Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richter, Johann Paul Friedrich - Richter, Adrian Ludwig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplyst patriotism. Han stödde romantikernas
fosterländska sträfvanden och kände djupt Tysklands
politiska olyckor, utan att dock skatta åt nationell
ensidighet. I Friedenspredigt an Deutschland (1808),
Dämmerungen für Deutschland (1809) och Politische
fastenpredigten (1817) yrkar han på sedlig luttring
och socialpolitisk frihet som första villkoren för
nationens räddning. Sina ungdomsminnen gaf han ut
1826 med titeln Wahrheit aus Jean Pauls leben.
Jean Paul egde en poetisk begåfning af i vissa
hänseenden första rang: en ytterst fruktbar
inbillningskraft, fin inblick i människohjärtat, den
innerligaste känsla, rik humor, ett outtömligt förråd
på djupsinniga tankar och kvicka infall, ett alldeles
ovanligt sinne för detalj- och lokalskildring, en
verklig makt i framställningen. Själsfrände till
Rousseau, har han ständigt for ögonen motsägelsen
mellan känslans oändlighet och den obevekliga
verklighetens skrankor; däraf kommer den vemodiga,
tårfyllda, hypersentimentala grundstämningen, öfver
hvilken han stundom vet att höja sig genom sin
leende humor, men som han ofta skrytsamt bär till
torgs, framhållande sig själf och sin subjektiva
uppfattning. Under alla dessa humoristiska utflykter
kvarstår den ifrågavarande motsägelsen olöst, och
han förmår ej i sina diktverk genomföra en mogen,
harmoniskt försonad lifsuppfattning. Romanerna, i
hvilka han sysslar med de högsta bildningsfrågor,
ha därför aldrig någon tillfredsställande afslutning,
hvaremot hans idyller, med anspråkslösare ämnen,
äro rena pärlor af konst. Få diktare ha åstadkommit
så förtrollande bilder af barndom och ungdom, af
vänskap och kärlek; ingen har med ömmare sympati
tecknat förnöjsamheten i små villkor, de fattiges
och förbiseddes lott. En strålande färgrikedom och
lyrisk lyftning kännetecknar hans naturskildringar;
dock äro dessa enformigt konturlösa och allmänt
hållna. I synnerligt hög grad skadas det konstnärliga
intrycket af Jean Pauls arbeten genom hans brist på
formsinne och smak. Språket är rikt på klangverkan
och ljudeffekter, men oplastiskt, fattigt på direkta,
egentliga uttryck, men öfverlastadt med upprepningar
och bisarra bilder. Periodbyggnaden är ofta knagglig
och invecklad, sönderbruten af subjektiva anmärkningar
i parentes, liksom kompositionen af hans böcker
störes och fördärfvas genom den dilettantiska,
men envist vidhållna vanan att sammanblanda allt
möjligt, låta episoder växa öfver hufvudhandlingen
och tränga sig själf emellan de diktade personerna,
öfverallt inflätade han kuriösa fakta ur sitt oordnade
lärdomsförråd samt anbragte fristående fantasier och
uppsatser som "extrablad" o. d. mellan kapitlen. Hela
denna humoristiska formlöshet, som var en ganska
medveten protest mot Goethes och Schillers klassicism
och förnämhet, gjorde rätt snart Jean Pauls arbeten
föråldrade, och ett mindre känslosamt tidehvarf lärde
sig att betrakta honom med orättvis missaktning. Genom
den rika andliga innebörden i sina skrifter förblir
han dock en af litteraturens stormän. Hans inflytande
har varit mycket stort: till honom återgår en icke
ringa del af den socialt betonade och med samhällets
styfbarn sysslande litteraturen under 1800-talet. I
Sverige egde han en stor och beundrande läsekrets;
intryck af hans stil röjas hos flera författare, mest
kanske hos Törneros. - R:s Werke utgåfvos samlade i
60 bd 1826-38 (otillfredsställande), därpå i 33 bd
1840-42 (3:e uppl. 1860-62 i 34 bd); god är Hempels
uppl. i 60 bd 1879. Af hans bref äro utgifna de till
F. H. Jacobi (1828), Chr. Otto (1829-38), H. Voss
(1833), en samling till en ungdomsväninna (1858)
och en till några vänner (1865). Nerrlich gaf ut
Jean Pauls brefväxling med hans hustru och Chr. Otto
(1902). Af den stora litteraturen om honom må nämnas
arbeten af Otto och Foerster (1826-33), Spazier
(1833), Foerster (1863), Nerrlich (1876 och 1889),
J. Müller (1894, 1899 och 1913), Reuter (1902), Czerny
(1904), Schneider (1905), K. Freye (i "Palæstra", bd
61), L. Böhme (1908), Pineau (s. å.) och Berend (1909
och 1913) samt O. Walzel i "Kunstwart", bd 26; jfr
äfven Th. Carlyle, "Essays" (I, 1827), och J. Volkelt,
"Zwischen dichtung und philosophie" (1908).
E. F-t.*
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
