Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påhl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alvastra i Östergötland har man nämligen funnit
lämningar af en by, som under nämnda tid uppförts
ute i ett träsk på en konstgjord "mark", bildad af
vågrätt lagda trädstammar. I många afseenden påminner
denna by om dem, i hvilka sydafrikanska "träskfolk"
ännu lefva, såsom i det af svenska forskare nyligen
undersökta stora Bangveolo-träsket.
Pålbyggnader från bronsåldern. Äfven i denna period
voro pålbyggnader i allmänt bruk. Man har iakttagit,
att de då plägade anläggas längre ifrån stranden än
under föregående tid. Någon gång har bronsålderns folk
i Schweiz på platser, där antingen sjön var för djup
eller dess botten för mjuk, skaffat sig en lämplig
byggnadstomt genom att med stor möda släpa en mängd
sten tillsammans på ett ställe ute i sjön och sålunda
med konst bilda en liten ö eller ett tillräckligt
vidsträckt grund, hvarpå byn sedan anlades. – Utom de
upplysningar om pålbyggnader i vår världsdel under
forntiden, hvilka vi erhålla genom de nu omtalade
fynden, få vi också några underrättelser om lifvet
i dessa egendomliga bostäder genom berättelser hos
samtida författare. Så talar Herodotos om pålbyggnader
i Prasias, en tracisk sjö, som genomflytes af
Strymon strax före dess utflöde i Egeiska hafvet. Han
berättar, att pålarna, på hvilka byn hvilade, i början
blefvo nedslagna af samtliga invånarna, men att dessa
sedan stiftade den lag, att så ofta någon gifte sig,
skulle han slå ned tre pålar; men hvar och en hade
många hustrur. Pålbyggnader i Asien omtalas äfven
såväl under forntiden som under medeltiden, och ännu i
dag bo många folk på detta sätt både i Asien, Amerika
och andra trakter af jorden. Också många af våra
dagars städer i Europa, t. ex. Stockholm och Venezia,
äro visserligen till större eller mindre del byggda på
pålar, nedslagna i vatten eller i vattensjuk mark. Men
husen i dessa städer skilja sig från de nu i fråga
varande pålbyggnaderna därigenom, att pålarna icke
äro synliga, utan husen se ut att vara byggda på fast
mark. – Samma fördel, som de egentliga pålbyggnaderna
medförde, nämligen att lämna en mot hastiga öfverfall
skyddad bostad ute på vattnet, kunde man för öfrigt
erhålla äfven på andra sätt. I grunda sjöar, där
bottnen var sådan, att den ej gaf tillräckligt säkert
fäste för en verklig pålbyggnad, slog man ned några
pålar, som omslöto en fyrkant. Mellan dem lade man
tjockare och smalare trädstammar i ett par hvarf, det
ena hvarfvet korsvis öfver det andra, hvarefter allt
detta belastades med lera, ris och stenar, tills det
hela sjönk. Sedan lade man nya hvarf af trädstammar
därofvanpå, hvilka sänktes på samma sätt. Därmed
fortsattes, till dess man bildat en öfver vattenytan
uppskjutande konstgjord holme, hvarpå hyddorna
kunde uppföras. Detta byggnadssätt, som användts på
några ställen i Schweiz, kallas där nu packwerkbau
eller faschinenbau. Lätt försvarade tillflyktsorter
voro också de på Irland och i Skottland vanliga
crannoges l. crannogs, hvilka i förstnämnda land
omtalas ha varit använda så sent som i början af
1600-talet. De voro ej egentliga pålbyggnader, utan
naturliga eller konstgjorda holmar, som omgåfvos af
pålar (palissader). – Orsaken till den i våra ögon
besynnerliga seden att anlägga byarna ute i sjön är,
som nyss antyddes, tvifvelsutan att söka i
den trygghet, som invånarna därigenom
fingo mot anfall både af fiender och vilda djur. Huru
verksamt det skydd var, som pålbyggnaderna gåfvo mot
fiender, hvilka ej voro utrustade med nyare tiders
skjutvapen, visas däraf, att den persiske generalen
Megabazos ej kunde kufva den traciska stam, som bodde
i den här ofvan omtalade pålbyn i sjön Prasias. –
Af samma skäl byggdes i Sverige liksom i andra länder
många af medeltidens borgar antingen på små holmar,
där de på alla sidor voro omgifna af och skyddade
genom vattnet, eller på en plats, som på liknande
sätt skyddades af omgifvande träsk. Flera från nämnda
tid härstammande borgar (eller slott) ha därför namn,
som sluta på -holm (Stockholm, Gripsholm m. fl.).
II. Pålbyggnader på land. Äfven sådana pålbyggnader
ha funnits i forntiden och finnas ännu i vissa
trakter. De mest bekanta kvarlefvorna af sådana
anläggningar i Europa äro de italienska terramare
(sing. terramara). Med detta namn betecknar man
i norra Italien de platser, där på land anlagda
och med palissadförsedda vallar omgifna pålbyar en
gång ha legat. De flesta träffas i trakten af Po;
de förskrifva sig från bronsåldern. Fornlämningar
af samma slag som de italienska terramarorna ha
också upptäckts i Ungern, där de visat sig tillhöra
bronsåldern eller öfvergången till järnåldern,
samt i norra Tyskland och Holland, i hvilka länder
de tillhöra järnåldern. De holländska äro kända under
namnet terpen.
På ett egyptiskt monument från midten af det 2:a
årtusendet f. Kr. är en arabby vid Röda hafvet
afbildad, hvilken är byggd på pålar. De invid
husen synliga dadelpalmerna visa, att byn låg på
fast mark och ej i vatten. Ännu i dag bo araberna i
sumptrakterna vid Eufrat i hus byggda på pålar. Äfven
i andra trakter äro pålbyggnader på land ännu i
bruk. Så bo dajakerna på Borneo i hus, som hvila på
höga, i marken nedslagna pålar (se fig. å sp. 1121
i art. Dajaker). – Litt.: Montelius, "Boning, graf
och tempel", i "Antikvarisk tidskrift för Sverige",
21: 1 (1915), s. 93 f. (med litteraturhänvisningar).
O. M
Pålepenningar, förv. Se Hamnafgift.
Pålkompass, sjöv. Se Kompass, sp. 693-694.
Pålning, bygnk., kallas det förfarande, då man uti
en lös och vanligen vattensjuk mark neddrifver pålar
af virke, järn eller betong, för att åstadkomma ett
bärande underlag för något slags byggnad. En pålning
kan då afses för enbart vertikal last, såsom vid
husbyggnader, eller också för en samtidig horisontal
belastning, såsom vid broar, kajbyggnader o. s. v. I
förra fallet ställas pålarna vertikalt, i senare
under större eller mindre lutning. Vid pålning kunna
olika villkor för dess användning föreligga. Antingen
nedföras pålarna genom en lös mark till undervarande
fasta botten, som uppbär dem, eller också anträffas
icke fast underlag på rimligt djup, då bärighet
uppnås genom komprimering af den lösa marken eller
genom friktion mellan pålarna och denna. Till pålar
användas vanligen rätvuxna trädstammar, som afskäras
under grundvattenytan i marken för att skydda virket
mot röta. Sedan några år användas också pålar af
armerad betong, hvilka icke behöfva afskäras under
vattenytan. I stället för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
