Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pugatjev ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
571
Puja-Puke
572
temas och månens rörelser, beräkningar öfver
Ve-nuspassagerna samt astronomiska observationer. -
2. Pierre Henri P., den förres son, fransk astronom,
f. 20 juli 1855 i Paris, inträdde 1879 i tjänst
vid observatoriet i Paris, där han sedermera blef
astronom, blef 1897 professor vid Sorbonne, deltog
i den franska expeditionen till Martinique 1882
för observation af Venuspassagen. Han är mest bekant
genom det stora i förening med M. Loewy utgifna verket
Atlas photographique de la lune samt en mängd mindre
arbeten öfver månen, utförda i samband med detta (se
Loewy, M., och Månen, sp. 213-214 o. pl., fig. 1). l
o. 2. B-d.
Pöjä [pudjä], sanskr., i allmänhet "ärebety-gelse,
dyrkan", särskildt "religiös dyrkan". Härifrån
utgår den tekniska betydelsen af offergåfvor (mat,
blomster o. d.), som offras åt gudabilderna i templen
eller - inom buddistiska områden - åt Buddhabilderna.
K. F. J.
Pujades [pocha7des], Geronimode. Se K a-talanska
litteraturen, sp. 1251.
Pujol [pochå’1], Juan. Se Katalanska litteraturen,
sp. 1251.
Pujol, d e [pyjå’11]. SeAbeldePujol.
Puka (ty. pauke, it. timpano, fr. timbale,
eng. kettle-drum), urgammalt slaginstrument, i sin
nuv. form bestående af en halfklotformig koppar-
(mässings-) kittel, öfverspänd med kalf- eller
åsneskinn, hvilket medelst skrufvar (eller på en
gång medelst
en mekanism, på s. k. maskinpukor) kan stämmas högre
eller lägre. Skinnet anslås medelst träpinnar,
hvilkas hufvud är beklädt med läder, svamp eller
filt, beroende på den önskade tonens större eller
mindre hårdhet. I den klassiska orkestern användes
två pukor, vanligen stämda i tonika och dominant,
stundom i oktaver (Beethoven), Nyare
musik fordrar i större orkestrar vanligen tre pukor
eller flera (Berlioz). Tillsammans nyttjas alltid
pukor af olika storlek; den större kan stämmas i
omfånget F-c, den mindre i B-/ (den mellersta i G-d),
alltså sammanlagdt en oktav. Pukslaga-ren måste ha
fint öra för att midt under ett tonstyckes fortgång
kunna rätt stämma om sitt instrument. Puktonen
förklingar fort och är därför användbar endast
till korta slag och snabba rytmiska figurer;
ett slags uthålligt fortklingande kan åstadkommas
endast genom tremolo. Om dämpning af pukans ton
se D ä m m a r e. Virtuoser på pukor ha tid efter
annan uppträdt, i synnerhet under 1700-talet.
A. L. (E. F-t.)
Pukavik, lotsplats och kusthamn i Ysane socken,
Blekinge län, vid Pukaviken, den västligaste
inskärningen af Östersjön i Bleking.
Puke, folkl., en ond ande. Pukarna tros nattetid genom
eldstaden komma in i stugan för att kvälja de sofvande
och suga blod och kraft ur dem. Som trollkvinnornas
tjänsteandar visa de sig i form af grå ullgarnsnystan
och draga mjölk från grannarnas kor. Se Rietz,
"Svenskt dialekt-lexikon" (1867). Jfr Bära och Puck.
N. E. H.
Puke, ett tillnamn, som under medeltiden bars af
flera personer, tillhörande skilda ätter. Den
äldst kände är en Ragvald Puke, som lefde
omkr. år 1300. En sonson till honom var marsken
Erik Kettilsson Puke (se P. 1). På mödernet
härstammade från samme Ragvald såväl riddaren
Kettil Puke Glysing (1332-60) som den yngre gren
af Bonde-släkten, hvilken upptog detta tillnamn.
K. H. K.*
1. Erik Kettilsson P., riddare, marsk, var son till
riddaren Kettil Ragvaldsson Puke. Efter den bekante
hertig Bengt Algotssons död (1360) synes ingen stått
i så stor gunst som P. hos konung Magnus Eriksson,
hvilken utnämnde honom till marsk i Värmland. Som
styresman öfver detta landskap och höfvitsman på
slottet Dalaborg kvarstod han ända till sin död,
och inga frestelser kunde förmå honom att lämna
konung Magnus’ och dennes son konung Håkans sak. Vid
fredsunderhandlingarna år 1370 med konung Albrekt
var han ett af konung Håkans ombud och deltog
följande året i tåget mot Stockholm. Ehuru vid
fredsslutet s. å. en plats i svenska rådet samt
värdigheten af rikets marsk erbjödos honom, antog
han ej dessa anbud, utan kvarstod som konung Håkans
råd och man. Att likväl de svenske stormännen sökte
draga honom öfver på sin sida framgår däraf, att
den mäktige drotsen Bo Jonsson insatte honom bland
sitt testamentes verkställare. I dessas sammanträden
deltog han dock ej, och när de våren 1388 på Dalaborg
hyllade drottning Margareta som sin och Sveriges rikes
fullmäktiga fru och rätte husbonde, tillkännagaf han
genom en särskild handling sitt instämmande däri. Han
var sedermera en af de män, åt hvilka drottningen
uppdrog den närmare styrelsen af Sverige. Enligt
Ericus Olai skall han 1389 i slaget på Falan (vid
Åsle) ha anfört den förenade svensk-danska hären mot
konung Albrekt. Samtida källor ange dock riddaren
Henrik Parow som befälhafvare, och Ericus Olai har
troligen ingen annan grund för sin uppgift än P:s
titel af marsk, hvilken han finnes ha burit ända till
sin död, 1396. - Ättlingar till P. voro på mödernet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
