Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 567-568 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pugatjev ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pugatjev [-tjå’ff], Jemeljan Ivanov, rysk
bonderebell, f. 1726 i Zimovejska kosackbyn vid
Don, d. 1775, anställdes vid 17 års ålder i
kosacktjänst, deltog under Tjernysjev i Sjuåriga
kriget, kommenderades sedan till Polen för att
utdrifva raskolniker,
tjänade under Panin vid
stormningen af
Bender och valdes sedan
till ataman. Då han
hjälpt en frände att
fly, blef han själf
fängslad, men lyckades
fly. I Tsaritsyn
uppkom först det
förmodligen af raskolniker
spridda ryktet, att P.
skulle vara den 1762
afsatte och sedan
mördade Peter III, som
han skulle ha liknat en
smula i det yttre. I trakten af Ural blef han
åter fängslad 1773 och fördes till Kazan, men
lyckades åter fly och kom öfver Kama-floden till
de uralske kosackerna, där han gaf sig ut för att
vara den aflidne kejsar Peter Fedorovitj. Ehuru
han hvarken kunde läsa eller skrifva, blef han dock
trodd af många, och då han förespeglade
bönderna frihet och jord, fick han en massa
anhängare bland bönderna och kosackerna i östra
Ryssland. Denna planlösa resning fick snart en stor
utbredning som uttryck för ett allmänt socialt
missnöje, och allehanda löst folk strömmade till P:s
fanor. Den började i guvernementen Kazan och
Orenburg, som då omfattade hela sydöstra
Ryssland. P. utfärdade i sept. 1775 ett manifest till
bönderna, ingick förbund med en kirgishöfding,
antog gosudartiteln och höll i Berda ett slags
hofstat. Hans andra giftermål med en kosackflicka
väckte visserligen kosackernas misstankar, men de
ville eller vågade ej svika honom. Sedan
guvernören i Orenburg von Traubenberg blifvit mördad,
belägrade P. länge denna stad, intog flera
fästningar, besatte Samara vid Volga och hotade
själfva Moskva, hvars pöbel visade sig benägen
att hylla honom. Några nederlag, som i början
af 1774 tillfogades honom af general Bibikov,
kunde ej hindra P:s framträngande västerut. Han
intog Kazan och nalkades Moskva under svåra
härjningar och våldsdåd. Ställningen blef nu så
oroväckande, att grefve Panin fick diktatorisk
myndighet att kväfva detta bondeuppror, och denne
gaf general Michelson i uppdrag att genom ett
formligt fälttåg krossa fienden. P. led ett
afgörande nederlag vid Tsaritsyn i aug. 1774 och
måste fly till Ural, där kosackerna i sept. 1774
själfmant utlämnade honom. Han fördes i bur till
Moskva, där han 11 jan. 1775 afrättades på ett
torg medelst hjul och stegel. Hans föräldrahem
förstördes, och kosackbyn flyttades. Om denna
resning författade Pusjkin 1833 "Istorija
Pugatjevskago bunta". Utförlig historisk bibliografi om P.
af N. F. Dubrovin i "Pugatjev i ego
soobstjniki" 1884. Nyare material i "Russkaja Starina"
1889–91 och 1897 samt i "Russkij Archiv"
1896.



A-d J.

Pugerup, gods i Malmöhus län, Gudmuntorps och
Ö. Strö socknar, s. om Ringsjön och nära
Snogeröds station på Ö. Skånes järnväg, omfattar nu
5,275 mtl, jämte kvarn och flera gatuhus tax. till
938,400 kr. (1913). P. omtalas, såvidt man vet,
först 1582, då det af Boffwe l. Bo gård m. fl.
hemman bestående Boalän, till hvilket äfven P. hörde,
på den i Kingsjön utskjutande udden från kronan
öfvergick genom "mageskifte" till And. Bing. P.
tillhörde längre fram Krist. Ulfeld till Svenstorp,
hvars sonson, då Skåne blef svenskt, bytte bort
Svenstorp och P. till Metta Krabbe mot gods i
Danmark, tillhörde därefter länge släkten
Gyllenstierna, egdes efter 1724 jämte Skarhult af grefve
Erik Brahe (det politiska offret för hofvets
misslyckade revolutionsförsök), därefter sonen M. F.
Brahe, som sålde både Skarhult och P. till Karl
XIV Johan. Efter dennes död betalade grefve
Einar Reventlow för halfparten i Skarhult och P.
350,000 rdr b:ko, och för denna halfpart, till
hvilken äfven hörde hemman, som förut lydt under
Skarhult, blef P. hufvudgård. Nu tillhör P., flera
gånger minskadt, länsgrefven C. E. Reventlow.

Puget [pyJä], Pierre, fransk skulptör, f.
1622 nära Marseille, d. 1694, var en
mångfrestande försökare, studerade arkitektur och
måleri i Rom, var skeppsbyggmästare och snidade
gallionsbilder o. d., från
1643 bosatt i
Toulon, från 1653 i
Marseille, egnade sig från
1655 hufvudsakligen åt
skulptur, kom till
Paris 1659, återvände
efter 1 1/2 år till
södern, verkade i 7 år
i Genua, därpå åter i
Marseille. – P. har
blifvit kallad än "den
franske Michelangelo",
än "den franske
Bernini". Han visar
påverkan af båda dessa
mästare, i stil, i form och uttryck, i patos och
lidelse. Han kan någon gång bli maniererad –
som i den alltför veklige döende S. Sebastian
och i Madonnan med Jesusbarnet, påverkad af
Michelangelo (Palazza Cataldi i Genua) –, andra
gånger kan formkaraktären få öfver sig något
vulgärt och uttrycket något svulstigt, men det är
ofta nog storhet i ansatserna och bredd och kraft
i behandlingen. I monumental styrka står han
främst bland de samtida franske skulptörerna. P.
stod utanför såväl hofvet som akademien,
utförde likväl flera beställningar till Versailles,
Hvilande Herkules (1660), gruppen Milon anfallen
af lejonet (1682), Perseus befriar Andromeda
(1684) och den stora reliefen Alexander besöker
Diogenes (alla dessa verk numera i Louvre).
Tidigare äro hans praktfullt dekorativa två
karyatider i stadshuset i Toulon (1655 f.). S. Sebastian
och Alessandro Sauli – båda i Berninis anda –
i S. Maria di Carignano i Genua utfördes 1664.
Märkliga äro de båda statyerna "Immaculée
conception" (den heliga Jungfrun sväfvande i gloria),
den ena från åren mellan 1662 och 1667 i Albergo
dei poveri, den andra 1670 i S. Filippo Neri.
– Jfr monografi af P. Auquier (1903).

G-g N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>