Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ritschl. 2. Albrecht Benjamin R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Geschichte des pietismus (3 bd, 1880–86), tillika
tjäna till att i motsats till pietismen, under
oaflåtlig polemik mot dennas mystiska och asketiska
tendenser, fixera den verkliga innebörden af
lutherdomens grundåskådning och lifsideal. R:s
smärre arbeten ha efter hans död utgetts samlade,
Gesammelte aufsätze (2 bd, 1893–96). – R:s namn
betecknar den viktigaste vändpunkten i den
protestantiska teologiens utveckling efter
Schleiermacher. Med denne kan han visserligen ej
jämföras i betydelse; från en sida ter sig äfven R:s
teologi som ett fullföljande af dennes uppslag, men
den betecknar dock å andra sidan i viktiga
hänseenden en brytning med för Schleiermacher och
alla de tidigare från honom utgångna riktningarna
gemensamma tendenser. På flera afgörande
punkter griper R. tillbaka till Kant; å andra sidan
har han på ett helt annat sätt än Schleiermacher
fördjupat sig i och själfständigt förarbetat Luthers
grundtankar. Så kan hans åskådning från en sida
betecknas som ett försök till en syntes mellan
Luther och Kant, men bär dock en alltigenom
originell karaktär, präglad som den är af R:s
egenartade, starkt begränsade och egendomligt nyktra
och torra, men ursprungligt kraftiga och sunda
personlighet. – Med Schleiermacher förbindes
han i första hand genom det starka betonandet af
religionens själfständighet gentemot såväl det rent
teoretiska tänkandet som det etiska handlandet. Men
medan gränslinjen i den förra riktningen af R.,
under Kants inflytande, ytterligare skarpes, så att
motsättningen understundom, särskildt i afvisandet
– i skarp motsats till R:s tidigare Hegelska
sympatier – af all metafysik, stegras ända till
dualism, knytes däremot bandet fastare med det
sedliga medvetandet, utan att dock den religiösa tron,
såsom hos Kant, nedsjunker till ett sedlighetens
postulat. Det religiösa behofvet framspringer
enligt R. ur antinomien mellan människans ställning
som ett led i natursammanhanget och hennes
andliga personlighet med dess själfständighetsanspråk.
Religionens väsen kan därför ej fullständigt
bestämmas, om man blott tar hänsyn till
förhållandet mellan individen och Gud och ej beaktar, att
den också innesluter ett nytt förhållande till
världen: dess sträfvan går öfverallt ut på att i
anslutningen till en öfverjordisk makt mot naturens
öfvermäktiga tryck betrygga personlighetens
ställning som ett själfständigt helt och så vinna
friheten gentemot eller, såsom R., i en något ensidig
anknytning till en tankegång i Luthers "Von der
freiheit eines christenmenschen", med förkärlek
uttrycker sig, det andliga "herraväldet öfver
världen". Med detta religionsbegrepp sammanhänger
å ena sidan den afgörande tonvikt, som hos R.,
i motsats till Schleiermachers flerstädes
framträdande panteiserande tendenser, faller på den
personliga Gudsföreställningen, liksom öfver hufvud
den vida starkare prägel af etisk aktivitet, som
genomgår hela hans åskådning. Men å andra sidan
röjer sig redan här ett visst, för R:s ståndpunkt
karakteristiskt, utåtvändt drag. Emot det starka
betonandet af förhållandet till världen har själfva
det personliga gudsförhållandet svårt att få något
rätt själfständigt innehåll och hotar stundom att
framträda nästan som ett blott medel för det förra.
Har R. en styrka i att af visa hvarje tendens
i den panteistiska mystikens riktning, kommer å
andra sidan den i den kristna personlighetsreligionen
inneslutna "mystiska" innerligheten (jfr Mystik) hos
honom ej till sin rätt. – Det andra hufvudmoment,
där R:s teologi direkt fullföljer Schleiermachers
uppslag, ligger i häfdandet af den positiva, konkret
historiska arten af all verklig, lefvande religion och
särskildt af kristendomen såsom ett i sig slutet helt,
hvars egenart betingas af den relation, i hvilken här
hvarje moment står till medvetandet om återlösningen
i och genom Kristus, äfvensom, i konsekvens härmed,
i afvisandet af talet om en "naturlig" religion och
teologi. Dock göres kristendomens uppenbarelseanspråk
af R. med vida större exklusivitet gällande än af
Schleiermacher. Endast i Jesu Kristi person och
hans lifsgärning är i grunden för R. en verklig
uppenbarelse gifven; först i den därpå grundade
vissheten om Gud som den himmelske Fadern når
det i all religion eftersträfvade målet sitt
förverkligande, och i den kristna dogmatiken ha
endast sådana satser ett rum, som omedelbart
låta sig härledas ur den på Kristus grundade
frälsningstron. Blott såsom moment i denna vinna
äfven sådana lärosatser, hvilka, såsom t. ex. läran
om försynen (se vidare Försyn), i den äldre
dogmatiken behandlades som för kristendomen med
andra religioner gemensamma, sin verkliga grundval
och sin kristliga innebörd. Men också själfva den
grundsynpunkt, från hvilken Kristus i sin för tron
grundläggande betydelse betraktas, är hos R. en annan
än hos Schieiermacher. Medan han hos Schleiermacher
väsentligen fattas såsom den urbildliga människan,
i hvilken det mänskliga medvetandet till sin
religiösa sida når sin fullkomning, framträder han
hos R., i vida närmare anslutning till den bibliska
åskådningen, såsom Guds konungsliga, messianska
sändebud, hvilken å ena sidan såsom den konungslige
profeten genom hela sin enhetliga kallelsegärning,
i sin däri bevisade nåd och trofasthet, är Guds
fullkomliga själfuppenbarelse, å andra sidan såsom
den konungslige öfversteprästen för de troendes af
honom genom samma kallelsegärning vunna och med honom,
som hufvudet, solidariskt förbundna församling
förmedlar upptagandet i samma gudsgemenskap,
i hvilken han själf står. Häraf följer nu också
en betydelsefull modifikation i uppfattningen af
hela den systematiska teologiens uppgift. Denna
har ej som hos Schleiermacher att i första hand
vara en "beskrifning af fromma själstillstånd",
utan att tolka och klargöra innebörden af "Kristi
evangelium": dess källa och objekt ligga ej närmast
i det religiösa medvetandet, utan direkt i den i
Kristus gifna uppenbarelsen, och denna framträder här
ej blott som troserfarenhetens fullkomliga uttryck,
utan i första hand som den ideala norm, som denne
har att underkasta sig och till hvilken den alltmera
bör närma sig. På grund häraf har man understundom,
ehuru med någon ensidighet, karakteriserat motsatsen
mellan Schleiermacher och R. som den mellan
"medvetandesteologi" och "uppenbarelseteologi". –
På grund häraf får R:s teologi också en vida mer
utpräglad biblisk karaktär än Schleiermachers. Primärt
är visserligen uppenbarelsen gifven endast i Kristi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
