Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påfve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återupprättades, de medeltida påfliga anspråken och idealen
buros åter fram, kampen för kyrkans själfständighet
mot statsmakten upptogs, och ultramontanismen
(se d. o.) vann terräng. Den blef kyrkoledningens
bärande princip under Pius IX och ledde till de
två besluten vid Vatinkankonsiliet 1870 (se d. o.):
påfvens summepiskopat och påfvens ofelbarhet, hvarmed
den århundraden långa utvecklingen af påfvemakten
inom kyrkan nått sin spets och relativa afslutning,
samtidigt med att påfvens världsliga makt väsentligen
tog slut med Kyrkostatens införlifvande i Italien
(jfr Garantilagen). Nu härskar det af jesuiterna
framburna konsekventa papalsystemet fullständigt,
ytterligare befäst genom Pius X:s regering, främst
kurians omorganisation 1908. Kyrkoregering och
dogmteologi äro helt i påfvens hand; hvarken episkopal
eller kyrklig tradition ega längre någon själfständig
ställning vid påfvens sida. Han förkroppsligar
hela kyrkan. I denna papalism kulminerar för
närvarande i stort sedt hela den katolska världens
religiositet. Längre kan utvecklingen här icke
gå. Papalismen torde ej heller kunna åter afprutas,
utan att hela det på Tridentinum och Vatikanum
uppbyggda katolska kyrkosystemet faller sönder. –
Äfven på det politiska området har påfvedömet under
Leo XIII och Pius X arbetat sig upp till växande
maktställning; här finnes ännu mycket att vinna –
eller förlora.
Kyrkorättsligt uppdelas nu påfvens makt i två grupper:
den, som faller under primatus jurisdictionis,
och den, som faller under primatus honoris. Till
den förra hör framför allt den högsta och allmänna
lagstiftningsrätten, anordningsrätten för nya eller
ändrade kyrkliga ämbeten, af- och tillsättningsrätt
öfver biskopar o. s. v., högsta domsrätt, högsta
ledning af alla ordnar och af kyrkans finans- och
förmögenhetsväsen, högsta bestämmanderätt öfver
liturgien och kyrkofester, rätten att utdela
aflat och dispenser och bestämma om fastor,
ensamrätten att absolvera från svårare synder,
kanonisationsrätten, högsta bibeltolknings- och
läroauktoritet med ofelbarhet "ex cathedra Petri"
samt alla en ordinarie biskops rättigheter i hvarje
biskopsstift inom hela kyrkan. Till "primatus honoris"
höra alla påfven tillkommande titlar m. m., såsom
papa, summus pontifex, Vicarius Dei eller Christi
m. fl., och tilltal såsom Sanctitas tua, sanctissime
pater o. s. v., påfvens särskilda insignier, såsom den
genom förbindelse af mitra och krona bildade tiaran,
herdestafven etc., samt rätten att från katoliker
få adoratio (knäböjande, fotkyss etc.). Till sist
må anmärkas, att påfven tillika med sin allmänna
kyrkliga ledarställning har platsen som biskop af
Rom, ärkebiskop öfver romerska kyrkoprovinsen, primas
öfver Italien med öar och patriark öfver Västerlandet.
För litt. hänvisas till de allmänna kyrkohistorierna
(jfr Kyrkohistoria) och till litt. under de enskilde
påfvarna samt till handböckerna i kyrkorätt, främst
Sägmüller, "Lehrbuch des katholischen kirchenrechts"
3:e uppl., 2 bd, 1914). Här upptages blott sådan
litt., som direkt behandlar påfvedömets historia
eller delar däraf: G. Krüger, "Das papsttum, seine
idée und seine träger" (1907; populär öfversikt),
C. Mirbt, "Quellen zur geschichte des papsttums" (3:e
uppl. 1911), L. Schmitz-Kallenberg, "Urkundenlehre:
papsturkunden" (2:a uppl.
