Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provensalska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Provensalska språket och litteraturen
438
konditionalis i såväl närvarande som förfluten
tid (amera = jag skulle älska eller jag skulle ha
älskat). l:a konjugationens imperfektändelse -abam,
som i fr. ersatts af 2:a konj. -ebam, kvarstår i
provens, (amava), medan i de öfriga konj. ändeisen
är -ia (< lat. -iebam). Med afseende på de starka
verben märkes, att perfekta af den s. k. debui-typen
på fonetisk väg fått palatalslutande stammar
(debui > fr. dus, provens. 1. dec 2. deguist 3. dec
4. deguém 5. deguetz 6. degron, habui >. fr. eus,
provens. 1. aic, 2. aguist etc.). Ehuru betydande
dialektala differenser rådde i södra Frankrike redan
under medeltiden, då som hufvuddialekter framstå
limousinskan, gascogniskan, languedocdialekten,
auvergniskan, dauphinédialekten och provensalskan i
inskränkt bemärkelse, visar trubadurernas språk en
viss enhetlighet, om det också bär tydliga drag af
de resp. författarnas ursprung. Detta trubadurernas
litterära språk synes ha utgått från Li-mousin och
dess gränstrakter, där den Provensalska litteraturens
vagga stått. Därför finner man också ofta ordet lemozi
som beteckning för provensalskan i allmänhet.
Bland nuvarande Provensalska dialekter märka vi
särskildt gascogniskan, som är så starkt skild från
de öfriga, att den under medeltiden omtalas som ett
särskildt språk. Utmärkande drag äro bl. a., att U > r
intervokalt (apellat > apere), men > d finalt (sigiUum
> saied) samt att initialt / > h liksom i spanskan
(fidem > he). - En mellanställning mellan franska
och Provensalska intaga de s. k. franko-provensalska
dialekterna, som omfatta departementen Ain, Loire,
Rhöne, Isére, Savoie, Haute-Savoie och delvis Jura,
större delen af franska Schweiz och till Savojen
gränsande delar af Italien. På detta område kvarstår
a som i provensalskan utom efter palatal, då det går
till ie som i franskan (mare ^> mar, men circare >>
cher-chier, cherchi).
Provensalskan var under medeltiden och är ännu ett
ovanligt välljudande, mjukt och musikaliskt språk, som
alldeles särskildt lämpar sig för lyrisk diktning. Det
får sin säregna karaktär genom en rikedom på vokaler,
framför allt diftonger och trif-tonger, i förening
med en genomgående växling mellan tonlösa och tonande
konsonanter.
De äldsta minnesmärkena af provensalsk diktning,
ett fragment af en versifierad kommentar till
Boethius’ "De consolatione" samt den nyligen
upptäckta sången om Sankta Fides från Agen, tillhöra
1000-talet. Men trubadurlyriken, som helt behärskar
den fornprovensalska litteraturen, som gjorde densamma
känd vida utom hemlandets gränser och som utöfvade ett
mäktigt inflytande på litteraturen i andra länder,
bl. a. norra Frankrike, Spanien, Portugal, Italien
och Tyskland, känna vi först från omkr. 1100, då
den förste trubaduren, G u i 11 a u m e de Poitiers
(d. 1127), uppträdde. Denna litteraturs blomstringstid
infaller på 1100- och 1200-talen. Ordet trubadur, som
på provens, heter i nom. trobaire (fr. trouvére),
i ack. trobador (fr. trouveor, trouveur), är
nomen agentis till verbet trobar (fr. trouver),
uppfinna, dikta. Trubadurerna hade till medhjälpare
s. k. joglars (fr. jongleur), som ofta skrefvo musik
till deras dikter och som föredrogo dem till eget
ackompanjemang. Ofta var trubaduren själf kompositör,
och ofta var det också han
själf, som föredrog sina alster. Musiken till
trubadurernas dikter finnes till stor del i behåll
och är f. n. föremål för ingående studium af flera
framstående forskare. Trubadurerna tillhörde de
mest olika samhällsklasser. Furstar, adelsmän,
präster, borgare, män tillhörande den anspråkslösa
tjänar-klassen egnade sig åt trubadurens kall. Vi
känna alster äfven af en och annan kvinnlig
trubadur. Oftast beskyddades de af de mäktige i
landet, och deras verksamhet var med förkärlek
förlagd till furstarnas och grefvarnas hof. -
Trubadurlyrikens centrala ämne är kärleken. L’amour
courtois, som skänker denna diktning dess egentliga
originalitet, var utbildad till en verklig kult, som
lydde bestämda lagar och som ofta gaf anledning till
svåra problem, hvilkas lösning behandlas i många af
de bevarade dikterna. Kärlekens föremål var den gifta
kvinnan - den unga flickan spelar i denna litteratur
ingen roll -, och målet för den älskan-des sträfvan
var, att hans hyllning med huldhet skulle upptagas
af hans härskarinna och att han skulle af henne
erkännas som en loyal amant. Allt slags sinnlig
brutalitet är bannlyst från den poesi, som följde
de hof viska lagarna, och den kärlek, som åsyftas,
är i regel platonisk. Detta hindrar naturligtvis
icke, att denna poesi ofta urartade och att man bland
trubadurernas dikter finner alster af t. o. m. långt
drifven cynism. - På det hela taget var denna lyrik
af artificiell natur och fast bunden rid de sociala
förhållandena. Härmed sammanhänger också den stora
vikt, som tillerkändes det formella. Metern och
rimflätningen utbildades till en häpnadsväckande
rikedom af olika former, och många trubadursånger äro
mästerstycken af formell virtuositet. Metaforen var
lifligt omhuldad, och för att undvika vulgaritet sökte
man sällsynta och dunkla ord eller använde orden i en
ovanlig eller tillfällig betydelse. Denna genre drefs
så långt, att många stycken ännu trotsa uttolkarens
mödor. På sin tid voro mästarna i trobar dus (fördold
diktning) föremål för stor beundran. De förnämsta
diktarterna inom trubadurlyriken äro följande: 1)
cansonen (jfr Canzon 1), som var egnad kärleken och
utmärkte sig genom den konstfulla rimflätningen i dess
3-42, men vanligen 6-7 strofer, hvilka af slutades
med en s. k. envoi; 2) sirventesen, som blott till
innehållet skiljer sig från cansonen. Den är af olika
slag, moralisk, religiös, politisk eller personlig. De
båda sista arterna äro viktigast, ty de lämna en
god inblick i samhällsförhållandena. De utgöra
stridssånger för eller emot ett krig eller annat
politiskt företag eller också pamfletter mot någon
viss person, ofta till förmån för dennes motståndare,
i hvars tjänst sir-ventesförfattaren till äfventyrs
står (sirventes af servir, tjäna). Sirventeserna ha
ej utan skäl sagts motsvara vår politiska press. Då
de härrörde från en talangfull författare, kunde
de vinna stor popularitet och utöfva betydligt
inflytande på händelsernas gång. Till sirventeserna
räknas äfven korstågssångerna, som uppmana till
deltagande i korstågen, och klagosånger (planhs)
öfver en beskyddares död; 3) tensonen, som utgör en
versifierad diskussion öfver någon, ofta kärleken
berörande fråga. Tensonen, som hade dialogform,
kunde ha en eller flera författare. Andra arter af
trubadurdiktning, intressanta särskildt därför, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
