscen. Språket är korthugget
och kärft, men målande, och hela behandlingen är
värdig det stora ämnet. Diktens grundstämning är
religiös och varmt fosterländsk: alla dessa hjältar
kämpa och dö för kristendomen och för "det ljufva
Frankrike" (la douce France), ett uttryck, som
nästan refrängartadt återkommer i dikten. Roland
är en verklig hjälte trots sitt öfvermod, tapper,
oförvägen, ädel. Dikten är skrifven på tiostafvig,
assonerande vers fördelad i strofer (s. k. laisses)
på genomsnittligt 15 verser. Rolandssången nådde
också en oerhörd popularitet icke blott i Frankrike,
där handlingar och personer från den återfinnas i
mer eller mindre förändrad form i ssnare dikter,
utan äfven i det öfriga Europa. I Tyskland inledes
det franska inflytandet, som är så
betydelsefullt för den tyska medeltidspoesiens utveckling, af
en bearbetning af Rolandssagan, utförd af den sydtyske
prästen Konrad, Ruolantes liet (omkr. 1130). Denna
dikt bearbetades sedan af andra skalder under 1100-
och 1200-talen. Äfven i England och Nederländerna var
dikten känd, såsom bevarade fragmenter utvisa. På
spanska föreligga romanser om Roland och på
isländska åtskilliga Rollantsrimur. På fornnorska
behandlades Roncevauxslaget i Karlamagnussagan,
som sedan öfversattes till svenska och därifrån
till danska. Viktigast är emellertid ämnets
utveckling i Italien. Redan tidigt invandrade här
sånger om Roland liksom om andra franska hjältar,
hvilka sedan bearbetades på italienska. I Italien
hade man emellertid intet sinne för dessa dikters
patriotiska och religiösa karaktär; de uppfattades
som rena äfventyrsdikter, och Karlamagnussagorna
samt Artusdikterna sammanfördes på 1300-talet till
stora prosakrönikor. Dessa ligga i sin ordning
till grund för renässansens bearbetningar af dessa
ämnen, af hvilka de viktigaste äro Luigi Pulcis
Morgante maggiore, Bojardos Orlando innamorato
och den mest berömda af alla, Ariostos Orlando
furioso. Hjälten i dessa dikter är alltjämt Roland,
men hans karaktär är förändrad; i Artussagornas
stil framställes han som förälskad och slutligen
vansinnig af kärlek. Och tonen i dikten är icke
längre trohjärtadt naiv, utan ironisk. I dessa dikter
upplöses medeltidsdiktens föreställningsvärld af
renässansens kritiska anda. Rolandssången föreligger
i nio olika manuskript, af hvilka det äldsta och
bästa är det, som förvaras i Oxford, (0). Det är
skrifvet omkr. 1170 på en sydvästligt normandisk
dialekt, i hvilken afskrifvaren infört åtskilliga
anglonormandiska former. Af språkliga och andra
skäl anser man emellertid, att Oxfordsmanuskriptets
redaktion utgör en senare bearbetning af en dikt, som
är författad ett århundrade tidigare eller omkr. 1090
(närmare bestämdt efter den normandiska eröfringen
af England, men före det första korståget 1096);
enligt nyare och säkerligen riktigare åsikter först
efter 1100 (omkr. 1108; jfr Baist, "Variationen
über Roland" i "Beiträge zur romanischen und
englischen philologie", 1903). Den ursprungliga
dikten skulle således vara författad omkr. 300 år
efter slaget vid Roncevaux. Forskningen har sökt
förklara, huru traditionen under denna långa tidrymd
kunnat bevaras för att slutligen utformas till en
stor hjältedikt. Enligt en ännu allmänt härskande
åsikt, som bland andra haft en ifrig målsman i
Gaston Paris, skulle först omedelbart efter slaget
Rolands bragder hugfästs af hans män i Maine och
Anjou i folkvisor (s. k. kantilenor); dessa skulle
sedan ha sammansmälts till en hjältedikt. En annan
åsikt har nyligen framställts af Bédier. Enligt denne
skulle traditionen om Roland ha bevarats i trakterna
af Roncevaux och vidare utbildats i klostren och
kyrkorna längs de pilgrimsvägar, som här förde ned
till Santiago di Compostela. I dessa kyrkor visades
ofta minnen och reliker af Roland (så i kyrkan i
Blaye hans graf), hvilka skulle gett anledning till
den vidare sagoutbildningen. När under 1000-talet
striderna mot sarasenerna i Spanien åter uppblossade,
föddes helt naturligt den religiösa hänförelsen för
striden mot de otrogne - en anda, som ej fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
