Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rationalism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1059
Rationalism
1060
Platon ha formen af vetande; men då måste också
vetandets innehåll, idéerna, vara den sanna
verkligheten. Denna bildar en värld för sig, och till
denna värld har vår egen själ hört, innan vi föddes
till sinnevärlden, hvilken af den förra blott är
en skugga eller svag af bild. Som en återerinring
från vår föruttillvaro i idévärlden uppstår hos
oss vetandet, väl med anledning af de ting, som vi
fatta med våra sinnen och som genom sin likhet med
idéerna erinra oss om dem, men utan att erfarenheten
på något sätt kan tjäna som sanningskriterium. Ehuru
Aristoteles på så många punkter skarpt kritiserade
den platonska idéläran och sökte fatta den
sanna verkligheten som immanent i sinnevärlden,
öfvervann han dock aldrig den från Platon hämtade
förutsättningen, att de högsta principerna fattas af
det rena tänkandet. Det var därför rätt naturligt, att
den på Platons och Aristoteles’ principer uppbyggda
medeltida skolastiken fick ett mer eller mindre
utprägladt rationalistiskt grundlynne, som fick
ett typiskt uttryck i det s. k. ontologiska beviset
för Guds existens. För de möderne filosoferna under
1600-talet tillkom ett särskildt motiv, som ledde
de fleste af dem till en strängt rationalistisk
ståndpunkt. De sågo nämligen i matematiken idealet
för all vetenskap och sökte så vidt möjligt ge
filosofien samma deduktiva form som Euklides’
geometri med utgångspunkt från axiom, för hvilka
klarheten och tydligheten i den begreppsmässiga
uppfattningen är det enda sanningskriteriet. Detta
åskådningssätt omfattades af både Cartesius och H o
b b e s och tillämpades i strängaste form af S p i n
o z a, som sökte framställa hela sin filosofi "med
geometrisk bevisning". Sedan särskildt i England
den motsatta åsikten, empirismen, utvecklats af
Locke och dennes efterföljare, intog Leibniz en
i viss mån förmedlande ståndpunkt, i det att han
skilde mellan "faktiska sanningar", som grunda
sig på erfarenheten, men sakna allmängiltighet och
nödvändighet, och "förnuftssanningar", som ega sin
grund i förståndet själft och den första tankelagen
(se Tankelagarna). Äfven upplysningsfilosofien hos
Wolf och hans efterföljare sökte ge filosofien form af
"förnuftiga tankar" med deduktiv bevisföring. Kant
bröt med den äldre rationalistiska metafysiken,
men behöll i mångt och mycket en rationalistisk
grundåskådning. Man plägar beteckna hans ståndpunkt
som kritisk 1. formell rationalism, i det han i all
kunskap antar aprioriska former, hvilka emellertid
måste fyllas med ett på erfarenheten grundadt
innehåll. Därmed blir vetande om en osinnlig
verklighet omöjligt, då vi icke om en sådan ega
någon konkret erfarenhet, men å andra sidan urskiljer
Kant rationalistiska element äfven i vetandet om den
sinnliga verkligheten, de nämnda kunskapsformerna,
rummet och tiden samt kategorierna, utan hvilka
all allmängiltig och nödvändig kunskap skulle vara
omöjliga. Den tyska filosofien närmast efter Kant
återgick hos F i c h t e, S c h e 11 i n g och
Hegel till en radikal rationalism med antagandet
af ett absolut tänkande, som enligt sina immanenta
lagar producerar sitt eget innehåll. Den sistnämnde
tror sig i den dialektiska metoden (se Dialektik) ha
funnit formerna för detta absoluta tänkandes skapande
verksamhet och därmed också vägen för det mänsk-
liga tänkandet att utan stöd af erfarenheten
konstruera den sanna verkligheten. Den svenska
filosofien har hos H ö i j e r, Biberg, Geijer, G r u
b b e och Boström ett öfvervägande rationalistiskt
grundlynne, som t. ex. drastiskt utformats i
nutiden af Hägerström (se dennes "Om filosofiens
betydelse för människan", 1898). Annars intar den
nutida filosofien i allmänhet antingen en utprägladt
empirisk ståndpunkt, eller också följer den Kant i
dennes formella rationalism.
b) I metafysisk bemärkelse använder man inom den
svenska filosofien efter Boströms föredöme termen för
att beteckna den åsikt, som antar den absoluta
verkligheten vara evig. Liksom idealismen
frånkänner denna verklighet rummets form, så
fattar rationalismen densamma som upphöjd öfver tiden.
I denna bemärkelse betecknade Boström sin ståndpunkt
som rationell idealism. - Katio-nalister i
denna bemärkelse voro eleaterna, Platon,
Aristoteles, stoikerna, Plo-tinos, S p i n o
z a, Leibniz, Kant m. fl. (Jfr Evighet.) -
Motsatsen är metafysisk em-pirism (se Empirism
i art. Em pir i).
c) I etisk bemärkelse är rationalismen den åsikt,
som (formellt) antar hos människan ett sedligt
medvetande, som utan stöd af erfarenheten
anger skillnaden mellan sedligt rätt och orätt,
och (reellt) tillägger det förstnämnda ett
osinnligt innehåll. Denna åsikt antar sålunda ett
rätt och godt, som har sitt värde i sig själft,
alldeles oberoende af förhållandet till mänsklig
lycka och olycka. Den motsatta åsikten är etisk
empirism eller eudemonism (se d. o.). Man skiljer
inom etiken mellan negativ och positiv rationalism.
Enligt den förra är sinnligheten något, från hvilket
människans vilja bör hålla sig fri, under det att
den positiva rationalismen fattar det sinnliga som
organ eller medel för sedlighetens förverkligande.
- I den antika filosofien representeras
den etiska rationalismen framför allt af P l a
t o n. I England kallas denna ståndpunkt vanligen
intuitionism och representeras af Cudworth, B u 11 e
r, den skotska skolan m. fl. Spinoza och Kant äro
negativa rationalister. En mera positiv sådan
ståndpunkt intages af Fichte, Schleiermacher
och H e r b a r t samt framför allt i Sverige
af B o-ström och dennes efterföljare (jfr
Etik). - En motsvarande ståndpunkt kan ock urskiljas
inom rätts- och religionsfilosofien.
d) Inom estetiken är rationalismen den
åsikt, som söker förklara det sköna
ur bestämningar, som väsentligt äro af
logisk natur, såsom enhet, fullkomlighet o. d.
Ståndpunkten representeras af Baumgarten m. fl.
Jfr E. v. Hartmann, "Die deutsche gesthetik seit Kant"
(1886).
2. Teol., den under senare delen af 1700- och början
af 1800-talet framträdande riktning, som under
inflytande af den s. k. upplysningslitteraturen
såsom kristendomens väsentliga eller enda innehåll
satte dess ur förnuftet härledbara sanningar. En af
förutsättningarna för rationalismens uppkomst var
den intellektualistiska kristendomsuppfattning, som
ortodoxien ärft från skolastiken och enligt hvilken
den kristna läran är sammansatt af dels naturliga, för
förnuftet åtkomliga, dels uppenbarade sanningar. Sedan
pietismen försvå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
