Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1329
Religionsfrihet
1330
ska och evangeliska riksständerna i Tyska riket
att å båda sidor af hålla sig från fientligheter,
till dess ett allmänt kyrkomöte blifvit inkalladt
till biläggande af trosstriden. Under tiden skulle
de riksständer, som infört reformationen enligt
augs-burgiska bekännelsen, få därvid förbli. Genom
fördraget i Passau (1552) tillförsäkrades de
evangeliska riksständerna likställighet med
de katolska. Religionsfreden i Augsburg (1555)
bekräftade denna likställighet och bestämde, att
alla riksständer (d. v. s. hvarje omedelbart under
riket lydande furste eller herre och hvarje fri
riksstad) skulle ega fritt val mellan katolicismen
och reformationen enligt augsburgiska bekännelsen
och att de af deras undersåtar, som ej ville nöja
sig därmed, skulle ega frihet att utvandra. Undantag
gjordes för de andlige riksfurstarna, hvilka, om
de slöto sig till reformationen, skulle förlora
sina besittningar. Denna inskränkning kallades det
"andliga förbehållet". Genom westfaliska freden (1648)
erkändes äfven den reformerta läran som berättigad
inom Tyska riket.
Religionsfrihet. Den enskildes frihet att för
sig själf begrunda och forska efter den religiösa
sanningen för att vinna en bestämd tro samt att
hålla sig fast vid denna som en all hans verksamhet
reglerande princip kan ej vara något tvifvel
underkastad. Det är ej heller denna frihet, som afses
med religionsfrihetens grundsats, utan därmed förstås,
att staten respekterar nyss nämnda princip, så vidt
dess tillämpning berör det samhälleliga lifvet. Ett
sådant respekterande har emellertid aldrig varit
obetingadt eller fullständigt och är det heller icke
enligt gällande rätt, om än religionsfriheten i denna
är principiellt erkänd.
Under medeltiden var bekännelse till en annan
religion än den katolska, äfvensom affall från
den senare, ansedd som en borgerlig förbrytelse,
belagd med de hårdaste straff. Till och med efter
reformationen, hvarmed striden för trosfriheten var
upptagen, kunde ej grundsatsen göra sig gällande i
sin rätta betydelse. Westfaliska freden likställde
i det tyska riket de tre kristna trosbekännelserna,
så att katoliker, lutheraner och reformerta ej för
sin tros skull finge gynnas eller tillbakasättas i
politiskt och borgerligt hänseende, och begränsade den
rätt att bestämma om statsreligionen, som furstarna
hade tagit i sin hand inom de särskilda områdena,
den s. k. jus reformandi, så att den religionsöfning,
som folken hade haft året 1624, icke kunde förmenas
dem, likasom under alla förhållanden husandakten
skulle vara fri. Utom nyssnämnda bekännelsekyrkor
skulle inga trossamfund, sekter, tålas. I Frankrike
blef ediktet i Nantes 13 april 1598, som tillerkände
protestanterna fri religionsöfning, återkalladt
genom Ludvig XIV:s bekanta "ordonnance" 1685. I
England rådde mycken intolerans i synnerhet mot
katolikerna, och 1689 års toleransakt mildrade den
blott för de protestantiske dissenters. I senare
hälften af 1700-talet med den filosofiska strömning,
som då bröt fram och fordrade tankefrihet i alla
riktningar, började dock en fördragsammare anda att ge
sig till känna med begäran om borttagande af de band,
i hvilka samvetsfriheten låg insnörd. Härtill bidrogo
ytterligare nordamerikanska staternas frihetsstrid
och de grundsatser om mänskliga rättigheter, som af
dessa stater uttalades.
Man ser i de flesta länder lagstiftningen uppträda
för fördragsamhet och mot förföljelse för religionens
skull. Fredrik II gick i spetsen med sitt bekanta
yttrande: "I preussiskt land kan hvar och en blifva
salig på sin fason." Kejsar Josef II i Österrike gaf
genom toleransediktet 13 okt. 1781 fri religionsöfning
åt protestanterna, jämte likställighet med katolikerna
i medborgerliga och politiska rättigheter. I
Frankrike gjordes slut på religionsförföljelsen
genom 1787 års novemberedikt. Hvad Preussen angår,
fick den grundsats, som Fredrik II uttalat, sitt
uttryck i religionsediktet 9 juli 1788 och har
därifrån ingått i den preussiska landrätten. Den
nordamerikanska konstitutionen af 1787, art. VI: 3,
förklarade, att ingen viss religionsbekännelse skall
erfordras såsom behörighetsvillkor för något ämbete,
och i ett tillägg till förbundsförfattningen af 15
dec. 1791 förbjöds kongressen att utfärda någon lag,
hvarigenom någon religion förklaras förhärskande
eller den fria utöfningen af någon annan, som
håller sig inom lagens gränser, förhindras. Hvarje
religionssamfund som sådant åtnjuter därför skydd för
sin religionsöfning inom lags och sedlighets gränser,
och religionsöfningen anses som en medborgerlig rätt,
hvilken staten har att skydda. Staten saknar hvarje
makt att bestämma öfver de religiösa samfundens
verksamhet annat än genom den allmänna lagstiftningen
om föreningar samt i domstolsväg. Sedan med franska
revolutionen kyrkan förvandlats till ett borgerligt
institut, blef i art. 10 af den Deklaration om
mänskliga rättigheter, som ställdes i spetsen för 1791
års franska konstitution, den religiösa öfvertygelsens
frihet garanterad genom stadgandet, att ingen må för
sina åsikter i religionen lida men, såvida deras
offentliggörande ej stör den af lagen fastställda
allmänna ordningen. – Den inverkan, som franska
revolutionen utöfvade inom det europeiska samhället,
visade sig äfven i afseende på religionsfriheten. Så
började man i England under 1790-talet frige
katolikernas religionsöfning, och tillträde lämnades
dem till vissa lägre offentliga befattningar. I
Hollands grundlag af 1815 erkändes grundsatsen om fri
religionsöfning, och alla trossamfund fingo åtnjuta
lika skydd, hvarjämte alla trosbekännare likställdes
i medborgerliga och politiska rättigheter. Den tyska
förbundsakten af 1815 (art. 16) uttalade som allmän
grundsats, att medlemmar af de tre offentligt erkända
bekännelsekyrkorna skulle vara likställda i borgerliga
och politiska rättigheter, hvilken grundsats äfven
uttalades i de särskilda rikenas författningar. Tros-
och samvetsfriheten hade således i allmänhet vunnit
skydd. Rättigheten till religionsöfning äfvensom
åtnjutande af offentliga rättigheter för personer,
som ej tillhörde statskyrkan, led dock ännu en
tid inskränkning i de länder, där det statskyrkliga
systemet utöfvade större inflytande på den borgerliga
lagstiftningen. I England gjorde sig grundsatsen
på ett mera verksamt sätt gällande genom 1829 års
emancipationsbill, som borttog skyldigheten att afge
förklaring mot transubstantiationen som villkor
för tillträde till parlamentet och till de flesta
ämbeten och som tillika upphäfde de inskränkningar
i rätt till religionsöfningen, hvilka mest tryckte
katolikerna. Därmed och genom det sedan 1833 åt
separatisterna gjorda medgifvandet att utbyta eden
mot en högtidlig försäkran, utom hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