1913), W. Wattenbach, "Geschichte des römischen
primats" (1876), W. Barry, "The papal monarchy"
(1902, går till 1303), B. Labanca, "Il papato,
sua origine, sue lotte" etc. (3 bd, 1905), J. Bryce,
"The holy roman empire" (1864, en mängd nya upplagor),
I. v. Döllinger, "Das papsttum" (2:a uppl. 1892) och
"Papstfabeln" (2:a uppl. 1890), A. von Reumont,
"Geschichte der stadt Rom" (3 bd, 1867 ff.),
F. Gregorovius, "Geschichte der stadt Rom im
mittelalter" (8 bd, 5:e uppl. 1903 ff.), J. Langen,
"Geschichte der römischen kirche bis Gregor VII"
(3 bd, 1881 ff.), P. Batiffol, "L’église naissante"
(1911, försvar för den romerska uppfattningen
om påfvedömets ursprung), H. Koch, "Cyprian
und der römische primat" (1910), R. Baxmann,
"Politik der päpste von Gregor I bis Gregor VII"
(1868 ff.), H. Grisar, "Geschichte Roms und der
päpste im mittelalter" (I, 1901), L. Duchesne,
"Les premiers temps de l’état pontifical (754–1073)"
(3:e uppl. 1911), K. H. Mann, "Life of the popes
in the middle ages" (1903 ff., hittills 9 bd, till
Alexander III), R. Schwemer, "Papsttum und kaisertum"
(1899), A. Hauck, "Der gedanke der päpstlichen
weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII" (1904) och
"Kirchengeschichte Deutschlands" (se Hauck),
J. Haller, "Papsttum und kirchenreform" (1903),
G. Mollat, "Les papes d’Avignon" (1912), M. Creighton,
"History of the papacy from the great schism to
the sack of Rome" (6 bd, 1897; 2:a uppl. 1905 ff.),
L. Pastor, "Geschichte der päpste seit dem ausgang
des mittelalters" (hittills 6 bd, 4:e uppl. 1901
ff., t. o. m. Paul IV), L. von Ranke, "Die römischen
päpste in den letzten vier jahrhunderten" (3 bd,
11:e uppl. 1907), C. S. Isaacson, "Story of the later
popes (1414–1906)" (1907), M. Brosch, "Geschichte
des kirchenstaats" (2 bd, 1880–82), F. Nielsen,
"Pavedömmet i det 19:e hundredaar" (2:a uppl., 2 bd, 1895,
1898), A. J. Nürnberger, "Papsttum und kirchenstaat
im 19. jahrhundert" (3 bd, 1897–1900), P. Orsi,
"L’Italia moderna" (3 uppl. 1910), G. Anrich,
"Der moderne ultramontanismus" (1909), K. Sell,
"Die entwicklung der katholischen kirche im 19.
jahrhundert" (1898), H. Brück, "Geschichte der
katholischen kirche im 19. jahrhundert" (2:a uppl.
1902 ff.), J. MacCaffrey, "History of the
catholic church in the 19:th century" (2:a uppl.,
2 bd, 1910).
Enligt denna påfvelängd ha alltså regerat hittills
261 erkända påfvar och 37 motpåfvar. Något afvikande
beräkningar finnas. De viktigaste sammanställningarna
ge prins Z. V. Lobkovitz, "Statistik der
päpste" (1905), samt F. X. Funk i "Katholisches
kirchenlexikon" (2:a uppl. bd IX), och A. Werminghoff
i "Religion in geschichte und gegenwart", bd IV
(1912).
Hj. H-t.
Påfvekors. Se Kors, sp. 1081.
Påfvelsson, Mikael. Se Munck till Fulkila
(släktöfversikten).
Påfvemössan (Tiaren). Se Krona, sp. 8 och fig. 15.
Påfveval. Under de tre första århundradena valdes
biskopen i Rom, liksom andra biskopar, af prästerna
och folket. Sedermera utöfvade östgoternas konungar
och därefter kejsarna i Konstantinopel, vanligen
genom exarken i Ravenna, rättigheten att fastställa
påfvevalet. 824 skaffade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
