Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rationalism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1065
Ratlam-Ratnavali
1066
kasta den motspänstige "didacticus" i fängelse. Ehuru
ett juridiskt sakkunnigutlåtande anvisat dödsstraff
som lagligen användbart mot R:s majestätsförbrytelser,
frigaf fursten honom redan 11 juni 1620, sedan
R. förmåtts underskrifva en förklaring, att "han
utlofvat mera, än han förstått och kunnat hålla,
och att han utgett arbeten af sina medarbetare
för sitt eget verk". En tid syntes det, som om
R. skulle lyckas finna en ny verksamhetskrets i det
lutherskt rättrogna Augsburg, men äfven här kom han
i strid och måste efter några oförsiktiga yttranden
om sitt förhållande till fursten af Anhalt fly ur
staden. Furstens syster, Anna Sofia af Schwarzburg,
sökte bereda honom inflytande på skolväsendet i Weimar
och intresserade för honom Axel Oxenstierna, som i
jan. 1632 gaf honom företräde och genomläste en längre
skriftlig redogörelse för hans metod. Oxenstiernas
omdöme om den känna vi endast genom den redogörelse,
som Comenius lämnat för sitt samtal tio år senare med
den svenske statsmannen. Enligt denne sagesman skulle
Oxenstierna sagt sig "ha funnit, att R. visserligen
riktigt upptäckt det svenska skolväsendets brister,
men att de botemedel, han hade att anvisa, voro
otillräckliga". Men faktiskt är, att Oxenstierna
ännu 1634 låtit fyra sakkunniga afge ett utförligt
utlåtande om R:s metod och dennes erbjudanden
till kansleren samt att detta utlåtande varit för
R. gynnsamt. Måhända är därför Comenius’ referat
något färg-lagdt af den ovilja, som denne kanske
hyste mot R. för det ovänliga afvisandet af alla
Comenius’ frågor till honom; och det kan därför hända,
att R. ej varit utan utsikt att i Sverige till sist
finna en fristad och ett tacksamt arbetsfält. Men på
dessa planer, liksom på alla andra af den rastlöse
didaktikern, gjordes ett plötsligt slut, då han
bortrycktes af ett slaganfall.
R. delade många andra nydanares öde att bli misskänd
och missförstådd af sin samtid, och äfven eftervärlden
har sällan gjort honom full rättvisa. Skulden därtill
låg nog åtminstone delvis hos honom själf. Genom sina
braskande löften fick han ett sken af charlatanen,
och genom sitt hemlighetsmakeri framträder han som
en sorts pedagogisk alkemist. Men hvad som i dessa
hänseenden förefaller vår tid stötande förklaras till
stor del af hans tids .sedvänjor och dess sätt att
uppskatta och värna andlig egendom. Värre var, att
R. tydligen långt mera var en svärmare, som intuitivt
anade den pedagogiska sanningen, än en tänkare,
som klart kunde utreda den, samt att han saknade den
organisatoriska förmåga, som krafts för hans planers
förverkligande. Men delar han icke åtminstone i viss
mån dessa brister med den störste bland pedagoger,
med själfve Pestalozzi? Ser man fördomsfritt på R:s
lifsgärning, måste man tillerkänna äfven honom en
hedersplats i pedagogikens historia. Han öfverskattade
undervisningsmetodernas betydelse, men hans metod
betecknar ett stort framsteg i förhållande till
dåtidens skolor och innehåller enskilda uppslag, som
först i våra dagar, sålunda efter tre århundraden,
ledt till praktiska reformer. - Emot prygelväsendet
i 1600-talets skolor yrkar R., att i skolan "allt
skall ske utan tvång och motvilja och att därför
lärjungen aldrig skall få kroppslig aga af sin lärare,
utan endast
af en uppsyningsman, då han visat trots och
elakhet". I motsats mot humanismens ensidiga
be-drifvande af de klassiska språkstudierna
ville R., att de första skolåren skulle egnas åt
modersmålet och att detta allt framgent skulle
användas vid undervisningen. För de första
innanläsningsöfnin-garna ville han afskaffa den
bokstafveringsmetod, som ända framemot våra dagar
försvårat denna undervisning. Läraren skulle läsa före
och barnen så småningom själfva omedvetet upptäcka
bokstafs-tecknens betydelse och genom imitation
förvärfva läsfärdighet. Vid studiet af de främmande
språken skulle man börja med textläsningen och först
sedan öfvergå till grammatiseringen. Hvarje språk
skulle i skolan behandlas som lefvande, talas och
inläras genom hörseln och synen, ej i första rummet
af förståndet. För innötningen i minnet kräfde han
så många repetitioner, att man trott honom skola
alldeles uttråka sina lärjungar; men det lifliga
intresse, som han lyckades väcka äfven hos vuxna,
bildade personer, hvilka begagnade hans undervisning,
tyckes vittna om, att han själf visste undvika
öfverdrifterna i detta hänseende, hvilka däremot torde
vara att skrifva på hans alltför dogmatiska lärjungars
räkning. Särskildt har man ofta förblandat R:s metod
för latinundervisningen med hans lärjunge Kromeyers,
ehuru R. själf om honom sagt: "han menar väl, men
han förstår mig icke". Sina didaktiska grundtankar
sammanfattade han i en samling "aforismer", som
alla, med undantag af en enda, upptogos af Comenius
i hans "Di-dactica magna" och därigenom fått stor
historisk betydelse. - En fullständig förteckning
öfver källorna till kännedomen om R:s pedagogik har
G. Vogt infört dels i ett gymnasialprogram från Kassel
(1882), dels i Comenius-sällskapets månadsberättelser
(1892). Samme forskare har i Kasselprogram (1875,
1877, 1879 och 1881) infört en utförlig redogörelse
för R:s lif och verksamhet. "Ratichiana" ha ock
offentliggjorts af Muller i Kehrs "Pädago-gische
blätter" (1878). Nya upplagor af R:s skrifter
utgåfvos af P. Stötzner (2 bd, 1892-93) och
A. Richter (1893). Se äfven K. Christoph, "W. R:s
pädagogisches verdienst" (1892), P. Eichel-kraut,
"Beiträge zur kenrtnis der didaktik W. R:s" (1895),
och J. Lattmann, "R. und die ratichianer" (1898).
S-e.
Ratlam [rotlä^m]. 1. Vasallstat i brittiska Indien,
i västra delen af Central-India agency. 1,665
kvkm. 75,291 inv. (1911). - 2. Hufvudstad i
nämnda stat, vid järnvägen Ajmere-R.-Cambay
o. a. järnvägar. 27,957 inv. (1911).
Ratnäkara, ind. litt., en kashmirisk skald från
800-talet e. Kr., författare till ett stort episkt
diktverk Haravijaya (Håras, d. v. s. Qivas, seger),
hörande till den art af diktverk, som benämnes
mahä-kävya (Kävya är teknisk term på sådana
litteratur-verk, som äro författade i enlighet
med den indiska konstlärans regler, merendels
konstepos). Jfr Indiens språk och litteratur, sp. 538.
K. F. J.
Ratnavali (sanskr., pärlhalsbandet), ind. hit.,
ett sanskritiskt drama från 600-talet, hvars
författare anges vara en berömd konung Harsha eller
Harsha-vardhana (Qn-Harsa) i Kanauj, som äfven säges
vara författare till ett par andra dramer, Näga-nanda
och Priyadar^ikä. Den verklige författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
