Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reservfond ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1459
Reservstyrinrättning-Reseskildring
1460
ReseYvstyrinrättning, skpsb., kallas de anordningar,
som finnas att vrida rodret, därest ordinarie
styrinrättningen blifvit obrukbar. Hit höra
grundtaljor (se d. o.), nottaljor (se N o 11 a l
j e-kätting) samt på fartyg, som äro försedda med
styrmaskin, en nära rodret placerad handratt, som är
användbar, antingen styrmaskinen eller styrledningen
är otjänstbar. Jfr Katt och Styrinrättning.
C. K. S.
Reserrvunderlöjtnant. Se K e ser v.
Reseskildring kallas den litterära framställningen af
en resandes iakttagelser och erfarenheter. Innehållet
växlar naturligtvis efter resornas syften: praktiska
(merkantila, industriella, tekniska, diplomatiska
o. s. v.), vetenskapliga (olika slags upptäckts-
och forskningsfärder), religiösa (pilgrimsfärder,
missionsresor) och estetiska (lustresor af en eller
annan art). Här kunna endast beröras vetenskapliga
och vittra reseskildringar jämte därvid förekommande
öfvergångsarter. Af de äldsta har huf-vuddelen
form antingen af kustbeskrifning 1. p e r i-plus
(se d. o.), sedan kompletterad af fylligare land-
och ortbeskrifning, eller periegesis (se d. o.),
antikens resehandbok. Till den periegetiska
litteraturens främste höra Polsmon och Pausanias (af
den senare finnas skrifter bevarade från 1CO-talet
e. Kr.). Eeseskildringarna från romerska tiden
(de s. k. "itineraria") och den äldre medeltiden
äro synnerligen torftiga. Däremot äro dylika verk
inom medeltidens judiska och arabiska litteratur
både många och än i dag värdefulla som källskrifter,
i synnerhet för geografiens historia. Tack vare den
af mongolerna ordnade landförbindelsen till Peking
kunde den florentinske handelsresanden Balducci
Pegolotti företaga en färd dit och författade 1376
en märklig beskrifning däröfver. Korstågsperioden
och närmast följande skeden äro särdeles rika
på lifliga skildringar af Heliga landet, och mot
slutet af medeltiden glänser i reseskildringens
annaler venezianen Marco Polo (se d. o.). Genom
uppfinningen af boktryckarkonsten samt upptäckten
af Amerika och sjövägen till Indien m. fl. liknande
öfverhafsexpeditioner fick reselitteraturen på
1500- och 1600-talen ett väldigt uppsving. Nämnas
må reseskildrarna Huttich, Eamusio, De Bry
och Hakluyt. De af furstarnas och adelsmännens
följeslagare under titeln "Mentor" och "Fidus
Achates" författade resedagböckerna från Tyskland,
Frankrike och Nord-Italien sakna ej heller sitt
intresse, men stilen är svulstig och uppfattningen
fantastisk (de höge herrarna jämföras t. ex. med
Odysseus och Herkules). Handelns och den allmänna
välmågans storartade utveckling samt de alltjämt
vidgade mcllanfolkliga förbindelserna sedan midten
af 1600-talet och upplysningstiden möjliggjorde allt
tätare och vidsträcktare resor, reseskildringarna
mångdubblades, och engelsmän, fransmän, tyskar,
holländare, ryssar, skandinaver och nordamerikaner
tafla alltsedan med hvarandra om rangplatsen
inom den vetenskapliga reselitteraturen. Bland de
yppersta på detta område må särskildt framhållas
verk af Alex. v. Humboldt, Darwin, Li-vingstone,
H. M. Stanley, Przjevalskij m. fl. Jämsides med det
stigande välståndet, den större säkerheten till lif
och egendom, de alltmera förbättrade kommunikationerna
och den allt rikare utvecklade civilisationen och
