Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksskattmästaren - Riksspråk - Riksstallmästare. Se Riksämbetsmän - Riksstambok - Riksstandard. Se Radiumstandard - Riksstat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under Gustaf I kallades han äfven öfverste
räknemästaren och var då chef för "kammaren", Sveriges
första centrala ämbetsverk. I en förteckning på rikets
råd från början af 1570-talet omtalas rikets öfverste
skattmästare. Ämbetet var under senare delen af Johan
III:s tid obesatt. Vid rådets ombildning 1602 fick
dess innehafvare titeln riksskattmästare. Han var
fortfarande chef för Kammaren l. Kammarkollegium
och bekräftades som sådan i regeringsformerna af
1634 och 1660. Enligt samma lagar var han också
en af medlemmarna i regeringen under konungens
omyndiga år eller under hans oförmåga att regera. Då
riksskattmästarämbetet 1602 upprättades, utnämndes
Seved Ribbing till innehafvare af detsamma. Efter
hans död, 1613, stod det ledigt till 1615, då Jesper
Mattsson Krus utnämndes till dess innehafvare (till
1622). Under den följande tiden sköttes det af Gustaf
II Adolfs svåger, pfalzgrefven Johan Kasimir, utan
att han dock innehade titeln. Riksskattmästare
voro därefter Gabriel Bengtsson Oxenstierna
(1634-52), Magnus Gabriel De la Gardie (1652-60),
Gustaf Bonde (1660-67), Seved Bååt (1668-69)
och Sten Bielke (1672-84). Efter den sistnämndes
död lämnades ämbetet obesatt, och dess åligganden
öfvergingo till presidenten i Kammarkollegium.
K. B-n.
Riksspråk kallas, i motsats till folkmål,
allmogemål eller dialekt, den språkform, i hvilken
nationallitteraturen är affattad och hvilken i tal
(och skrift) brukas af de samhällslager, som äro i
besittning af högre litterär och social bildning. Som
organ för lagstiftning, lagskipning och förvaltning
kallas det statsspråk eller landets officiella språk;
som organ för litteraturen kallas det litteratur- eller
skriftspråk. Det svenska riksspråket kallas
äfven högsvenska, liksom det tyska kallas högtyska
(man talar äfven om högfranska o. s. v.). I ett rike
kunna finnas två eller flera riksspråk (t. ex. i
Finland ryska, svenska och finska, i Belgien
franska och flamländska), Österrike har en hel
mängd officiella språk (tyska, tjechiska, polska,
ruteniska, ungerska, kroatiska). Uppkomsten af
egentliga riksspråk tillhör nyare tidens historia,
ehuru de visserligen på många håll redan förut
voro mer eller mindre förberedda. I allmänhet blef
folkspråket i den landsända, som varit utgångspunkt
och medelpunkt för rikets politiska samling till
ett helt, riksspråk. Folkmålen äro således icke
- som väl ännu en och annan föreställer sig -
uppkomna genom vanvård eller förvridning af
riksspråket, utan riksspråket är ett folkmål, som
genom omständigheternas makt kommit i åtnjutande af en
högre, mera mångsidig odling. Det svenska riksspråket
har väsentligen sitt ursprung i Mälarprovinsernas
folkspråk, det danska är ursprungligen själländska,
det högtyska litteraturspråket är formadt i kejserliga
och sachsiska kanslien på gränsen mellan sydtyska och
medeltyska mål, franskan går tillbaka till dialekten i
hertigdömet Isle de France, spanskan är kastiljanska
(som den också kallas), italienskan toskanska, ryskan
Moskvas dialekt o. s. v. Men efter att folkmålet
lyftes till riksspråk, få både målet och riksspråket
hvar sin utveckling, så att riksspråket ingenstädes
blir identiskt med folkspråket
i den landsdel, hvarifrån det utgått. Riksspråket
är visserligen, i motsats till folkmålen, ett
för hela folket gemensamt, likformigt språk; men
likformigheten finnes endast i grofva, allmänna
drag. De bildades samtalsspråk, d. v. s. riksspråket
såsom taladt, står i nära beroende af de lokala
folkmålen, så att inom riksspråket finnes en
mängd mer eller mindre olika skiftningar. Så talas
t. ex. svenska tämligen olika af bildade skåningar,
värmlänningar, östgötar, norrlänningar o. s. v.,
och det finnes intet rationellt skäl att anse den
enes tal mera representativt för riksspråket än den
andres. Däremot ger visserligen den allmänna opinionen
ofta företräde åt en nyans, ogillar t. ex. den skånska
eller värmländska formen, medan t. ex. sörmländskan
anses vacker. Ett dylikt företräde tillerkännes i
Tyskland Hannovers, eller, numera, Berlins bildade
talspråk, för engelska det sydengelska uttalet framför
skotsk eller amerikansk engelska, i fråga om franska
Parisdialekten framför schweizisk franska, i Ryssland
Moskvas språkform. Ett "fullständigt rent högsvenskt"
o. s. v. språk i betydelsen af en norm, som för alla
vore giltig, finnes ej och kan icke finnas. Mera
enhälligt och likformigt ter sig riksspråket i skrift
(förutsatt att språket har en fast och allmänt
bruklig ortografi, såsom t. ex. franska och ryska
kunna sägas ha): olikheterna i ordförråd, betydelser
och konstruktioner falla mindre lätt i ögonen. Men så
snart det skrifna läses högt, läser hvar och en med
sitt egendomliga, för riksspråket i hans landsända
egendomliga uttal. Under sådana förhållanden kan det
förefalla, som om uttalet vore för riksspråket något
oväsentligt, och som om det konstitutiva vore orden
i deras betydelse och böjning. Ingenting kan vara
mera falskt, ty språket är till sitt väsende tal,
och på uttalet, d. v. s. på ljudsystemet, beror
hela formbyggnaden. Riksspråkets för en viss tid
giltiga lagar finnas - mer eller mindre riktigt
- framställda i grammatiker för språket. För den
materiella sidan redogör ordboken. Jfr Provinsialism.
Lll.*
Riksstallmästare. Se Riksämbetsmän.
Riksstambok, husdjurssk., benämnes sådan
stambok öfver husdjur, som utges på statens
bekostnad af Landtbruksstyrelsen. F. n. finnas
tre olika riksstamböcker, nämligen
öfver svin, ayrshireboskap och fjällras.
H. F.
Riksstandard, kem. Se Radiumstandard.
Riksstat kallas den uppgjorda hushållningsplan,
hvari statsinkomsternas användning och fördelning
på förhand bestämmas för en kommande tid, vanligen
för nästa år. Först Gustaf II Adolf insåg behofvet
af ett dylikt finansiellt rättesnöre, och den första
egentliga staten är den, som han antog 27 juni 1625
att gälla till 1 sept. 1626. Den var dock blott en
oordnad sammanfattning af specialstaterna. Den
första mer omfattande och fullständiga samt
systematiska riksstaten uppgjordes i nov. 1636
af en rådskommission, bestående af rikskansleren
A. Oxenstierna, riksmarsken Jak. De la Gardie,
J. Skytte och K. Fleming. Sedermera uppgjordes
staterna under 1600-talet af Kammarkollegium och
godkändes af rådet. Riksdagen hade icke något att
skaffa därmed. Sedan Statskontoret inrättats (1680),
fick detta uppgöra förslag till riksstat. Bland
1600-talets riksstater äro två af särdeles stor
betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
