Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psalmbok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkan af en kommitté utgifna psalmboken, som i
omkr. 100 år användes i hela Danmark och Norge,
men som delvis utträngdes af E. Pontoppidans
sångsamling af 1740 (hvilken dock i hufvudsak bestod
af Kings psalmer, men med tillsats af pietistiska
sånger). En psalmbok i upplysningsstil fick den
danska kyrkan i den 1798 utgifna Evangelisk-kristelig
psalmebog til brug ved kirke- og husandagt, som trots
sina erkända stora brister blef ganska allmänt använd
och 1845 fick ett Tillæg af J. P. Mynster. En
kommitté utarbetade emellertid (på uppdrag af
Eoskilde Prsesteconvent) en Psalmebog til kirke
og huus-andagt, hvilken genom en k. resol. 1855
auktoriserades till frivilligt bruk och 1873 fick ett
auktoriseradt "Tillseg", som allmänt infördes utanför
hufvudstaden. Ett nytt tillägg antogs 1890. Psalmboken
blef nu föremål för revision af Det kirkelige raad
och utkom slutligen 1899 som Psalmebog for kirke
og hjem (675 nummer) med tillstånd att införas i
församlingarna. — Islands nu gällande psalmbok är
från 1886. — I Norge nyttjades efter skilsmässan från
Danmark den Evangelisk-christelige psalmebogen. 1849
utgaf Wexels en Psalmebog, som infördes i Kristianias
fängelsekyrkor. Ett psalmboksförslag af M. B. Landstad
(1861) reviderades (1865—69) omsorgsfullt af en
kommitté, och så utkom Landstads Kirkesalmebog (634
nummer), som 1869 gillades för användning vid den
offentliga gudstjänsten. En annan psalmbok utgafs 1872
af A. Hauge (Psalmebog til kirke- og husandagt}. Denna
godkändes äfven för kyrkligt bruk (1873) och begagnas
i ett antal församlingar. Landstads är emellertid
den ojämförligt mest använda. Psalmhistorisk
litteratur: L. Högmarck, "Psalmopoeographia"
(1736), P. Wieselgren, "Svenska kyrkans sköna
litteratur" (3:e uppl. 1866), J. Y. Beckman, "Den
svenska psalmboken framställd uti försök till svensk
psalmhistoria" (1845—72) och "Svensk psalmhistoria
i sammandrag" (1863), A. Hildebrand, "Svenska
kyrkans psalmbokskommittéer och psalmboksförslag
under 1700-talet och början af 1800-talet" (1884),
H. Schiick, "Våra äldsta psalmböcker" (i "Samlaren"
XII, 1891), E. N. Söderberg, "Några drag ur den
kristna psalmens historia" (i "Läsning för folket",
1905 -07), H. Wijkmark, "Studier till den Wallinska
psalmbokens framkomst" (1906), och E. Liedgren,
"Den svenska psalmboken" (2:a uppl. 1915).
A. Hbrd.* B. R—g.
Psalmerna. Se Psaltaren.
Psalmist (lat. psalmista), psalmdiktare,
psalmsångare. — Psalmisten, en ofta
förekommande benämning på konung David.
Psalmodi (af grek. psalmos, psalm, och ode, .sång),
psalmsång, psalm-melodi; antifoni (se d. o.) .eller
annan liturgisk sång; psalmton, enformig sång, som rör
sig på några få bredvid hvarandra liggande toner. —
Verb: psalmodiera.
Psalmodikon (af <i>psalm</I> och grek. <i>odikos,</I> hörande
till sång), mus., ett högligen enkelt ensträngadt
instrument, afsedt för uttagning af melodier och
uppfunnet af prosten J. Dillner (se d. o.).
Psaltare (ty. psalter, af grek. psalterion,
lat. psalterium), ett slags mindre harpa, spelad med
fingrarna eller med plektron, bruklig hos forntidens
hebréer, greker och romare, sedermera i
Europa in på 1600-talet (enl. Prætorius). Se vidare
nästa artikel.
