Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksakten. 1. Namn på en skrift - Riksakten. 2. Namn på en lag - Riksamiral - Riksantikvarie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriften, fastän den är uppsatt i deras namn. Det
olyckliga sätt, hvarpå det kort efter riksdagens slut
började kriget mot Preussen fördes, kom hattarnas
makt att vackla, och för att stärka sin ställning
närmade de sig på 1760-62 års riksdag hofvet. Den
förödmjukande riksakten blef då (1762) ouppbruten
förstörd. Riksakten och det vid dess framlämnande
förda protokollet finnas tryckta bland bilagor till
Axel von Fersens "Historiska skrifter" (del II).
2. Namn på en lag, som under den svensk-norska
unionen bestämde konstitutionella förhållanden
mellan Sverige och Norge. När nämnda union kom till
stånd genom den norska grundlagen 4 nov. 1814,
gjordes från svensk sida "förbehåll af Sveriges
rikes ständers konstitutionella rätt i de delar,
som medföra ändring eller jämkningar i Sveriges
rikes regeringsform". Till följd häraf utarbetade,
med anledning af en k. proposition till den svenska
riksdagen 1815, dennas konstitutionsutskott förslag
till en unionell stadga, som antogs af norska
stortinget och de svenska ständerna och fick kunglig
sanktion 6 aug. s. å. Endast i Norge tillerkändes den
grundlags natur. I Sverige kunde den därför ändras
eller upphäfvas genom en vanlig lagstiftningsakt,
men i Norge fordrades rättsligt härför iakttagande
af de där gällande bestämmelserna om grundlags
förändring. Dessa åsidosattes dock vid riksaktens
afskaffande i Norge genom detta lands utbrytning ur
unionen 1905. Sedan de i Karlstad aftalade villkoren
för Sveriges bifall till unionens upplösning (se
Norge, sp. 1434) godkänts af norska stortinget och en
svensk urtima riksdag, biföll den senare 16 okt. 1905
en k. proposition om riksaktens upphäfvande. Jfr
O. Alin, "Om sättet för riksaktens antagande 1815"
(i "Hist. tidskr.", 1887). Om innehållet i riksakten
se Sverige-Norge.
1. K. B-n. (L. S.) 2. S. B.
Riksamiral, högsta flaggmansgraden i Sverige; en
af de höge riksämbetsmännen i Sverige under
(1500- och) 1600-talet. Första ansatsen till ämbetet härrör
från Erik XIV, som i sin "hofordning" från slutet af
1561 eller början af 1562 upptar en öfverste amiral,
hvilken skulle ha att draga försorg om skeppsflottans
byggnad, utrustning och förvaltning; under Gustaf I
hade amiralstiteln endast användts för att beteckna
en militär befälhafvare, ej en förvaltande ämbetsman,
och amiraler tillsatts blott, när sjöexpeditioner
utsändes. De öfverste amiraler, som omnämnas under
Eriks tid, kommo emellertid icke att utöfva någon
förvaltande verksamhet. Johan III upptog tanken på en
permanent chef för flottan, han gaf, troligen 1571,
åt Klas Fleming titeln Sveriges rikes amiral, hvilken
titel sålunda nu för första gången förekommer, och i
ett förslag till hofordning från samma tid upprepades
och utvecklades det försök att organisera ämbetet,
som gjorts af konung Erik. Fleming för regelbundet
titeln, men af egentlig tjänstgöring i flottans
ledning finnas knappast några spår. I alla händelser
räknas amiralen under 1580- och 1590-talen bland
rikets höga ämbetsmän; hans uppgifter utvecklas i
de olika organisationsförslagen vid uppgörelsen med
Sigismund 1594, och när Karl IX efter Sigismunds
fördrifvande 1602 på nytt organiserade riksstyrelsen,
ingick bland de "höge ämbetsmännen" också en riksens
amiral, Klas Ryning. Då denne under följande år
oupphörligt användes i särskilda uppdrag, ofta utom
Sverige, kom han dock mera sällan att verka inom
den egentliga administrationen. Gustaf II Adolf
öfverflyttade vid sin tronbestigning Ryning till
värdigheten af riksmarsk, utnämnde i jan. 1612
i dennes ställe Göran Gyllenstierna till Sveriges
rikes amiral och utfärdade för honom en instruktion,
som i allmänna ordalag angaf hans uppgift som chef för
flottan och dess förvaltning. Först nu trädde ämbetet
småningom i mera regelbunden verksamhet. Efter
Gyllenstiernas död (1618) stod det ledigt, till dess 1620
Karl Karlsson Gyllenhielm sattes till innehafvare
däraf, och under hans långa ämbetstid blef slutligen
ett fast ämbetsverk, amiralitetet, steg för steg
organiseradt under riksamiralen som chef; det intog
tredje platsen bland de fem rikskollegierna i 1634
års regeringsform. Alltjämt kunde riksamiralen,
liksom marsken, äfven användas i befäl för militära
expeditioner. Sedan Gyllenhielm aflidit 1650,
stod ämbetet ledigt till 1652, då den förutvarande
riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna
utnämndes till riksamiral, och efter dennes död
1656 dröjde det ett år, innan Karl Gustaf Wrangel
upphöjdes till hans efterträdare. Denne öfvertog
1664 riksmarsksvärdigheten, och riksamiral blef nu
Gustaf Otto Stenbock. De genomgripande förändringar
i centralförvaltningen, som Karl XI företog i
samband med konungamaktens utveckling till envälde
efter 1680, gingo bl. a. ut öfver samtliga de höga
riksämbetena, och Stenbock förde under sina sista år
ej längre titeln riksamiral, utan öfverste amiral;
med hans död 1685 upphörda ämbetet äfven i denna
form. Generalamiralen Hans Wachtmeister, som nu
blef konungens förtroendeman i flottans förvaltning,
hade en väsentligt annan ställning än den forne
riksamiralen.
N. E-n.
Riksantikvarie, titel på en ämbetsman i
Sverige. Gustaf II Adolf upprättade i början af sin
regering detta ämbete och utsåg Johan Bureus att
vara förste innehafvaren däraf, med åliggande att
tillvarataga "rikets antikviteter". Allteftersom
uppfattningen växlat af hvad benämningen rikets
antikviteter omfattar, ha också riksantikvariens
ämbetsåligganden varit af olika omfattning. Till en
början ådrogo sig runstenarna största uppmärksamheten,
och riksantikvariens uppgift blef på grund häraf
språklig och historisk. Sedan Antikvitetskollegiet
inrättats, var riksantikvarien en af dess ledamöter,
och sedan Vitt. hist. o. ant. akad. återupplifvades
1786, har riksantikvarien tillika varit
dess ständige sekreterare. Helt naturligt
blef han äfven ordnaren af de samlingar, som
småningom bildades af Antikvitetskollegiet och
öfvertogos af akademien. Hufvudsakligen genom
riksantikvarien Bror Emil Hildebrands verksamhet
utvecklades dessa samlingar till ett betydelsefullt
kulturhistoriskt museum, Statens historiska museum,
och chefskapet för detta blef en af riksantikvariens
hufvuduppgifter. Allteftersom allmänhetens intresse
för fornminnesvården vuxit, har riksantikvariens
göromål med tillsynen öfver landets alla fornminnen
i hög grad ökats. Han har nu ej blott att vaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
