Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quercus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullständigandets uppgift. – Om den af Q. grundlagda skolan
se Fysiokrater. För Q. var den ekonomiska
vetenskapen ej blott nationalekonomi i nu
vedertagen bemärkelse, utan ett inbegrepp af all
samhällsvetenskap. Sina tankar i politik och
rättsfilosofi utvecklade Q. närmare i de två
afhandlingarna Le droit naturel (1765) och Despotisme de la
Chine (1767) – i Kina såg han "världens skönaste,
mest befolkade och blomstrande statsväsen". Från
en naturrättslig utgångspunkt skrider han
själfständigt vidare. Människan är här i lifvet
underkastad två rättsordningar, den naturliga (ordre
naturel) och den positiva (ordre positif). Den
förra innefattar de af Gud gifna, oföränderliga
lagarna, som äro den absoluta, idealiska normen för
den positiva ordningen med dess af människor gifna
och skrifna lagar, föränderliga och ofullkomliga.
Människans naturliga rätt är rätten till
behofstillfredsställelsemedlen; egenintresset är ledstjärnan för det
ekonomiska handlandet, för hvilket Q. uppställer
den hedonistiskt klingande principen: att ernå den
största möjliga ökning af behofstillfredsställelse mot
den största möjliga minskning af utgift (jfr
Nationalekonomi, sp. 515 ff.). Men vid
fullföljandet af detta syfte får ej medmänniskors rätt
kränkas. Individens naturliga rätt motsvaras å andra
sidan af samhällets såsom en organism. Samhällets
ledning skall vara en "despotisme légitime", en
absolut regeringsmakt, reglerad af lagarna med
harmoni mellan statsöfverhufvudets och
medborgarnas intressen. Detta är den naturliga ordningen,
medan den positiva ordningen nödvändiggör ett
skyddsherravälde ("autorité tutélaire"), bäst
företrädt af en oinskränkt regerande furste.
Ett fullkomligt statsväsen kan komma till stånd
endast på grundval af jordbruket. Medan Q. vänder
sig mot merkantilisternas uppskattning af den
gynnsamma handelsbalansen som all rikedomens källa och
deras förväxling af penningar och rikedom, är för
honom jorden den enda källan till all rikedom. I
"Tableau économique" ges en bild af det årliga
produktionsresultatets fördelning mellan dessa tre
samhällsklasser: 1) den jordbrukande, som är den
enda produktiva, 2) den jordegande, också
innefattande ämbetsmännen, 3) den sterila, d. ä.
manufakturisterna och köpmännen. Af jordbrukets
afkastning förbrukas en del direkt af jordbrukarna,
en annan del utbytes mot nyttigheter från den
sterila klassen. Hvad som återstår är den produit
net, hvilken – på samma gång lämplig till det
enda skatteobjektet – går till jordegarklassen dels
som betalning för jordens ursprungliga fruktbarhet,
dels som ränta på de af jordegarna gifna
förskotten för uppodling, kanalisering o. s. v. samt
skatt. Jordegarnas penninginkomster användas
till inköp från den jordbrukande och den sterila
klassen, den senares inkomster användas till
inköp af lifsmedel och råmaterialier från den
jordbrukande klassen, till hvilken hela
social-produkten sålunda går tillbaka. Med denna
framställning af det ekonomiska lifvets ständiga
kretslopp – tydligen inspirerad af Harveys upptäckt
af blodomloppet – anses Q. ha lagt "grunden för
den organiska uppfattningen af samhällslifvet"
(Denis); af Mirabeau d. ä. (se d. o.) upphöjdes den
vid sidan af skrifkonsten och penningen till en af
de tre uppfinningar, som mest bidragit till de
politiska samhällenas fasthet. – Medan "den
fullständiga och absoluta friheten" af Q. göres till
regel för den naturliga ordningen, medgaf han
vissa inskränkningar af denna i den positiva:
sålunda är han tydligen ej anhängare af fri införsel
utaf jordbruksprodukter. – Q:s kvantitativt
begränsade skrifter ha utgetts af Oncken under
titeln: Oeuvres économiques et philosophiques de F.
Q. (1888). – Litt.: Oncken, "Geschichte der
nationalökonomie", I (1912), art. "Quesnay" i
"Handwörterbuch der staatswissenschaften",
Denis, "Histoire des systèmes économiques et
socialistes", I (1904), Gide och Rist, "Histoire des
doctrines économiques" (1909), och Schumpeter,
"Epochen der dogmen- und methodengeschichte"
(i "Grundriss der sozialökonomik", I, 1914). Som
"föregångare till den sociologiska materialismen"
är Q. behandlad af Steffen, "Den materialistiska
historieuppfattningen före Marx" (1913).
E. H. T.
Quesnay de Beaurepaire [k*nä d* bår*pär],
Jules, fransk ämbetsman och författare, f. 2 juli
1837 i Saumur, studerade juridik och var vid
fransk-tyska krigets utbrott 1870 kejserlig
prokurator. Under kriget utmärkte han sig som kapten
vid en afdelning frivilliga under Paris’ belägring.
Sedan han förgäfves uppställt sig som kandidat till
deputerad vid valen 1877, egnade han sig helt åt
ämbetsmannabanan. Han blef 1881
generalprokurator i Rennes, 1889 i Paris och var 1893–99
president i kassationsdomstolen. Under sin domarbana
hade Q. att handlägga flera ryktbara mål. Under
processen mot de i "Panamaaffären" (se
Frankrike, Historia, sp. 1170) anklagade fungerade han
som president i högsta domstolen. Om hans
uppträdande på "nationalisternas" sida i
Dreyfusprocessen se d. o. Q. har varit mycket verksam och
ganska skattad som romanförfattare med
hufvudsakligen moraliserande tendens. Bland hans många
arbeten, de flesta utgifna under pseudonymen Jules
de Glouvet, några under pseudonymen Lucie
Herpin, märkas Le forestier (1880), Le marinier
(1881), Le berger (1882), La famille Bourgeois
(1883), L’idéal (s. å.), Marie Fougère (1889) m. fl.
i hvilka han uppträder mot naturalismen. Han har
vidare skrifvit en historisk roman France (1902)
samt de politiska skrifterna Le Panama et la
république (1900) och La conspiration (1907). Han
har äfven flitigt medarbetat i högertidningarna "Le
gaulois" och "L’ècho de Paris" som en af
nationalismens talangfullaste företrädare.
E. A–t.
Quesnel [kenä’ll l. käsnä’ll], Paschasius
(Pasquier), fransk katolsk teolog, f. 1634 i
Paris, d. 1719 i Amsterdam, inträdde efter
framgångsrika studier vid Sorbonne 1657 i
oratoriefädernas orden och utöfvade som direktör från 1662
för dess institut i Paris en omfattande och
betydelsefull religiös verksamhet, men nedlade, på
grund af mot honom riktade misstankar, 1681 detta
ämbete och utträdde snart ur orden samt nödgades
1685 på grund af sin vägran att underteckna en
antijansenistisk formel fly till Bruxelles till
jansenismens hufvudman A. Arnauld. Efter dennes
död framträdde Q. alltmera som jansenisternas
främste ledare. Redan genom sin vetenskapligt
synnerligen förtjänstfulla upplaga af Leo den
stores verk (1675; ny uppl. 1700), som han försett
med noter, i hvilka han försvarade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
