Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radetzky ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
851
Radicevic-Radikal
852
riserade och åter afkylda mjölken separeras först i
en nedre skumningskula, och grädden strömmar till den
ofvanför anbragta kärningskulan, i hvilken den afkyles
och medelst piskning af fina gräddstrå-lar bringas
att afskilja smör. Eadiatorns förnämsta förtjänst
skulle vara, att mejeribehandlingen förkortades,
hvarigenom finare osyradt smör borde erhållas samt
besparing af arbete och kärl borde vinnas, men
dessa fördelar motvägas af stor ångför-brukning,
mindre god renkärning och hög vattenhalt i smöret,
som omöjliggjort dess utförsel. Radiatorsmöret
har haft mycket godt anseende, men på grund af de
nämnda bristerna har radiatorn icke kunnat bestå
i täflan med nyare, förbättrade separatorer.
H. J. Dft.
Radicevic [-tjevitj], Branko, serbisk skald,
f. 1824 i Bosniska Bröd, d. 1853 i Wien, studerade
medicin i Wien och gjorde där bekantskap med Vuk
Stefanovié Karadzié och Danicié, som främjade
hans poetiska utveckling. R. var en finkänslig
lyriker i folklig stil och hade stort inflytande
på den sydslaviska ungdomen. Främst står hans
lyriska diktcykel Djacki razstanak (Skilsmässan
från skolkamraterna), en nationellt färgad elegi
till ungdomen. Mindre lyckad var E. som romantisk
epiker, t. ex. i Hajdukov grob (öfv. af A. Jensen,
"Hajdukgrafven" i "Finsk tidskr." 1891). R:s samlade
dikter, Pesme, utgåfvos 1900. Biogr, af S. Vulovic
i "Glas srpske kraljevske akademije", XIII, XV.
A-d J.
Radi cula, lat., bot., dets. som rotämnet eller
lillroten (se Frö, sp. 53, och Gr o n in g, sp. 348).
Radie (lat. ra’dius, egentl, staf, stråle i
hjulkransen). Se Cirkel.
Radiera (af lat. ra’dius, stråle), utstråla.
Radikal (af lat. radix, rot), som går till roten
af en sak; som afser att upprycka det onda med
roten. 1. Kem. Af Lavoisier begagnas ordet radikal
i betydelse af den syrefria beståndsdelen i en
syreanhydrid. Berzelius förstår med radikal den
syrefria delen af syror och baser, d. v. s. af
hvad vi nu benämna syre- och bas-anhydrider. Syrors
radikaler äro negativa radikaler och basers positiva
radikaler. Sedan Gay-Lussac 1815 i cyan lärt känna
en sammansatt kropp, som i väsentliga afseenden
liknar de enkla saltbildarna, blef sammansatt
radikal ungefär detsamma som en sammansatt kropp,
hvilken i kemiskt afseende liknar de enkla. Ampère
visade 1816, att man i ammoniaksalterna kunde antaga
en hypotetisk, sammansatt radikal ammonium, H4 N,
i väsentliga afseenden lik den enkla radikalen
kalium. Genom Liebigs och Wöhlers klassiska
undersökning af bittermandeloljan 1832 lärde man
känna en syrehaltig radikal, C6 H5 . CO efter vårt
nutida beteckningssätt, som förekom som gemensam
beståndsdel i ett antal organiska föreningar och
benämndes bensoyl. Berzelius kunde dock ej förmås
att betrakta en syrehaltig förening som radikal,
"alldenstund en oxid icke kan vara en radikal. Det
ligger i betydelsen af ordet radikal, att den är en
kropp, som i en oxid förekommer i förening med syre"
(Berzelius’ "Lehrbuch", 5:e uppl. I, s. 674). – Sedan
Gerhardt visat, att de flesta kemiska reaktioner
kunna uppfattas som dubbla dekompositioner, genom
hvilka atomer eller atomgrupper i två molekyler byta
plats, blef radikal detsamma som "de beståndsdelar
i hvarje förening, hvilka genom dubbel dekomposition kunna flyttas
i en annan förening eller genom en dylik reaktion
dit inflyttat". Radikaler äro således för Gerhardt
endast fingerade rester (fr. résidus), som vid kemiska
reaktioner kunna flyttas från en molekyl till en
annan. Sedan man i kemien antagit valensbegreppet,
blef det tydligt, att orsaken, hvarför en rest af
en molekyl kunde förenas med en rest af en annan
molekyl, måste vara den, att dylika rester äro
omättade eller ha disponibla frändskapsenheter. Man
kan därför – och detta sker numera allmänt – som
radikal uppfatta hvarje omättad atom eller atomgrupp,
som kan antagas förekomma i en molekyl. Till följd
däraf att i en radikal omättade frändskapsenheter
förekomma, måste den, äfven om den är en atomgrupp,
kunna verka som en elementaratom. En sammansatt
radikals valens är beroende af dess elementaratomers
valens. Ett enatomigt element kan t. ex. icke ge
någon radikal med ett annat enatomigt element, emedan
en dylik förening nödvändigt är mättad. Däremot
ger ett fleratomigt element med enatomiga eller
fleratomiga element sammansatta radikaler, för
så vidt icke alla elementens frändskapsenheter
äro bundna. Dessa sammansatta radikalers valens är
summan af elementaratomernas, minskad med det antal
frändskapsenheter, som tagas i anspråk för radikalens
existens. I en sammansatt radikal, som innehåller ett
fleratomigt element i förening med enatomiga element,
kunna dessa senare icke utöfva någon kemisk verkan,
annorlunda än som bestämmande radikalens valens
och positiva eller negativa karaktär. Om däremot en
sammansatt radikal består af fleratomiga element,
kunna alla dessa senare vara verksamma vid kemiska
reaktioner. Exempelvis är radikalen ammonium, H4
N (sammansatt af fyra enatomiga väteatomer och en
fematomig kväfveatom), enatomig genom en kväfveatomen
tillhörande frändskapsenhet. I denna radikal är
således kväfvet ensamt verkande. I radikalen cyan,
C N, kan däremot kolet eller kväfvet, alltefter
omständigheterna, vara kemiskt verksamt, i det
att uti de äkta cyanföreningarna (se Nitril)
cyans konstitution är –C [=] N, med kemisk verksam
kolatom; medan uti isocyan-föreningarna
(isonitriler etc.) cyan är C = N–, med
kväfveatomen verksam; uti isocyansyran, OC = NH, äro både
kolet och kväfvet verksamma. – Den kemiska naturen
af en radikal, d. v. s. dess positiva eller negativa
karaktär, är i allmänhet att anse som en resultant
af den kemiska karaktär, som tillkommer radikalens
samtliga elementaratomer. Genom förening af det
svagt negativa kväfvet med det positiva vätet bildas
sålunda en positiv radikal ammonium, H4 N; men å
andra sidan ger kväfvet med det starkt negativa
syret salpetersyrans starkt negativa radikal,
N O2. Svafvel och två atomer syre ge den negativa
radikalen S O2, men uran den positiva U O2, hvaraf ses,
att den negativa och positiva karaktären i de sista
exemplen beror af den negativa karaktären hos S och
den positiva hos U. I flera fall måste man antaga, att
elementaratomernas grupperingssätt i en sammansatt
radikal utöfvar inflytande på radikalens positiva
eller negativa natur. – Radikaler kunna äfven ibland
isoleras. I detta afseende visa dock radikaler med
udda och jämnt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
