Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Relationsmetoden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1319
Relationsmetoden-Relativitetsteori
1320
trast. - Höffding kallar den andra
af dessa lagar "forholdsloven".
S-e.
Relationsmetoden (se Relation), filos.,
"Me-thode der beziehungen", kallar Herbart den
af honom använda filosofiska metod, medelst
hvilken genom en "bearbetning af begreppen" de i
erfarenhetsbegreppen gifna motsägelserna undanröjas.
S-e.
Relatīv (lat. relativus), som hänför sig till
någonting annat, som hvilar på jämförelse mellan
föremål, som är eller gäller endast i förhållande
till något annat eller till vissa förutsättningar;
som ej har sin grund i sig själf, beroende, behäftad
med inskränkning, underkastad föränderlighetens
och tillfällighetens lag. Motsatsen är absolut, som
är genom sig själf. - Relativt begrepp och relativ
egenskap, begrepp och egenskap, som blott kan utsägas
i jämförelse med något annat (t. ex. fattigdom och
rikedom, stor och liten). - Relativt, jämförelsevis, i
viss mån, med inskränkning. - Relativitet, egenskapen
att vara relativ. - R e l a t i v i’s m är den
filosofiska åsikt, enligt hvilken vi endast kunna
fatta verkligheten i relationer, aldrig sådan den
är i och för sig. Jfr Absolut och R e l a-tionl. Se
äfven R el a ti v u m. S-e.
Relatīva äktenskapshinder. Se Äktenskaps-hinder.
Relativism. Se Relativ.
Relativitetsprincip, fys., en utgångshypotes
(princip), i hvilken kroppars och elektromagnetiska
störningars hastigheter, helst äfven kroppars
hastighetsförändring definieras som tillstånd i
förhållande till materia med undvikande af Newtons
begrepp "absolut rymd". (Jfr Relativitetsteori.)
R-rH.
Relativitētsteori, fys., kallas sådana teorier
för de fysikaliska kraftfälten, hvilka
definiera hastighet och om möjligt äfven
hastighetsförändring som existerande endast i
förhållande till (d. v. s. rela-tive) kroppar och
elektricitetsmängder. Enligt den Newtonska mekaniken
har hastighetsförändring en absolut karaktär,
men samma mekanik känner intet medel att bestämma
en hastighets absoluta värde. Man kan bestämma,
hur fort jorden rör sig kring solen, hur fort solen
rör sig emot vissa stjärnor, men ej någon "absolut
hastighet", ett begrepp, som alltså här ej obetingadt
behöfs. Sedan teorierna för det elektromagnetiska
kraftfältet (se Kraftfält) utbildats, uppstod frågan,
om ej dessa fält funnes till i en världseter, som
kunde definiera det absoluta rummet. Det vore då att
vänta, att elektromagnetiska fenomen, t. ex. ljuset,
skulle vara känsliga för observationsapparaternas
hastighet gentemot etern, d. v. s. för hvad man
skulle kalla absolut hastighet. Alla försök att
finna något inflytande från jordens hastighet på
elektromagnetiska experiment ha emellertid gett
negativa resultat. Så t. ex. äro enligt Michelson
ljushastighetsmätningar oberoende af, om ljuset
får löpa i riktning med jordens rörelse kring
solen eller vinkelrätt däremot. På grund af dessa
negativa resultat uppställde A. Einstein följande
relativitets-teorem: Alla observationer af fenomen
uti ett visst system af kroppar gjorda af en systemet
tillhörande observatör utfalla fullkomligt oberoende
af systemets hastighet gentemot andra system.
Häri inbegripes, att ljusets hastighet utom materia
alltid skall te sig lika stor, i hvilket slags
rörelse-tillstånd observatören än befinner sig, samt
att växelverkan mellan två rörliga kroppar skall vara
af den art, att hvilken som helst af dessa matematiskt
får betraktas som stillastående. Observationerna
kunna ej väntas bli så noggranna, att Einsteins
hypotes med nödvändighet följer ur dem, men nämnda
hypotes har dock vunnit många anhängare. Särskildt
ha Einstein själf och Minkowski undersökt, hur
grundekvationerna för det elektromagnetiska fältet och
för kroppars rörelse måste formas för att satisfiera
Einsteins relativsats. Det visade sig, att synnerligen
genomgripande förändringar af de gamla begreppen
rum och tid voro nödvändiga. En antydan därom ger
följande resonemang. En följd af ljushastighetens
konstans och det nya tidsbegreppet befinnes vara,
att ingen hastighet af materia gentemot materia
och ej heller fortplantningshastigheten af någon
signal får tänkas vara större än ljusets hastighet
c. Men om nu en kropp A flyger åt ett visst håll med
hastigheten 3/4C relative oss och en annan kropp B
flyger åt motsatt håll med samma hastighet relative
oss, blir ju enligt de gamla begreppen B:s hastighet
relative A 1,5c. För att nu likväl B:s hastighet
gentemot fenomen på A, eller låt oss säga för en
observatör på A, skall ha ett mindre värde än c, är
det nödvändigt, att fenomenen på A, tack vare dess
hastighet gentemot oss, utveckla sig i andra rums-
och tidskoordinater än våra. Faktiskt kommer enligt
Minkowskis teori endast "ett slags union mellan rums-
och tidsbegreppen att ega verklig själfständighet". -
Med resultatet om ljushastighetens egenskap af
öfre gräns för materiens hastighet sammanhänger,
att tröghets-massan mister sin karaktär af konstant
och i stället måste anses beroende af hastigheten
gentemot det påverkade kraftcentret, så att den
antager allt större värden, då nämnda hastighet
närmar sig ljusets. - Einsteins relativitetsteori
gaf anledning till utarbetandet af de hittills
mest lyckade teorierna för gravitationen. Af
ståndsverkningar, som Newton antog, äro ytterst
osannolika. Man eftersträfvar därför äfven för
gravitationen en teori, som förklarar gravitationen
som en sig från punkt till punkt fortplantande
fältkraft. Det vore emellertid hopplöst att söka
uppställa lagar för gravitationsfältet, om man ej
visste mer om det än den bekanta attraktionslagen. Men
om man utom en approximativ giltighet af denna lag får
förutsätta, att en generell relativitetslag gäller
jämte några andra lagar, som Einstein preciserat (i
"Physikalische zeitschrift" för 1913, s. 1250), kan
man, som Einstein och G. Nordström visat, härleda
bestämda ekvationer för gravitationen. På sista
tiden har Einstein gått in på det viktiga problemet
att formulera sina teorier så, att ej blott, såsom
enligt hans relativitetssats, hastigheter, utan
äfven accelerationer bli definierade som relativa
begrepp. Detta sista blir möjligt därigenom, att en
kropps massa ej blir en själfständig egenskap, utan
betingad af det från världsalltets öfriga materia
härrörande gravitationsfältet. Denna nya teori
uppvisar naturligtvis en mängd egendomligheter. De
elektromagnetiska fenomenen och t. o. m. ljusets
hastighet bli liksom massan beroende af gravita-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
