Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renässans (fr. renaissance) - Renässansmänniska - Renö, namn på flera öar i Finnmarken amt - Reobatometer - Reofor l. Rheofor - Reofores (af grek. rheos, ström, och ferein, föra), med., dets. som katafores (se d. o.) - Reokord l. Rheokord - Réole, La, arrondissemangshufvudstad i franska dep. Gironde - Reometer l. Rheometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1419
Renässansmänniska- Reometer
1420
marnas rumskonst. Byggnadsverken från kejsartiden
bli nu typbildande, och arkitekturen når en harmoni,
som var främmande för 1400-talets byggnadsverk. Från
Rom går rörelsen ut öfver landet och får på
de olika platserna olika karaktär, betingad af
lokala traditioner och lokal smak. Äfven i den
romerska arkitekturen spåras ganska snart en ny
smakriktning. Det skede, som börjar med 1530-talet,
plägar kallas senrenässans - på de allra sista åren
har benämningen ungbarock börjat användas. Stilen
är fullt utbildad omkr. 1580. Den är strängt skolad,
hvilar på grundliga studier af klassiska byggnadsverk,
söker storhet, styrka, mäktighet, förenad med
lagbunden konsekvens i konstruktionen, vill imponera
och öfverväldiga. Det är jättekyrkornas och de
omfångsrika palatsens skede. Yid början af 1600-talet
(seicenio) är stilen inne i ett nytt skede, den tänjer
på de klassiska reglerna, söker modern karaktär, ger
stort spelrum åt fantasi och subjektivitet, söker
effekt, rörlighet och yppig rikedom i dekorationen
(se Barock). - I figurkonsten ha likaledes de olika
skedena en olikartad karaktär. Ungrenässansen är de
tekniska landvinningarnas, det metodiska studiets
tid, och detta studium gäller först och sist de
grundläggande och bestämmande elementen i bildkonsten:
teckning, modellering, anatomi, perspektiv. Det
är experimenterandets, men äfven teoretiserandets,
klargörandets tid (Alberti, Lionardo da Vinci, Diirer
beteckna som upplysningsmän begreppens klargörande
intill början af 1500-talet). Högrenässansen söker
på grundval af den vunna kunskapen ideell och stor
stil, monumental hållning, sluten och enhetlig
komposition. Under senrenässansen blir figurkonsten
liksom arkitekturen lärd och metodiskt skolad, nu
fastslås skönhetslagar med anspråk på allmängiltighet,
nu uppammas en akademisk konst. Denna föres från
Italien i första rummet till Frankrike, som blir
den klassicistiska konstens högkvarter och sprider
den ut öfver Europa. I Frankrike hade renässansen
fått insteg under loppet af 1400-talet, till en
början - här liksom öfverallt - i arkitektoniska
detaljer, i ornamental och dekorativ prydnad. Italiens
ungrenässans motsvaras i Frankrike af Frans I:s stil
(1500-talets förra hälft), hög- och senrenässansen af
Henrik II:s och Ludvig XIILs stil (till omkr. midten
af 1600-talet). Den nya smaken medför hufvudsakligen
en sammansmältning af lokal tradition och italiensk
klassicism. I Spaniens arkitektur medför renässansen
en egendomlig blandning af sträng hållning och yppig
dekoration ("platereskstil"). Äfven i Tyskland är
renässansen till en början en dekorationsstil ;
vid 1500-talets slut gör den sig gällande äfven
i byggnadssättet. I England blir "Tudorstilen"
en blandning af gotik och renässanselement. Till
de skandinaviska länderna fördes renässansstilen
hufvudsakligen från Tyskland och Holland. I
Sverige tog den sig företrädesvis uttryck i de
slottsbyggen, som utfördes under Gustaf Vasa och
hans söner. Framför allt sökte Johan III i sina
