Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raattamaa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlade och ordnade de heliga skrifterna, ökade efter
hand deras antal med nya och tolkade dem med en
än strängt bokstaflig, än spetsfundig, än åter
allegoriskt mystisk midrasch (utläggning, exeges) samt
modifierade och skärpte de äldre lagbuden och tillade
nya, afpassade efter de ändrade förhållandena. Då de
heliga skrifterna från tiden före fångenskapen (se
härom Hebreiska språket och litteraturen) förelågo
i flera från olika tider härrörande och därför från
hvarandra ganska afvikande samlingar, sammanjämkades
de genom denna slutredaktion till det textinnehåll
de sedan dess egt och ännu ega. Den midraschiska
användningen af bibeln delade sig redan då i de
två hufvudriktningar, som sedan genomgå hela den
första litteraturperiodens verksamhet: en uppbygglig,
sedelärande homiletisk, s. k. haggada (l. agada), och
en annan, som ur bibelns utsagor ("bibelspråk"), af
hvad innehåll de för öfrigt voro, efter traditionella
tolkningsregler (middot) utvecklade en mångfald
af nya lagbud för alla tänkbara praktiska fall,
s. k. halaka. Men af hela den betydande litterära
verksamheten under denna tid ega vi intet annat i
behåll än de yngre delarna af G. T., hvilka efter
hand upptogos i kanon och därför äfven räknas till den
hebreiska litteraturen. Denna brist på all litteratur
utom den bibliska kan bero därpå, att ett visst
traditionellt bud, som talmud ofta åberopar, eger
historisk grund. Enligt detta var det nämligen blott
de heliga böckerna, som fingo skriftligen upptecknas,
men däremot skulle de arameiska öfversättningarna
liksom hela det ofantliga midrasch-stoffet,
såväl haggada som halaka, fortplantas uteslutande
genom muntlig tradition. Men inom den blomstrande
judiska kolonien i Alexandria uppstod under denna
tid en betydande s. k. hellenistisk litteratur (på
grekiska), då det traditionella budet gällde endast
böcker med hebreisk skrift. Hit höra den viktigaste af
alla bibelöfversättningar, Septuaginta, de äldre af
G. T:s apokryfiska böcker, Aristeas’ viktiga bref om
"Septuagintas" uppkomst, Ezekielos’ drama "Judarnas
utvandring ur Egypten" m. fl. Inom den första
periodens första skede, från den tidigaste exegetiska
litteraturens uppkomst till afslutningen af talmud
(100 f. Kr. – 500 e. Kr.), framträder det litterära
resultatet af både denna tids och den föregåendes
arbete i en mängd skrifter, af hvilka flera ännu i
dag äro för religionshistoria, språkforskning och
filosofi af största betydelse. Hit höra den äldre
midraschlitteraturen såväl i haggadisk som halakisk
riktning, Sifra, Sifre, Mechilta (se Midrasch),
Seder ’olam ("världshistoria") o. a., de yngre
apokryfiska böckerna, de parafraserande arameiska
öfversättningarna af bibeln, de s. k. "targumerna"
(se Targum), de äldsta kristna skrifterna och
framför allt den orientalisk-judiska bildningens
jättemonument, talmud. Sedan judarna förlorat så godt
som all politisk betydelse, voro deras högskolor (bet
midrasch) deras egentliga verksamhetsfält, och efter
hasmonéernas fall (37 f. Kr.) beteckna alla inhemska
namn inom den judiska historien från denna tid nästan
uteslutande lärare (ra’bbi) i dessa skolor. Främst
af dessa stå den ädle Hillel (se d. o. 1) och
den stränge Schammaj i Jerusalem. Efter denna
stads förstöring (70 e. Kr.) uppstodo flera
nya högskolor i Jabne, Lydda, Uscha o. a., och
deras verk fortsattes af de s. k. "tannaiterna" (af
tanna, "lärare") i två riktningar, en mera allmän
och praktisk (bet Hillel, "H:s skola") och en mera
sträng och bokstafstrogen (bet Schammaj). De förnämste
af dessa "tannaiter" voro R(abbi) Gamliel (se
GamaIiel 1), R. Jochanan b(en) Sakkai (se denne),
R. Elieser (se Elieser ben Hyrkanos), R. Josua,
R. Ismael, R. Akiba (se denne), R. Jonatan, R. Meir,
R. Nehemia, R. Jehuda, R. Jose, R. Simon, R. Natan
och Jehuda ha-nasi (se Jehuda). Det skriftliga
resultatet af deras verksamhet är samladt, utom i de
ofvannämnda midraschverken, förnämligast i talmuds af
Jehuda ha-nasi (omkr. 190) slutredigerade grundtext
Mischna ("lära") och i dess af R. Nehemja redigerade
"pendang" Toséfta ("tillägg"), i innehåll, omfång
och betydelse, men ej i kanoniskt anseende jämgod
med Mischna. Enligt judisk tradition flyttades äfven
judarnas högsta inhemska lagstiftande och dömande
myndighet, Sanhedrin, från Jerusalem till Jabne,
och dess president, nasi ("furste", "patriark"),
som därjämte oftast var föreståndare för högskolan,
betraktades af alla rättrogna judar som deras
rätta öfverhufvud. Hillel skall ha varit den förste
patriarken, och i hans släkt stannade denna värdighet
till 415, då den upphäfdes af kejsar Honorius. Efter
den slutliga kodifieringen af "Mischna" flyttade
sig tyngdpunkten af de litterära sträfvandena till
Babylonien, där högskolor stiftades i Sura, Pumbedita
och Nehardea, och lärarna, som nu icke längre hette
"tannaiter", utan amoréer (af amora, "förklarare"),
sysselsatte sig förnämligast med att i oändliga
diskussioner utreda och utlägga "Mischnas" text. De
förnämste af "amoréerna" hvilkas arbete föreligger
i talmuds gemara och möjligen ock i targumerna, äro
i Palestina R. Chijja, Resch Lakisch, R. Abbahu,
R. Ami och R. Assi; i Babylonien Rab Mar Samuel,
R. Huna, R. Chisda, R. Abaji samt R. Aschi och
R. Abina, hvilka anses som talmuds slutliga redaktörer
(omkr. 500). Den hellenistiska litteraturen nådde sin
högsta blomstring under denna tid med den judiske
filosofen Filon och afslutades med historikern
Josefos. – Under det andra skedet af första
perioden (500–1000) fortsattes samma verksamhet
inom de babyloniska skolorna, hvilkas lärare under
första årh. efter talmuds afslutning heta saboréer
("pröfvande", "granskare") och därefter bära
titeln gaon ("excellens"). Till denna tid hör
största delen af den yngre midraschlitteraturen,
dels öfvervägande haggadisk, såsom Rabbot, Pesikta,
Tanchuma, dels äfven halakisk, ofta under form
af utlåtanden, "responsa" (pesakim), samt de
s. k. "mindre traktaterna" (jfr Talmud). Försök
gjordes också att bringa talmuds rituella innehåll
i mer systematisk form; det förnämsta af dessa är
halakot gedolot ("stora halakasamlingen") af R. Simon
Kajjara (741). Sedan efter templets förstöring all
offertjänst upphört, förklarades redan af tannaiterna
läsning af tora ("lagen", d. ä. Moseböckerna)
och bönen vara ställföreträdande för offren, och
däri bestod också synagogornas gudstjänst. Snart
uppstod därför behofvet af en fast liturgisk ritual
(siddur), och flera sådana siddurer författades,
den mest ansedda af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
