Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterdahl, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Programmatiskt skref R. i tidskriftens första årgång:
"Hvad ändtligen theologerna icke må uraktlåta är
att låta sin verksamhet gå i bredd med tidens och
vara combinerad med den. Hvad som i vetenskapernas
stad, dit ju Theologien också vill höra, står på
isolerpallen, det står på likpallen." Tidskriften
började med höga vetenskapliga vyer och svek dem
icke; med den kom till stånd ett energiskt och
lifaktigt teologiskt arbete, hvars insats i den
svenska teologiens historia måste skattas mycket
högt. 1828-32, 1836-40 voro R. och J. H. Thomander
tidskriftens redaktörer; själen i företaget, den
flitigaste författaren och den, som mer än någon
annan påtryckte tidskriften sin prägel, var R. Efter
seminariets upphäfvande blef R. 1833 förste teologie
adjunkt med Uppåkra som prebendepastorat. Samtidigt
förordnades han till universitetets bibliotekarie,
hvilket ämbete han med mycken skicklighet och
omsorg skötte till 1844, hvaraf de sista 6 åren
som ordinarie. Under denna tid undervisade R. i ett
flertal teologiska discipliner, men koncentrerade
alltmer sitt författarskap på kyrkohistorien. Bland
hans arbeten under dessa år märkas utom de många
afhandlingarna i "Theologisk quartalskrift" -
den märkligaste är måhända Om kyrkans enhet och
själfständighet (1829) - hans stridsskrift Om
det theologiska studium med särskildt hänseende
till Sverige (1832), ett entusiastiskt försvar
för teologiens rättigheter och värde. Arbetet kan
betraktas som en förstudie till hans värdefulla
encyklopediska hufvudarbete, Inledning till
theologien (1837). Här bygger R. på den grund,
som lagts af Schleiermacher, upp en rymlig och
högrest byggnad för teologiens olika discipliner;
boken afslutas med "metodologiska anmärkningar",
hvilka trots de snart 80 åren alltjämt behålla
sin ursprungliga friskhet. När R. här och i en
rad dogmatiska artiklar i "Quartalskriften" låter
Schleiermacher för första gången komma till inflytande
inom den svenska teologien, är hvad som för honom får
grundläggande betydelse mästarens antirationalistiska
framhållande af religionens eget själfständiga
område, vidare dennes häfdande af att all religion
har sin tillvaro som positiv och historiskt bestämd,
slutligen hänvisningen till det af Kristus bestämda
gudsförhållandet som kristendomens princip. "I
tanken på Kristus som hufvudperson för alla
kristna" - heter det i några för R. utomordentligt
karakteristiska ord från 1840 - "har den, som skall
arbeta på kristendomens upprätthållande, något att
gripa uti, han har något fastare än s. k. idéer,
men tillika något af idéer modificerbart; han har
något mildare, mänskligare, mera eftergifvande och
kärleksfullt än en rigorös sekttro, men tillika
något fast och under vindkasten orubbligt. Det är
vår mening, att detta, att tron på Kristus, på en
verklig och lefvande Kristus, skall bevaras inom det
förnämsta och högsta. Dess bestånd är kristendomens
bestånd, dess räddning är kristendomens. Genom dess
försvinnande är kristendomen ohjälpligt försvunnen
och kan hvarken kvarhållas i dystert omgärdade borgar
eller på öppna filosofiska allmänningar." Uttalandet
åskådliggör såväl R:s positiva ståndpunkt som den
honom kännetecknande motsättningen mot å ena sidan
den sekteriska eller, som han själf hellre sade,
den metodistiska tankegången, samt å andra sidan den
s. k. spekulativa teologien. 1844 blef R. ordinarie
professor i dogmatik; ett par år förut hade han skött
den dogmatiska professuren, och hans därunder
hållna föreläsningar utgöra en fullständig
dogmatik, hvilken i manuskript förvaras i Uppsala
universitetsbibliotek. Den ståndpunkt R. här intar
är närmare besläktad med den af Schleiermacher
påverkade s. k. förmedlingsteologiens. Redan 1845
utbytte R. professuren i dogmatik mot professuren i
kyrkohistoria och den därmed förenade domprostsysslan;
därmed företrädde han då den disciplin, som trots
allt annat teologiskt arbete var föremålet för hans
starkaste intresse. Svenska kyrkans historia (4 bd,
1838-66) är hans förnämsta vetenskapliga verk och
måste sägas vara grundläggande för en metodisk
bearbetning af Sveriges kyrkohistoria. När det
sista bandet utkom, 1866, hade R. hunnit fram från
kyrkans första dagar till en tid inpå Gustaf Vasas
regering (1533). Men mera material var samladt, och på
verkets fortsättning arbetade R. till sin död. Sitt
värde har R:s kyrkohistoria genom den omsorg, med
hvilken han framletat, och det strängt kritiska sätt,
på hvilket han rannsakat de historiska urkunderna,
hvarvid nya detaljer i mängd kommit i dagen, men också
traditionella meningar ofta nog blifvit förvisade ur
historiens värld. Däremot låg det icke för R. att ge
geniala kombinationer eller vida öfverblickar. Hvad
han bjuder kan snarast kallas kritisk krönika. Själf
anger R. två orsaker härtill: dels hans egen oförmåga
att ge något mera, dels att källornas beskaffenhet
och den bristfälliga behandling de dittills rönt
ännu icke tilläte några sammanfattande öfverblickar:
det gällde nu att "uppspana hvad som för ett verkligt
historiskt vetande kan vara åtkomligt". Tilläggas bör,
att R:s koncentration på ett sådant "uppspanande"
af fakta sker under medveten opposition mot den
hegelska historieforskningens konstruktiva metod.
- Redan som professor hade R., som 1844 blifvit vald
till riksdagsman, med stort intresse deltagit i
det politiska lifvet; 1852 lade detta helt beslag
på honom, i det att han då utnämndes till statsråd
och chef för Ecklesiastikdepartementet. Som statsråd
förfäktade han en konservativ, mot de på dagordningen
stående reformerna återhållsam kyrkopolitik. Efter tre
år lämnade han med glädje taburetten för biskopsstolen
i Lund. Men hans verksamhet där blef icke långvarig,
då han nämligen inom ett år, efter att ha blifvit
uppsatt på andra förslagsrummet, utnämndes till
ärkebiskop. Från ärkestiftet hade R. erhållit blott
jämförelsevis få röster, men hans karaktärs allvar och
helgjutenhet, hans enkla, flärdfria väsen samt hans
samvetsgranna, omsorgsfulla arbete förvärfvade honom
snart stiftets tillgifvenhet och förtroende. Bland
förändringar på det kyrkoorganisatoriska området
under R:s ämbetstid märkes först och främst
ståndsrepresentationens afskaffande 1865 - en
förändring, hvars verkningar R. med största
oro motsåg - samt kyrkomötesinstitutionens
tillkomst. R. presiderade som det första kyrkomötets
ordförande 1868. Som ärkebiskop häfdade R. alltjämt
ett konservativt "högkyrkligt" program, om än med åren
icke lika strängt som under statsrådstiden. Han kände
sig emellertid fullt solidarisk med den "högkyrkliga"
riktning, som hade sitt organ i den i Lund 1855-63
utkommande "Svensk kyrkotidning", och skref där flera
osignerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
