Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provinsialmöten - Provinsialråd - Provinsialständer (Provinsständer) - Provinsialsuperior. Se Kongregation, sp. 747 - Provinsialsynod. Se Synod - Provinsiell - Provinsmuséer. Se Museum, sp. 1433 - Provinsombud. Se Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Mission, sp. 676 - Provinsparlament. Se Parlament, sp. 123 - Provinsrosor - Provinsständer. Se Provinsialständer - Provinium - Provinsiell. Se Provisorisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Provinsialråd-Provision
448
än sådana, som rörde utskrifning och
bevillning. Stundom inträffade det, att man ej
kunde förmå ett landskaps ständer att bevilja,
hvad regeringen begärt, men i allmänhet kom man
lätt till rätta med dem genom att låta det ena
provinsmötet inverka på det andra. Se bl. a. "Sveriges
Rid-derskaps och Adels riksdagsprotokoll", d. VI
(äldre serien), K. G. Styffe, "Landtdagen i Malmö
år 1669" (1845) och "Landtdagarne i Vestergöthland
1676" (1848), samt E. Hilde-brand, "Svenska
statsförfattningens historiska utveckling" (1896).
K.B-n.*
Provinsiälråd (it. consiglio provinciale; fr. con-seil
provincial) benämnes provinsrepresentationen uti
11 a l i e n (se d. o., sp. 1046) och i Belgien
(se d. o., sp. 1255). Om provinsialråd (consejo
provincial) i Spanien se Spanien (Förvaltning). -
Jfr Provinsialdeputation och P r o-vinsialständer.
Provinsiälständer (Provinsständer), en efter
ståndsgrundsatsen ordnad representation för ett
landskap 1. en provins. Sådana funnos i Preussen
(provinzialstände) sedan 1823, men 1875-88 utbyttes
de, utom i Posen, mot provinsiallandt-dagar
(se Preussen, sp. 213). - Efter det preussiska
mönstret ordnades i Danmark genom förordn, af 15
maj 1834 rådgifvande provind-sialstcender. Fyra
ständerförsamlingar skulle finnas: l för
östiften, l för Nörrejylland, l för Slesvig och
l för Holstein (hvartill 8 mars 1843 lades en
för Island under namn af Allting, se d. o.). De
utgjordes af medlemmar, utsedda dels af konungen,
dels af och ibland olika klasser af jordegare
i landet och sammanträdde hvartannat år. Genom
införandet af 1849 års grundlag skulle de ha
försvunnit, men till följd af upproret i Slesvig
och Holstein 1848 fingo dessa länder behålla sina
provinsialständer, nu med beslutande makt (se Danmark,
sp. 1298-99). Efter införlifvandet med Preussen
gäller i dem den preussiska provinsförvaltningen. -
Provins-ständer (höll. provinciale staten) är den
häfdvunna, ehuru numera, sedan ståndsskillnaden
upphäfts, oegentliga benämningen på de nederländska
provinsernas representation (se Nederländerna, sp. 689
o. 692). - Om de fordom i Sverige tidtals till möten
inkallade provinsständerna se Provin-sialmöten. -
Jfr Provinsialdeputation och Provinsialråd.
S. B.
Provinsiälsupérior. Se Kon gr egation, sp. 747.
Provinsiälsynöd. Se S y n o d.
Provinsiell (jfr Provinsial), utmärkande för
en provins; som ej öfverensstämmer med bruket i
hufvudstaden, landsortsmässig, småstadsaktig.
Provinsmuséer. Se Museum, sp. 1433.
Provinsombud. Se Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och Mission, sp. 676.
Provinsparlament. Se Parlament, sp. 123.
Provinsrosor [fr. uttal: pra va’-], rosor, som
härstamma från den franska staden Provins (se d. o.).
Provinsständer. Se Provinsialständer.
Provinum, latinska namnet på franska staden Provins
(se d. o.).
Provision (af lat. provisio, förutseende,
omtanke). 1. Hand., godtgörelse åt mellanhand vid
affärer, beräknad i proc. på omsättningssumman,
agent-,
kommissions-, mäklararfvode (jfr Agent, sp. 341,
och Kommission 3). Mäklarens provision, som kallas
k u r t a g e (courtage), skiljer sig från agentens
och kommissionärens därigenom, att den utgår, så
snart slutsedel utfärdats, oafsedt om aftalet går i
uppfyllelse eller ej, då däremot provisionen till
agent eller kommissionär ej utgår, förrän affären
faktiskt afvecklats. Ofta erhåller agenten provision
äfven på affärer, som af slutats utan hans förmedling,
men med kunder, som af honom först introducerats hos
den firma han representerar. Korn-missionären, och
stundom äfven agenten, kan vid försäljning på kredit
ikläda sig ansvar för likvidens riktiga ingång och
erhåller då en särskild s. k. delkredereprovision
(se Del c re d er e). Jfr äfven Acccptprovision. -
S. k. hemliga provisioner, en form af illojal
konkurrens (se Konkurrens l, sp. 777), äro maskerade
mutor, som af mindre nogräknade leverantörer under
olika former betalas till personer, anställda hos
köpande firmor, för att vinna deras medverkan
till erhållande af order. För att råda bot för
detta missförhållande ha inom vissa branscher
ingåtts särskilda öfverenskommelser. En stor
sammanslutr-ing i sådant syfte är "Maskin-affärernas
förening mot s. k. hemliga provisioner", omfattande
bortåt ett 100-tal maskin-, metall- och andra
firmor i Stockholm och landsorten. - 2. En i
katolska kyrkorätten bruklig term, hvarmed förstås
besättandet genom kyrklig myndighet af ett vakant
kyrkligt ämbete med en kompetent person. Endast
kyrklig myndighet kan nämligen förläna andlig
makt, hvarför provision är en uteslutande kyrklig
angelägenhet, som därför är ogiltig, om den utöfvas
af världslig myndighet. Provision tillkommer främst
påfven, metropoliter och biskopar. Den består af tre
moment, af hvilka det första innebär betecknande af
den person, som skall ha kyrkoämbetet (designatio
personce), vare sig genom utnämning af vederbörlig
kyrklig myndighet, val af ett kapitel eller förslag af
regent eller patronus. Det andra momentet utgöres af
kyrkoämbetets öfverlämnande eller kollation (collatio)
till personen, och anmärkas må, att i den svenska
lutherska kyrkan begreppet provision icke användts,
utan har begränsats till dess betydelse af kollation,
hvilket ord blifvit det häfdvunna i k. fullmakter på
prästtjänster in på 1700-talet. Det tredje momentet
i provision är slutakten, installation (instal-latio).
Påfven eger i kraft af sin falla myndighet besätta
eller providera med alla kyrkliga ämbeten. Denna
påfliga provisionsrätt kallas extra ordinarie i de
fall, då eljest biskop eger utöfva provision inom
sitt stift. I praktiken ledde detta förhållande
till stridigheter mellan påfven och de ordinarie
myndigheterna. Redan på 1100-talet gjorde påfven
ett allt vidsträcktare bruk och äfven missbruk af
sin universella provisionsrätt, i synnerhet genom att
reservera sig provision. Så föreskref Klemens IV i sin
bulla Licet ecclesiarum 1265, att alla de vid kurian
vakanta ämbetena, d. v. s. sådana, hvilkas innehafvare
aflidit under sitt uppehåll vid kurian, voro påfve
förbehållna att besätta. Genom nya förordningar
utbildade påfvarna ytterligare sin reservationsrätt.
Redan från midten af 1200-talet har påfven också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
