Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 895-896 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiumemanation ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med bördig jord, i s. bergigt och
till stor del skogbevuxet, med betydande
järnmalmstillgångar. Hufvudnäring är jordbruk. Jämte
järnverk och maskinverkstäder finnas garfverier,
kvarnar, sockerbruk och brännerier. – 2. Hufvudstad
i nämnda guvernement, vid Weichsels biflod Radomka
l. Mleczna. 49,194 inv. (1910), hvaraf nära hälften
judar. R. är en af de bäst byggda provinsstäderna i
Polen. Den nuv. staden (det s. k. Nya R.) anlades
af Kasimir den store (1333–70). 1613–1766 var den
säte för Polens räkningekammare. 1767 bildade ryske
ministern i Polen Repnin af dissidenter från de
polsk-preussiska och litauiska provinserna samt andra
med regeringen missnöjda en generalkonfederation i R.,
till hvars öfverhufvud valdes furst Karol Radziwiłł
och som på den följande konfederationsriksdagen i
Warschau s. å. genomdref dissidenternas likställighet
med katolikerna, men förhindrade hvarje politisk
reform.
1 o. 2. (J. F. N.)

Radomysl, kretsstad
i ryska guv. Kiev, vid Teterev. 11,154
inv. (1897). Handel med trävaror och spannmål.
J. F. N.

Radoslavov, Vasilij, bulgarisk
politiker, f. 1854, invaldes 1883 i riksdagen, var
1884—86 justitieminister under Karavelov och under
mellanregeringen 1886—87 ministerpresident. Efter
Ferdinands tronbestigning blef han ledare af
det liberala, anti-ryska partiet och bekämpade
Stambolov. Efter dennes fall blef han åter
justitieminister (1894) och 1899 inrikesminister
i ministären Grekov. 1901 måste han afgå och
dömdes af domstolen till några månaders fängelse
"för egenmäktiga och för staten skadliga
aftal med ett järnvägsbolag". Sedan juli 1913
är han åter ministerpresident samt inrikes- och
utrikesminister. Under märket Ljuljakov utgaf
han 1891 en diktsamling, Pěsni i stichotvorenija.
A—d J.

Radoszkowice [-åʃkåvi’tse], småstad i ryska
guv. Vilna, 50 km. från Minsk. Där hade Karl XII
sitt högkvarter 17 mars–6 juni 1708.

Radotera (fr. radoter, af prefixet re, ra, om
igen, och eng. dote, vara som barn på nytt), tala
meningslöst, utan sammanhang, prata galenskaper,
jollra, skräfla. — Radotage [-tāʃ], radoterī,
tokprat, pladder, snack. — Radotör, pratmakare,
svamlare.


Radowitz. 1. Joseph Maria von R., preussisk general
och statsman, f. 6 febr. 1797, d. 25 dec. 1853,
tillhörde en från Ungern på 1700-talet till Tyskland
inflyttad katolsk adelssläkt. Han trädde 1814 i
kurhessisk och 1823 i preussisk militärtjänst,
där han 1830 utnämndes till chef för artilleriets
generalstab. Vid sidan af sin militära verksamhet
hade R. utpräglade politiska, religiösa och litterära
intressen. Han uppträdde som författare i olika ämnen
och behandlade i "Berliner politisches wochenblatt"
utrikespolitiska
frågor. Till dåv. kronprinsen, sedermera konung
Fredrik Vilhelm IV, trädde han redan 1824 i ett intimt
vänskapsförhållande; äfven efter dennes tronbestigning
(1840) hörde R., ehuru icke minister (han var sedan
1836 Preussens militärfullmäktige vid förbundsdagen),
till hans förtrogna rådgifvare. R. delade konungens
religiöst mystiska uppfattning af konungadömet
(han var själf katolik), men var tillika lifligt
öfvertygad om nödvändigheten för Preussen att söka
anslutning hos den nationella rörelsen i Tyskland
och därmed bli bärare af den tyska enhetstanken;
han sökte påverka konungen i denna riktning. I
ett berömdt memorial af 20 nov. 1847 framlade han
för denne sitt program för förbundsförfattningens
reformering under Preussens ledning; han vann
konungens bifall och sändes till Wien för att
förhandla på den föreslagna grundvalen. Men
förhandlingarna afklipptes genom revolutionerna
i Wien och Berlin, och R. lämnade statstjänsten
1848. Vald till medlem af Frankfurtparlamentet s. å.,
blef han där ledare för yttersta högern. I april
1849 kallades han af konungen till Berlin. Utan
att inträda i ministären blef R. nu för en tid den
verklige ledaren af Preussens politik; hans arbete
gick närmast ut på att genom öfverenskommelser med
de tyska regeringarna förbereda en omgestaltning
af förbundet ("unionspolitiken"). Det motstånd,
som R:s politik mötte ej minst från Österrike, och
de upprepade misslyckanden, som den rönte, minskade
bland de preussiske statsmännen förtroendet till
hans planer. Men konungen ville trots detta ej låta
honom träda tillbaka; 26 sept. 1850 öfvertog R. också
formellt utrikesministeriet. R. ansåg, att Preussen
borde intaga en fast hållning emot Österrike och i
nödfall upptaga strid med denna makt. Men ministärens
flertal var för eftergifvenhet. R. begärde då och
erhöll afsked (nov. s. å.); hans efterträdare uppgaf
h. o. h. unionsplanerna. Hans politik hade i allo
misslyckats; först Bismarck bragte hans framsynta
tankar till förverkligande. — R:s Gesammelte
schriften utkommo 1852—53 i 5 bd. Litt.: Hassel,
"J. M. v. R. 1797—1848" (1905), och Meinecke, "R. und
die deutsche revolution" (1913, forts. af föregående).

2. Joseph Maria von R., den föregåendes son,
preussisk diplomat, f. 19 maj 1839 i Frankfurt
a. M., d. 15 jan. 1912 i Berlin, inträdde 1860
på diplomatbanan, deltog 1866 som stabsofficer
i kriget mot Österrike, blef 1869 Nordtyska
förbundets generalkonsul i Bukarest och 1872 tysk
chargé d’affaires i Konstantinopel samt var
1873—82 tyskt sändebud i Aten, 1882—92 ambassadör
i Konstantinopel och 1892—1909 ambassadör i
Madrid. Sistnämnda år drog han sig tillbaka till
privatlifvet. I Konstantinopel grundlade R. det
tyska inflytandet, främjade tysk affärsverksamhet i
Mindre Asien och medverkade framgångsrikt till tyska
officerares anställning som instruktörer i turkiska
armén. 1905—06 var han Tysklands förste delegerade på
Algeciraskonferensen, men lyckades där endast mycket
ofullständigt göra de tyska synpunkterna gällande.
1. N. H—tz. 2. V. S—g.

Radrensare, landtbr., dets. som hästhacka (se Hacka).

Radsådd, landtbr. Se Sådd.

Radula, zool., är ett hos alla blötdjur (se d. o.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>