Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot gällande lag fick utöfvas endast under rådets
medverkan. Det finnes icke skäl att antaga, att
konungen egt rätt att afsätta rådspersoner, så mycket
mindre som värdighetens ärftlighet redan tidigt
blef ett faktum. Bland rådets medlemmar intogo de
andlige på grund af sitt anseende och sin bildning ett
framstående rum. Lagmännen sutto vanligen i rådet, men
blefvo aldrig själfskrifna. Till följd däraf att Erik
af Pommern intog danskar i rådet blef i Kristofers
landslag (1442) stadgadt, att konungen skulle styra
sitt rike med "infödde" (icke "inländske", såsom det
hette i Magnus Erikssons landslag) svenska män. Rådet
var ej beständigt samladt, utan kom tillsammans på
särskild kallelse. Rådets befogenhet uppräknas i
den ed, som är intagen i landslagen. Det skulle råda
konungen efter bästa förmåga, hemlighålla det konungen
ville hålla lönligt och "styrka honom till riksens
rätt med all sin makt, att han må hålla de eder han
riket svurit och allmogen honom". Enligt det sista
stadgandet skulle det således tillse, att konung
och folk iakttogo sina ömsesidiga plikter. Rådets
samtycke erfordrades enligt lag blott vid bestämmandet
af drottningens morgongåfva. Genom sin mäktiga
samhällsställning och genom de försäkringar, som
aftvungos konungarna, utvidgade emellertid rådet
sin verksamhetskrets. Dess råd eller samtycke
(hvilket ofta torde ha varit ungefär detsamma)
erfordrades vanligen vid utnämnandet af riksråd
och högre ämbetsmän, såsom drots, marsk m. fl., vid
utfärdandet af förordningar och af påbud om skatter, i
frågor rörande utrikespolitiken, såsom krig, fred och
traktater, vid utöfvandet af högsta domsrätten, vid
gifvande och återtagande af förläningar (medeltidens
viktigaste regeringshandlingar) m. m. Höjdpunkten af
rådets makt emot konungen betecknas af Kalmar recess
(1483), där det stadgas, att om någon ville klaga
öfver konungen, skulle han göra det hos rådet,
och att det riksråd skulle med blygd förvisas ur
rådet, som söndrade sig från sina medbröder. Kring
rådet som medelpunkt utbildade sig redan under
medeltiden herredagen och riksdagen. Genom Kristian
II:s våldsamma framfart mot aristokratien minskades
naturligtvis också rådets betydelse. - Sedan Vasaätten
kommit på tronen (1523), tillsattes rådet af konungen
ensam och förlorade genom prelaternas uteslutande
(till följd af reformationen) sitt kunskapsrikaste
och mest bildade element. Fortfarande var det ett
slags herredag, som för viktiga fall samlades och
skriftligen, i s. k. rådslag, besvarade konungens
propositioner. Fåfänga voro de försök, som gjordes att
bilda en fast rådkammare. Rådets mening inhämtades
i ungefär samma ärenden som förut, med undantag af
förläningars bortgifvande, men konungens inflytande
var nu det starkare. Under Johan III och Sigismund
växte emellertid aristokratiens makt så, att den
såsom under medeltiden blef farlig för konungens
myndighet. Aristokratien sökte utvidga rådets
inflytande och hoppades återställa unionstidens
samhällsskick under en i Polen boende konung
(jfr t. ex. Postulata nobilium), men blef af
hertig Karl besegrad och med blodig stränghet
bestraffad, hvarefter denne 1602 rekonstruerade
det under de borgerliga striderna upplösta rådet. I
öfverensstämmelse med landslagens stadganden skulle
rådet nu endast ge konungen råd.
men ej jämte honom regera. - Under Gustaf II Adolf
ombildades rådet till en ständig rådkammare med säte
i hufvudstaden, därigenom, att rådet fördelades på de
kollegiala ämbetsverken och under konungens frånvaro
i fält måste sköta regeringen. Dess medlemmar kunde
under sådana förhållanden ej ha sin bostad annat än i
Stockholm. Vid denna tid började vid rådssammanträdena
föras protokoll (de äldsta rådsprotokollen äro från
1621). I lag framträder rådets förvandling från
en på särskild kallelse sammanträdande herredag
till en i hufvudstaden vanligen samlad konselj,
som utgjorde förvaltningens medelpunkt, genom 1634
års regeringsform. Den förändrade karaktär, som
det därigenom erhållit, blef bestämmande äfven med
afseende på dess ställning till riksdagen. Med dess
egenskap att vara administrationens centralorgan kunde
det ej öfverensstämma, att det fortfarande skulle
utgöra kärnan i riksdagen, hvarför också 1626 års
riddarhusordning stadgade, att riksens råd väl skulle
ha säte på Riddarhuset, när de å konungens vägnar
hade något att förhandla med adeln, men att de ej egde
någon rösträtt. Minnet af rådets gamla ställning till
riksdagen kvarstod emellertid ända till 1789 genom
seden att riksdagsbeslutet undertecknades af såväl
rådet som ständerna. I afseende på sammansättningen
undergick rådet ej några betydande förändringar. I
1634 års regeringsform bestämdes dess antal till 25
ordinarie, de 5 höge riksämbetsmännen inberäknade,
och enligt 1660 års additament kunde antalet ökas
till högst 40. I sistnämnda urkund stadgades äfven,
att ej flera än tre af samma släkt på samma gång
fingo sitta i rådet. På grund af adelns, särskildt
den högre aristokratiens, växande inflytande under
denna period ökades också riksrådets makt, och de
bägge långa förmyndarstyrelserna för Kristina och
Karl XI gjorde dess styrka ännu betydligare. 1660
års additament till regeringsformen bestämde, att
medlemmarna i rådet skulle utses med dettas vetskap
och samtycke, och att, om regeringen i någon fråga
ginge rådet förbi, egde hvilken rådsherre som helst
att af drottningen eller kansleren begära rådets
sammankallande. Det dåliga sätt, hvarpå regeringen
under Karl XI:s omyndighet sköttes, samt särskildt den
vacklande och ofosterländska utrikespolitiken bragte
rådet på fall. Sedan Karl XI, vorden myndig, endast
med största svårighet räddat Sverige från undergång,
var han besluten att krossa rådets makt. På 1680 års
riksdag lät han ständerna förklara, att konungen behöfde
fråga rådet endast "när han så fann för godt",
hvarigenom dess medlemmars rätt att själfkrafda
yttra sin mening försvann, samt att konungen ensam
egde att fatta besluten. Då han tillika löstes från
beroendet af 1634 och 1660 års regeringsformer,
fick han fria händer att ordna förvaltningen efter
behag. Han begagnade sig af denna rätt på det sätt,
att han uteslöt rådet nästan helt och hållet från
förvaltningen och inskränkte dess befogenhet till
att vara landets högsta domstol. Det var då ej längre
lämpligt, att lagmännen hade plats i rådkammaren. De
uteslötos därför efter 1680. Enligt 1660 års
regeringsform var förmyndarregeringen ansvarig inför
ständerna. Till följd häraf kunde rådet 1680 kallas
till ansvar inför en särskild ständernas kommission,
och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
