Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puritaner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
puritanismen utvecklades till ett politiskt parti
i parlamentet, som med sin religiösa och kyrkliga
opposition mot episkopalismen förenade kampen mot
den kungliga suprematien och för parlamentets ökade
makt. På 1580-talet började redan motsättningen
mellan puritaner och episkopaler vidga sig till
motsättningen mellan parlament och kungamakt. En hård
strid mot den presbyterianska puritanismen upptogs
af kronan och kyrkan. Genom dess öfverdrifter i
Martin Marprelate-traktaterna 1588 och genom den
engelska samlingen kring Elisabet mot stora armadan
s. å. bröts puritanismens segertåg. Tredje skedet
i dess historia kom därmed, tillbakagångens tid
1588–1603. Ärkebiskop Whitgift ledde undertryckandet
med energi (1593 utvisades alla nonkonformister genom
en parlamentslag), under det att den anglikanska
kyrkan stärkte sig genom utbildandet af en kraftig
anglikansk teologi (Bancroft och Hooker). Hooker
blef puritanismens mest betydande teoretiske
bekämpare. Cartwrights anhängare återgingo till
största delen under kyrkans lydnad och slöto
sig alltså till den första formen af puritanism,
den konformistiska. De ifrigaste utvandrade. Vid
Cartwrights och Elisabets död 1603 funnos inga
nonkonformister i England. "The established church"
hade segrat.
Den konformistiska puritanismen, som sålunda fogat
sig i episkopalförfattningen och Common prayer book,
utbildade från omkr. 1600 den riktning inom kyrkan,
som går under namnet Low church (namnet uppkommet
först på 1660-talet). Den utgjorde ett etiskt
salt i kyrkolifvet, men fick också ett skimmer af
löje öfver sig genom sina kraf på iögonenfallande
enkelhet i klädedräkt och extrem sabbatshvila
(sabbatarianism); den samlade sig i bekämpande af
dryckenskap, svordomar och otukt och i uppmuntran af
bibelläsning och familjeandakt. Dess bästa teologiska
representanter voro Lewis Bayley och senare Richard
Baxter. Dess historiska betydelse låg främst däri, att
den hindrade anglikanismens katoliserande tendenser
att helt uttränga den protestantiska kärnan i engelska
kyrkan. Den kom emellertid från början i konflikt med
Stuartarna. När puritanerna till Jakob I 1603 framburo
moderata reformkraf (afskaffande af korstecknet,
mässkjorta etc. och tillsättande af goda präster)
i "the millenary petition", sammankallade han 1604
en konferens till Hampton Court, där puritanerna
äfven begärde återupplifvande af "prophesyings",
men som slutade med de puritanska önskemålens bryska
afvisande och med hänsynslösa undertryckningsbeslut
mot puritanerna i konvokationer 1604. Omkr. 300
puritanska präster utdrefvos från sina platser
och flydde till Holland. Den under Elisabet
vunna kyrkliga enheten var åter bruten. Den halft
puritanske ärkebiskop Abbot sökte förgäfves medla. Nya
åtgärder tillspetsade steg för steg spänningen,
kanske mest konungens "Declaration of sport" 1618,
som anbefallde dans, bågskjutning etc. på söndagarna
och därför var ett slag i ansiktet på puritanernas
sabbatarianism. Puritanismen behöll sig äfven i
detta läge hos saktmodiga män såsom Low church inom
episkopalkyrkan. Men hos de aggressivare utvecklade
den sig under den extremt högkyrkliga Laudska regimen
i två olika riktningar. 1) Under Elisabets förföljelse
hade den nonkonformistiska puritanismen
på en punkt fört de kalvinska tankarna konsekvent ända
ut till förkastande äfven af det presbyterianska
kyrkosystemet och i stället till separation ur
kyrkan och häfdandet af de enskilda församlingarnas
fulla frihet från både statsmakt och öfverordnad
kyrkomyndighet (se Independenter 1). De engelske
dissenters, nykalvinismens (Troeltsch) och den moderna
frikyrkorörelsens vagga, började så med 1500-talets
slut. Nu kommo de till Holland flyktande puritanerna
i närmare beröring med dessa dissenters och lärde af
dem den kongregationalistiska kyrkoprincipen. Men då
puritanerna ej ville bli separatister, modifierade
de principen så, att det fortfarande skulle vara
statskyrka, en statens öfverhöghet öfver kyrkan; men
inom kyrkan skulle icke finnas öfver- och underordnade
myndigheter eller privilegieradt prästerskap, utan
blott rent independentiska församlingar, som finge
ordna med sin kult och tro bäst de gitte. Så uppstod
omkr. 1608 den independentiska puritanismen inom
anglikanska kyrkan, hvilken väl är att skilja från den
sekteriska independentismen, hvilken senare med orätt
ensam fått taga till sig namnet independenter eller
kongregationalister. Till denna independentiska (ej
sekteriska) puritanism hörde John Robinson, rörelsens
egentlige organisatör i Leiden, och "pilgrimsfäderna",
hvilka 1620 gjorde den berömda resan öfver Atlanten
på Mayflower. I Amerika utvecklade sig denna
form af puritanism vidare och blef härskande. Men
den vann äfven enstaka församlingar i England. 2)
Hufvudmassan af puritanerna i England gick en annan
väg. Under hånet och förföljelsen från kyrkans
sida ej blott skärpte de rigorismen i de yttre
sedvänjorna till den typ, som nu vanligen förbindes
med "puritanen". De drefvos att åter forma sig
som politisk opposition mot det kyrkan stödjande
absolutistiska stuartska konungadömet. Puritanism
och folkets bestämmanderätt genom parlamentet
sammansmältes nu helt. Och då de engelske puritanerna
i sin politiska opposition måste söka stöd hos
skottarna, där presbyterianismen härskade, så
fylldes de åter alltmera med det presbyterianska
statskyrkoidealet. När den öppna striden utbröt
under Karl I, funnos alltså bredvid katoliker,
höganglikaner och dissenters (mest baptister) tre
former af puritanism: 1) den gamla konformistiska,
numera Low church, 2) den independentiska, 3)
den presbyterianska politiska. Närmast segrade den
sistnämnda grenen af puritanismen, som hade sitt
hufvudsäte i "långa parlamentet"; dess stora triumf
var synoden i Westminster, som 1643 gaf Englands
kyrka presbyteriansk författning, och parlamentets
bekräftelse härpå och förbud mot biskopsämbetet
1646. I Westminster-konfessionen framlades också
en kalvinsk puritansk trosbekännelse. Men den nya
kyrkoordningen hann aldrig genomföras, innan den
presbyterianska puritanismen undanträngdes af den
genom amerikanska återinvandrare väldigt stärkta
independentiska puritanismen under Cromwell och
Milton. Upplösningen af Barebone-parlamentet,
hvilket var presbyterianismens sista försök att
regera England, betecknade den senares fulla seger. Så
införde Cromwell sin kyrkoordning, som är ett unicum
i historien, med en statskyrka utan någon annan
konfession än den negativt antikatolska och med
själfständiga församlingar ledda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