Psaltaren (Psalmerna), G. T:s sång- och bönbok. I
den hebreiska bibeln kallas denna bok (som af
judarna räknades till ketubîm, 3:e delen af
kanon) Tíhïllïm, i Septuaginta Psalmoí eller
Psalterion. Grek. psalterion betyder eg. ett
stränginstrument (harpa), sedan en samling
därtill sjungna sånger (jfr "Sions harpa"). Af
psalterion härleder sig det latinska psalterium,
tyskarnas psalter och vårt Psaltaren. I N. T. heter
den ifrågavarande sångsamlingen Psalmernas bok
(Luk. 20: 42, Apg. 1: 20), och däraf fick Vulgata
benämningen Liber psalmorum. P:s 150 sånger utgjorde
den efter exilen lefvande judiska församlingens
sång- och uppbyggelsebok (en psalm sådan som 119
har sannolikt aldrig kunnat tjäna annat än till
läsning). När P. fått kanonisk giltighet, är ej
med visshet kändt. Omkr. 100 f. Kr. citerades i
l Makk. 7: 16 ps. 79: 2 f. så, att man får det
intrycket, att hela samlingen då hade kanoniskt
anseende, och i Apg. 13: 33 anföres en psalm med
ordningsnummer, hvadan alla psalmerna då förelågo
i en bestämd ordning. Den nuv. samlingen är indelad
i 5 afdelningar eller grupper, som åtminstone delvis
torde ha uppstått själfständigt, innan den slutliga
samlingen bildades: 1. Ps. 1—41; 2. 42—72; 3. 73—89;
4. 90—106; 5. 107—150, hvilka hvardera markerats
med en i slutet anbragt doxologi. Likväl är denna P:s
slutliga indelning, som förelegat redan Septuaginta,
ingalunda egnad att ge läsaren en fullständig inblick
i samlingens successiva tillkomst, bl. a. redan
därför, att den nuv. samlingen äfven uppvisar spår
af en tudelning efter användningen af de olika
gudsnamnen Jahveh och Elohim (Gud), så att Jahveh
användes öfvervägande i första afdelningen och
i tredje fr. o. m. ps. 84 och sedan till slutet
af P., medan i ps. 42—83 begagnas Elohim. Se
närmare de nyare arbetena i inledningsvetenskap
och kommentarerna. — Af P:s 150 psalmer är ett
50-tal anonymt, af de öfriga tillskrifvas 73 David
(i Septuaginta 83), 1 (ps. 90) hänföres till Mose,
2 tillläggas Salomo (ps. 72 o. 127), 12 Asaf, 11
Koras söner, 1 Heman (och Koras söner, ps. 88) och
1 Etan (ps. 89). Dessa uppgifter och de i samband
med dem infogade situationsbeteckningarna äro dock
värdelösa. Af de David tillskrifna psalmerna kunna
flera icke härröra från honom redan af det skäl, att
de förutsätta templet (t. ex. 5: 8; 27: 4; 69: 10)
eller Jerusalems och templets förstöring (t. ex. 14:
7; 51: 20 f.) eller att öfverskrifterna visa sig
formulerade efter Samuelsböckernas berättelser om
David. De flesta psalmerna torde, åtminstone i sin
nuvarande gestalt, härröra från den efterexilska
tiden. Dock har säkert en del uppstått redan
under konungatiden (så t. ex. alla, som tala om
eller äro diktade till en förhandenvarande konung,
t. ex. ps. 20, 21, 45, 61, 72). Om några och i så fall
hvilka psalmer härröra från David, kan icke afgöras,
då den enda auktoritet, som, oafsedt de värdelösa
uppgifterna i P:s öfverskrifter, ger några bestämda
uppgifter om hans intresse för tempelsången och
tempelmusiken, nämligen förf. till Krönikeböckerna, ej
är någon pålitlig källa. På samma sätt som den svenska
psalmboken innehåller psalmer från olika tider, är
förhållandet säkert äfven med Israels psalmskatt,
och P:s bok blir sålunda en viktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