kosmopolitismen stegrades äfven
reslusten, och så uppstod en mycket betydande, mer
eller mindre vitter form af reseskildring, som för
de topografiska och etnografiska notiserna ej försmår
att i hög grad tillgodose naturkänslan och fantasien,
stämningen. Mästare inom denna art af reseskildring
äro, utom den redan nämnde Humboldt, bland tyskarna
Goethe, Heine och Gregorovius, bland österrikarna
M. Nordau och ärkehertig Fr. Ferdinand af Este,
bland fransmännen en hel rad af skriftställare,
Bernardin de Saint-Pierre, Cha-teaubriand, Gautier,
Fromentin, Mérimée, Taine, Kenan, Pierre Loti
och E. M. de Vogiié samt bland italienarna E. De
Amicis. Af andra utländska författare, hvilka utan att
offra sakligheten odlat reseskildringen som konst,
kunna nämnas Dickens och W. Irving, Jak. Burckhardt
("Cicerone") och G. Brändes. Slutligen kan man
äfven tala om en hybrid form af reseskildringar,
den rent fantastiska och poetiska. Med sina rötter
långt bort i antiken (Odyssén o. a.) har denna
alstring förgrenat sig till alla litteraturer. Det
torde vara nog att erinra om robinsonaderna och
"Gullivers resor", Byrons "Childe Harold", Heine och
Eichendorff, de många färgrika bilderna af exotisk
natur hos den franska romantikens lyriker, J. Vernes
romaner m. m. - Svenskarna liksom öfriga germaner ha
alltid röjt en liflig vandringshåg (vikingatågen,
de baltiska kolonisationsföretagen, emigrationen),
vår historia har till stor del utspelats i vidt
skilda, främmande och fjärran länder, och landsmän
som "Eesare-Bengt" och den pikante äfventyraren
J. Turesson Oxenstierna ha varit turister i stor
stil. Men de svenska reseskildringarna äro ännu på
1600-talet få och föga litterära. En af de äldsta,
skeppslöjtnanten N. Matson Kjöpings resa "genom Asia,
Africa och många andra hedniska konungariken",
kan knappt karakteriseras annat än som simpla
skepparhistorier, och flera af våra krigares
or,h diplomaters relationer äro, litterärt sedt,
af mycket medelmåttig kaliber. Detsamma kan sägas
om några af de äldre, lärda resebeskrifningarna,
t. ex. 0. Eudbecks långrandiga "Laponia illustrata"
och fältprästen M. Enemans "Eesa i Orienten 1711-12"
(tr. först 1889). Värdefulla äro däremot bland
1700-talets många vetenskapliga resebeskrifningar
Kalms, Thunbergs, Sparrmans och Björnståhls,
och de verk, för hvilka vi ha att tacka våra två
första klassiska reseskildrare, Jak. Wallenberg och
Linné. Den förres mustiga och målande "Min son på
ga-lejan" är snarast ett bredt humoristiskt kåseri med
inslag både af Holberg och Swift, den senares många
"resor" ("Lapska resan", tr. på sv. först 1889,
"Iter ad Exteros", "Bergslags- och Dalaresorna"
samt de af honom själf utgifna "öländska och
gcth-ländska resorna", "Västgöta resa" och "Skånska
resan"), fyllda af den snillrike botanistens och
na-tursvärmarens hela flora af iakttagelser, rön
och intryck i frisk och liffull språkton, äro på
samma gång friluftsmålningar och ett systematiskt
svenskt bygde-epos, det första i sitt slag hos
oss. Besläktad med Linnés älskvärda skildringskonst,
men med utpräglad gustaviansk prydlighet är
J. G. Oxenstiernas resedagbok. Mera reflekterande
än egentligen skildrande är K. A. Ehrensvärds "Eesa
till Italien 1780-82". Linnerhielms "Bref under resor
i Sverige" (1797, 1806) tillhöra den sentimentala
riktningen. Under 1800-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
