Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reduktion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1650 års kraf på igentagande, närmast
karaktären af en frivillig bevillning af adeln,
som ej heller mot själfva saken gjorde något
synnerligt motstånd. Beslutets hufvudpunkter voro
följande. Förfarandet skulle blott träffa hvad
som skett efter Gustaf II Adolfs död. En allmän
rannsakning skulle verkställas med kassering af
olaga fång o. d. Gods, gifna på vidsträcktare
arfsrättsvillkor än Norrköpings beslut 1604,
skulle förvandlas till Norrköpings besluts gods
(se d. o.) och i följd däraf tidigare återfalla
till kronan. Alla exspektanser (jfr Afväntningsgods)
skulle upphäfvas och framdeles ej förekomma. Gods på
s. k. omistande orter skulle, om de voro donerade,
återgå till kronan, om de voro bortsålda eller
förpantade, af denna få igenlösas (om dessa
omistande orter se Förbudna orter). Till en början
hade man tänkt stanna vid dessa bestämmelser,
men då det under riksdagens gång blef tydligt, att
ytterligare medel behöfdes, beslöts efter åtskilligt
meningsutbyte, att dessutom en fjärdedel af öfriga
donerade gods skulle återgå till kronan (däraf namnet
Fjärdepartsräfsten, som oegentligt fästs vid hela 1655
års reduktionsbeslut). Af allt det sålunda indragna
skulle bildas en för framtiden fast och oföränderlig
kronans egendom. Adeln hade emellertid beviljat
fjärdeparten endast under villkor, att hvad den nu
fick behålla också skulle bekräftas för densamma för
all framtid, och detta hade konungen bifallit. När
underrättelse härom mot slutet af riksdagen kom
till de ofrälse ståndens kännedom, vägrade dessa
dock att godkänna ett sådant villkor, som skulle
afskära dem hoppet om ytterligare reduktioner. I
riksdagens sista timma uppstod härom en skarp strid,
som till sist slöts med en bristfällig kompromiss. Den
af adeln äskade bekräftelsen på de nu ej indragna
godsen uteslöts ur riksdagsbeslutet, men i stället
insattes en bestämmelse att, om man nu ej kommit till
så full riktighet, som afsetts, denna brist skulle
afhjälpas vid nästa riksdag. Då härigenom villkoret
för fjärdepartens indragning förändrats, ändrades ock
beslutet därom; i stället för själfva fjärdeparterna
skulle adeln tillsvidare i tre år erlägga en
kontribution i penningar, motsvarande en fjärdedel
af godsens ränta. Efter dessa tre år väntade man den
riksdag, då slutuppgörelsen skulle ske. Vissa närmare
bestämmelser insattes i en 25 juni 1655 utfärdad
"stadga angående godsen och deras reduktion", och
9 juli utnämndes kommissarier för verkets utförande
(se Reduktionskollegium). – Till en början fortgick
reduktionsarbetet med god fart, ehuru icke utan att
framkalla missnöje och motstånd. Till innehafvare
af gods på omistande orter hörde t. ex. flera af
Trettioåriga krigets främsta fältherrar (Gustaf Horn,
H. Kr. v. Königsmarck, Lars Kagg, Alexander Leslie
m. fl.), och det bjöd emot att indraga gods från dessa
eller deras närmaste. Kriget vållade äfven hinder;
segrarna föranledde konungen till nya donationer
till sina fältherrar eller till frikallelse från
reduktionsbestämmelserna, penningbrist nödgade
honom att ånyo pantsätta kronogods, t. o. m. nyss
indragna. Beslutets egen oklarhet vållade andra
svårigheter, och under konungens senaste regeringsår
nära nog afstannade det hela. Räntan af de gods,
som reducerades under hans regering, har
beräknats till närmare 78,000 dal. smt. Under de
första åren af Karl XI:s förmyndarregering återupptogs
arbetet icke utan fart. Sålunda reducerades under
1662–63 för omkr. 14,000 dal. smt. Snart skedde
dock åter en afmattning, hvaremot nya donationer
ej uteblefvo. Efter Karl XI:s myndigblifvande 1672
sattes emellertid ny fart i verket, och från början
af 1673 till slutet af 1680 återkallades sålunda
gods med omkr. 203,000 dal. smt ränta. Därefter
trädde reduktionskollegiets verksamhet i bakgrunden
för de nya reduktionsbeslut, som tillkommo 1680 och
1683 och hvilkas utförande anförtroddes åt andra
myndigheter. Till 16S7 fortgick emellertid 1655
års reduktionsarbete vid sidan af de yngre, ehuru i
minskad omfattning, i det att dessa fingo öfvertaga
en del af det förras uppgifter.
10. Reduktionerna under Karl XI. Redan under
förmyndartidens riksdagar framträdde kraf på
reduktionens fortgång, och detta ej blott från
de ofrälse stånden, utan äfven inom adeln. Dels
önskade åtskilliga inom adeln det 1655 beslutade
reduktionsverkets snabba fortgång och afslutande
för att sålunda slippa den osäkerhet beträffande
godsbesittning, hvari man satt under tiden. Dels
framträdde alltjämt, särskildt då det blef fråga
om de nya bevillningar, som finansnöden påkallade,
motsättningen mellan högadel och lågadel; den
senare ville pådrifva reduktionen för att slippa nya
bevillningar, den förra hellre behålla godsen äfven
med risk af de särskilda kontributioner från adeln,
som då måste påläggas och faktiskt pålades. Yrkanden
om reduktionens effektiva utsträckning till
Östersjöprovinserna och besittningarna i Tyskland
framträdde jämväl vid dessa riksdagar.
Därpå upptogs frågan på 1680 års riksdag i samband
med Karl XI:s öfriga stora omdaningar på statslifvets
område. Konungens begäran om bevillning gaf impulsen;
de ofrälse stånden framburo då sina yrkanden om
ytterligare återkallelser ungefär på samma grunder som
1650, men äfven inom adeln framställdes af konungens
anhängare planen om utvidgad reduktion. Principiellt
afvärjde emellertid adeln därvid formen af
ett igentagande af godsen och bibehöll från 1655
reduktionens karaktär af frivillig bevillning. I stort
sedt innebar beslutet följande. Ingen preskriptionstid
skulle gälla, d. v. s. reduktionen gå obegränsadt
tillbaka äfven öfver 1632. Till kronan skulle återgå
alla gref- och friherreskap, alla kungsgårdar
med deras tillhörigheter – ett slags utvidgning af
reduktionen af omistande gods – samt alla Norrköpings
besluts gods, som räntade öfver 600 dal. smt årligen,
en bestämmelse, som bidrog att vinna lågadeln,
eftersom omkr. hälften af donationerna vid 1600-talets
midt torde räntat under 200 dal. smt. Vidare skulle
köp och förpantningar från kronan underkastas
rannsakning och vissa regler uppställas för deras
likvidation, regler, som kommo att gå ut på, att köp
eller förpantningar för kontanta penningar skulle
bestå, men hvad som skett mot andra fordringar såsom
innestående löner o. s. v. – s. k. "ofruktbara
fordringar" – anses amorteradt och återgå, om
afkastningen under de gångna åren uppgått till
det ursprungliga fordringsbeloppet. Tillika skulle
reduktionen utsträckas till de utländska provinserna,
enligt närmare regler för de olika provinserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
