Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 623-624 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rogniat, Joseph de - Rogozno. Se Rogasen - Roglösa - Rogsta - Rogstad, Anna Georgine - Rohan, Fransk adelsätt - Rohan. 1. Henri de R., hertig af R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De däri förekommande skarpa domsluten öfver flera af
Napoleons åtgärder bemöttes af denne från S:t Helena.
C. O. N.

Rogo?no. Se Rogasen.

Rogslösa, socken
i Östergötlands län, Dals härad. 2,628 har.
1,191 inv. (1914). R. bildar med Väfversunda ett
pastorat i Linköpings stift, Dals kontrakt.

Rogsta, socken i Gäfleborgs län, Bergsjö och Forsa
tingslag. 23,050 har. 2,186 inv. (1914). R. bildar
med Ilsbo ett pastorat i Uppsala stift, Hälsinglands
norra öfre kontrakt.

Rogstad, Anna Georgine, norsk lärarinna,
f. 26 juli 1854 i Nordre Land, sedan 1877
anställd vid Kristiania folkskola, har verksamt
deltagit i hufvudstadens kommunala lif och i
kvinnorösträttsrörelsen samt var 1911-12 den första
kvinnliga medlemmen af Norges storting. R. har
bl. a. utgett De syv skoleaar. Praktisk veiledning
for norsk-undervisningen I-III (1895-97; 3:e
uppl. 1908- 11), Morsmaalsundervisningen (3
föredrag, 1906) och Iagttagelsesundervisningen
(1908). K. V. H.

Rohaltagräs, bot., folknamn på
Linnæa (se d. o.).

Rohan [råa7], en af Frankrikes mest lysande adliga
ätter, leder sina anor från de forne suveräne
härskarna i Bretagne och bär sitt namn efter en
stad i dep. Morbihan. Den vicomtetitel, som ättens
hufvudman bar sedan 1128, ofvergick, då ättens
hufvudlinje 1527 utgick, genom giftermål till en yngre
linje, R.-Gié, som 1603 fick hertiglig värdighet
(se nedan) och titeln prins af Léon. Denna grens
värdigheter (den utgick 1638) ha öfvergått till den
ännu kvarlefvande ätten Chabot, som därför kallar sig
R.-Chabot. Linjen R.-Guéménée, från hvilken
dan ofvannämnda grenen R.-Gié härstammar, fick 1588
hertigtiteln af Montbazon. Den utdog 1846, hvarvid
dess värdigheter ärfdes af den ännu kvarlefvande yngre
grenen R.-Rochefort, som naturaliserats i Österrike.


1. Henri de R., hertig af R., fransk krigare och
militärskriftställare, f. 21 (?) aug. 1579 på
slottet Blain i Bretagne, d. 1638, tillhörde ätten
R.-Frontenay (en yngre gren af linjen R.-Gié, se
ofvan). Hans fader, René de R. (f. 1550, d. 1586),
och farbröder kämpade i hugenotternas led. Själf
gjorde han sina första lärospån i krigets konst
vid Amiens’ belägring 1597. Efter några års resor
i utlandet vistades han vid sin faders kusins,
Henrik IV:s, hof. Konungen omfattade sin unge frände
med stort förtroende och gaf honom 1603 hertiglig
värdighet. Sedan en plan på giftermål mellan R. och
Karl IX:s dotter Katarina gått om intet, förmäldes
han 1605 med en dotter till Sully. Efter Henriks död
(1610) framträdde R. småningom som den egentlige
ledaren för hugenotterna, vid hvilkas sak han var
fäst med
varm religiös öfvertygelse. Medan den ene efter
den andre af partiets högadliga ledare afföll,
afböjde R. ståndaktigt alla anbud att offra sina
trosförvanters intressen för egen fördel. Då
protestanterna i södra Frankrike 1621 grepo till
vapen, öfvertog R. den militära ledningen i Languedoc
och Cevennerna; äfven efter fredsslutet 1622
kvarstannade han i dessa trakter. Richelieus sträfvan
att splittra hugenotterna bar småningom frukt: då
R. 1625, nu, jämte sin broder Soubise, hugenotternas
enda högadliga stöd, ånyo sökte organisera sina
trosfränder till strid, mötte han motstånd och
tvekan från adelns och det högre borgerskapets
sida; hans verksamhet fick en alltmer demagogisk
karaktär. Under krigen 1625-26 och 1627-29 hade han
sitt högkvarter i de otillgängliga Cevennerna; han
utvecklade därunder en outtröttlig energi i arbetet på
partiets sammanhållning och en i det dåtida Frankrike
ovanlig militärisk skicklighet. Efter La Rochelles
fall, då hans bundsförvant England slöt fred med
Ludvig XIII och denne med öfverlägsna krafter angrep
honom, grep han till den förtviflade utvägen att
söka stöd hos Spanien, men uppgaf kort därefter
motståndet och medverkade till freden i Alais, som
gjorde definitivt slut på hugenotternas politiska
själfständighet (1629). - R:s önskan hade länge varit
att få tjäna Frankrikes sak i utlandet, där hans
patriotism och lojalitet ej behöfde kollidera med
hans religiösa pliktkänsla. Kort efter freden reste
han till Italien. På Richelieus förord anförtrodde
Venezia honom öfverbefälet öfver sina stridskrafter
(juni 1630), men freden med kejsaren (1631) afbröt
hans tillämnade verksamhet i republikens tjänst. Som
Frankrikes diplomatiska ombud hos den schweiziska
kantonen Graubünden och general öfver dennas trupper
trädde han 1632 i förbindelser med Gustaf Adolf,
hvilka bl. a. åsyftade att spärra alppassen för
spanska hjälpsändningar till Österrike. Men Richelieu
såg med misstro samförståndet mellan protestanternas
ledare inom och utom Frankrike och ansåg f. ö. tiden
ännu ej mogen för en öppen brytning med huset
Habsburg. Först 1635 fick R. med en fransk armé
verkställa den af honom länge påyrkade eröfringen af
Valtellina. Han försvarade därefter under två år den
vunna positionen mot spanjorer och österrikare, men
måste 1637 utrymma den till följd af misshälligheter
med Graubünden. Missnöjd med det ringa stöd han
fått från Richelieu och själf misstrodd af denne,
lämnade R. 1638 Frankrikes tjänst och begaf sig
till hertig Bernhards af Weimar armé. Svårt sårad
i slaget vid Rheinfelden, dog han 13 april s. å. -
Från R:s dotter Marguerite, gift med Henri de Chabot,
som ärfde svärfaderns hertigtitel, härstammar
huset R.-Chabot. - R:s memoarer (tr. 1644)
äro af stor betydelse för hugenottkrigens historia;
de omspänna åren 1610-29. Bland hans öfriga skrifter
märkas Le parfait capitaine (om krigskonstens framsteg
sedan Caesars tid, tr. 1636) och Traité de la guerre
(1640). Det är ovisst, om de "Mémoires et lettres de
H. de R. sur la guerre de la Valteline", som trycktes
1758, ha R. till författare. – Litt.: Schybergson,
"Hugenotterne under hertig Rohans ledning" (1877,
fransk uppl. 1880), Lagarde, "Le duc de R. et

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>