Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pulicidæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viktig roll inom medicinen. Vid sin sammandragning
(systole) utdrifver vänstra kammaren en viss
blodmängd (50-100 kbcm. hos en hvilande människa),
som åstadkommer en utvidgning af det närmaste
partiet af stora kroppspulsådern (aorta). Till
följd af kärlväggens elasticitet fortplantar sig
denna utvidgning som en våg, pulsvågen, genom hela
artärsystemet. Fortplantningshastigheten uppgår
till 7-10 m. i sekunden hos friska människor. Ifall
kärlväggen af en eller annan anledning är mera
oeftergiflig, ökas vågens hastighet. Pulsvågen är
fullkomligt oberoende af den egentliga blodströmmen,
hvars hastighet endast uppgår till högst 0,5
m. i sekunden. Pulsfenomenet kan eftergöras i
en gummislang, fylld med vatten och tillsluten
i båda ändar, om man på något ställe komprimerar
densamma. I de finare artärerna utjämnas pulsvågen,
så att en kapillärpuls i regel ej förekommer. Man
har konstruerat särskilda apparater (se Sfygmograf)
för direkt uppskrifning (registrering)
af pulsen i form af en kurva, den s. k. pulskurvan
1. sfygmogrammet (se Kardiogram med fig.). På
pulskurvan urskiljer man utom den primära pulsvågen,
som står i direkt samband med kammarens systole,
en del smärre vågor. Särskild uppmärksamhet har den
s. k. dikrotien ådragit sig, hvars uppkomst förklaras
på olika sätt. Vid kammarväggens afslappning
efter systole sjunker trycket i kammaren helt
hastigt. En återströmning in i kammaren förhindras
af de halfmånformiga klaffarna. Vid anspänningen
af dessa uppstår en sekundär våg, som följer efter
den primära. Andra antaga, att den primära vågen
först reflekteras i de finare artärerna och därefter
återkastas från de nyssnämnda klaffarna. Under vissa
sjukdomsförhållanden kan dikrotien bli så utpräglad,
att den uppfattas vid palpation. Man talar då om
en dikrot puls (medan däremot företeelsen af endast
ett slag kallas monokrot); den iakttogs först af den
forngrekiske läkaren Archigenes på Trajanus’ tid. Af
gammalt har man uppställt vissa pulskvaliteter. Efter
pulsamplituden, d. v. s. storleken af de enskilda
pulsslagen, urskiljer man en stor (pulsus magnus)
och en liten puls (p. parvus); efter slagföljden eller
pulsfrekvensen en hastig (p. frequens) och en långsam
puls (p. rarus); efter det enskilda pulsslagets
tidslängd en snabb (p. celer) och trög puls
(p. tardus); efter det större eller mindre motstånd
artären gör mot sammantryckning en hård (p. durus)
och en mjuk puls (p. mollis}. - Pulsfrekvensen,
antalet pulsslag (hjärtslag) i minuten, är beroende af
flera faktorer. I allmänhet är den högre hos mindre
djur än hos större. Kaninen har en puls på 200,
hästen och oxen däremot 36-50. Hos människan i första
lefnadsåret är pulsfrekvensen i genomsnitt 134. Den
sjunker därefter och håller sig från tjugonde året
vid omkr. 70 för att stiga något mot ålderdomen. Den
är högre hos kvinnan än hos mannen. Hos en och samma
individ växlar pulsfrekvensen med kroppsläget -
lägre i liggande än i upprätt ställning. Vidare ökas
den efter måltiderna samt framför allt vid muskelverksamhet.
Samtidigt med innervationen af musklerna
påverkas nämligen hjärtnervernas (se Hjärtnerver)
centra från storhjärnsbarken. På samma sätt förklaras
pulsförändringarna vid sinnesrörelser.
En direkt inverkan på hjärtat ligger däremot
till grund för stegringen af pulsfrekvensen vid
förhöjd kroppstemperatur. Vid många febersjukdomar
återger pulsfrekvensen på ett karakteristiskt sätt
sjukdomsförloppet. - En verklig venpuls, d. v. s. en
sådan, som ej är fortledd från närliggande artärer,
kan iakttagas i de närmast hjärtat liggande
venstammarna. Särskildt kan under gynnsamma
förhållanden en dylik puls iakttagas ofvanför
nyckelbenet på höger sida. I denna venpuls kan
man urskilja detaljer, som återge högra förmakets
slagföljd, samtidigt med att artärpulsen återger
vänstra kammarens. Vid vissa sjukliga förändringar i
hjärtat kan man på detta sätt konstatera, att förmaken
slå i en annan rytm (hastigare) än kamrarna. På flera
grunder antar man, att retningen till det normala
hjärtslaget utlöses vid de stora venmynningarna. Den
utbreder sig därefter i förmaksmuskulaturen samt
ledes genom det s. k. Hisska knippet öfver till
kammarmuskulaturen. Vid skador på detta knippe
uppstår ett hinder för retningsledningen mellan
förmak och kammare (hjärtblock). På detta sätt har man
kunnat förklara en del former af oregelbunden puls. -
I de gamla medicinska systemen intog pulsläran
en viktig plats. Före blodomloppets upptäckt
hade man de mest egendomliga föreställningar om
pulsens natur. Aristoteles t. ex. liknade pulsen vid
jordbäfningen. Äfven efter Harveys upptäckt vimlade
pulsläran af spekulationer, som för vår tid äro mer
eller mindre obegripliga. Man samlade emellertid
ett förråd af iakttagelser om pulsens förhållande
vid olika sjukdomar. En stor del af den ofvan
anförda terminologien härrör från denna tid. Efter
införandet af pulsregistreringen (sfygmografien)
trodde man sig i pulskurvan ha fått ett exakt
och för praktiska ändamål värdefullt uttryck för
hjärtverksamheten. Det har emellertid visat sig,
att pulsfenomenet är mycket kompliceradt och att
pulskurvan ej är så lätt att tyda. Vidare ingår i
hjärtverksamheten och blodomloppet en del viktiga
moment, som ej ge sig till känna i pulskurvan. För den
moderna medicinen har registreringen af pulsen ej på
långt när samma betydelse som mätningen af blodtrycket
(se Riva-Rocci) samt studiet af retningsledningen
genom hjärtat medelst stränggalvanometern (se d. o.).
J- E. J-n.
Puls. Se Fiskredskap, sp. 453.
Pulsatilla Tourn., bot., undersläkte af släktet
Anemone, utmärkt af fruktens långa, håriga spröt. Det
består af mera lågväxta örter med parbladigt eller
trefingradt delade rotblad, enblommig stängel
med oskaftadt svepe af ofta fint delade, långt
mjukludna blad nedom den ganska stora, utvändigt
mjukludna blomman, som har enkelt hylle af 6 kronlika
blad. Ståndarna äro många, hos de flesta arterna
delvis omvandlade till nektarier. Till släktet höra 4
svenska arter, bland hvilka backsippan, P. vulgaris
(se fig. å sp. 581), oftare än de öfriga arterna
förekommer på backar under våren och försommaren, med
sina violetta blommor. Denna, likasom öfriga arter,
innehåller ett starkt retande, giftigt ämne, anemonol
1. ranunculol ("anemonekamfer" ; se Ranunculaceæ).
O. T. S. (G. L-m. C. G. S.)
Pulsator (af lat. pulsare, slå). Se
Mjölkningsmaskiner, sp. 748.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