nybyggen till-lämpa italienska regler och lagar,
italienska .- ibland äfven franska - former återkomma
i Sverige i portaler och brunnsbyggnader, i dekorativ
prydnad och rumsinredning. Äfven i fontänfigurer,
graf-monument och annan kyrklig skulptur införes
italiensk renässanssmak, i regel af tyska eller neder-
ländska skulptörer. - Jfr J. Burckhardt,
"Die kultur der renaissance in Italien" (1860;
10:e uppl., utg. af L. Geiger 1912), W. H. Pater,
"Studies in the history of the renaissance" (1878),
J. A. Symonds, "Renaissance in Italy" (5 dlr,
1875 -81), L. Geiger, "Humanismus und renaissance
in Italien und Deutschland" (1882; 2:a uppl. 1899),
V. och T. Söderhjelm, "Italiensk renässans" (1907; 3:e
uppl. 1912), C. V. Chledowski, "Rom. Die menschen der
renaissance" (tysk öfv. från det polska originalet;
3:e uppl. 1913) och "Rom. Die menschen des barock"
(3:e uppl. 1912), Wölfflin, "Renaissance und barock"
(5:e uppl. 1908) samt öfrig konsthistorisk litteratur;
på svenska: G. Nordensvan, "Allmän konsthistoria"
(2 dlr, 1911 -12), samt om svensk renässanskonst
G. Upmark, "Svensk byggnadskonst 1530-1760" (ty. 1897-
1900, sv. 1904), A. Hahr, "Studier i Johan III:s
renässans" (1907 ff.) m. fl. G-g N.
Renässa^smänniska kallar man den, som har mångsidiga,
lifliga intressen, som sträfvar att utbilda sina
möjligheter på olika områden till det högsta möjliga,
som kanske icke är så noga med de medel hon använder
för att nå sina mål, som skrifver sin egen lag,
litar på egen kraft och klokhet, lefver efter eget
hufvud och förstår att ge sitt lif en vacker och
behaglig infattning.
Renö, namn på flera öar i Finnmarken amt: ö i Maasö
härad s. om Rolfsöen och skild från fastlandet genom
Bustadsund, 30 kvkm.; ö i Kistrands härad i inre
delen af Porsangerfjorden; ö i Norra ishafvet nära
Vardö; ö i Bökfjorden, Sydvaranger härad. Äfven
Reinöy (se d. o.) i Tromsö amt kallades förr R.
K. V. H.
Reobatométer (af grek. rheros, ström, och b
a-t om et er, se d. o.), hydrogr., ett 1873 af
E. Stahlberger i Fiume beskrifvet, numera knappast
användt instrument för att bestämma hafsström-mars
riktning och hastighet samt äfven hafvets djup.
B. Rolf.
Reoför 1. Rheoför (af grek. rheros, ström, och
fefréin, föra), fys., kallar Ampere den ledningstråd,
hvarmed den elektriska strömmen från ett galvaniskt
element eller batteri slutes. Termen används numera
ytterst sällan.
Reoforés (af grek. rbe’os, ström, och fefréin, föra),
med., dets. som katafores (se d. o.).
Reokörd [-å-] 1. R h e o k o r d (af grek. rhe’os,
ström, och chordé, sträng), fys. För reglering af
elektrisk ström och för elektriska mätningar användes
understundom Poggendorffs reokord, som består af två
metalltrådar (a, b å fig.), spända öfver ett bräde
och satta i ledande förbindelse sinsemellan genom en
flyttbar kontakt (k). Genom förflyttning af kontakten
kunna större eller mindre delar af metalltrådarna
införas i en elektrisk strömkrets och dessa delars
motstånd afläsas på en å brädet fäst skala. Åtskilliga
multipelétaloner äro försedda med ett reokord för
mätande af delar af ohm. (T. E. A.)
Réole [reå’11], La, arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Gironde, på högra stranden af
Ga-ronne, vid sydbanan. 4,241 inv. (1911) som
kommun. College. Fabrikation af brännvin och likör.
(J- F. N.)
Reometer 1. R h e o m e t e r (af grek. rhe’os, ström,
och me’tron, mått), fys., apparat för upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
