Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Privilegier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagstiftningsåtgärder, sedan konungen och den privilegierade
personen eller klassen gjort aftal om å ena sidan
skyldigheter och å den andra rättigheter. Särskildt
vid ståndsprivilegiernas tillkomst ha sådana
aftal visat sig verksamma. Ju ofullkomligare en
stats organisation varit, dess bristfälligare
och overksammare har den allmänna lagstiftningen
äfven varit, till följd hvaraf man måst taga sin
tillflykt till särskilda lagar, som regenten
själfmyndigt utfärdat efter öfverenskommelse
med de mäktigaste medborgarklasserna. Dessa
tillförsäkrade sig dels vissa företrädesrättigheter
i samhällsställning, i utgörande af allmän tjänst
och beskattning, dels särskildt skydd för viss
verksamhet, hvilken eljest kunde efter godtycke
inskränkas eller helt förbjudas. Ursprungligen
motsvarade de åtagna förpliktelserna och de
förlänade företrädesrättigheterna hvarandra, hvadan
bestämmelserna i dessa särskilda lagar voro att anse
endast såsom särskilda regler för tillämpningen af
den i allmänna lagen innehållna rättsgrundsatsen,
ej som afvikelser från det allmännas kraf på den
enskilde medborgaren. I samma mån förhållandena
ändrades i den riktning, att förpliktelserna ej
kunde så, som sig borde, göras det allmänna till
godo, kvarstodo emellertid företrädesrättigheterna,
som gåfvo sina innehafvare en särskild ställning. Som
emellertid enligt sin princip hvarje privilegium för
den privilegierade skapar hvad man kan kalla ett
rättsgodt, en abstrakt nyttighet, så ha de gifna
privilegierna ansetts åtnjuta en särskild helgd,
och därför anses hvarje godtycklig inskränkning af
ett privilegium otillåten äfven å statsmaktens sida,
så snart det icke förverkas från den privilegierades
sida. Denna grundsats hindrar dock ej, att privilegier
ändras eller upphäfvas, då det allmänna bästa sådant
fordrar. Huruvida detta bör ske mot ersättning eller
utan sådan beror på privilegiets natur. Har det
grundat en privaträttighet till det ifrågavarande
rättsgoda, bör ersättning ega rum, liksom fallet är,
då andra välfångna privaträttigheter inskränkas
eller upphäfvas. Faller privilegiet inom den
offentliga rätten, kan dess upphörande åstadkommas i
lagstiftningsväg dels genom utjämnande, så att hvad
som utgjort privilegium blir för alla tillgängligt,
t. ex. i allmänna medborgerliga friheters
åtnjutande, dels genom omorganisation af de allmänna
inrättningar eller ändring af de lagar, af hvilkas
bibehållande i ett visst skick privilegiet betingas,
t. ex. ståndsmedlemmars representationsrätt, rätt
till ämbeten, städers rätt till vissa inkomster mot
skyldighet till vissa anstalters upprätthållande.
I Sverige ha privilegierna ingen gammal häfd.
Kristofers från 1400-talet härrörande landslag
(Konungabalken, kap. 2) tillförsäkrar andligt och
världsligt frälse åtnjutande af deras "privilegia
och gamla frihet", hvilken försäkran motsvaras af
åliggande för konungen enligt konungaeden att hålla
samma deras frihet och privilegia (samma förpliktelse
ålades konungen äfven i den ett århundrade äldre
Magnus Erikssons landslag, men ordet "privilegia"
förekommer där icke). Dessa privilegier blefvo i
medeltidens stadgar, recesser och förskrifningar
utvidgade och närmare bestämda. Med reformationen
upphörde i allmänhet de rättigheter, som tillhört
katolska kyrkan såsom påfvekyrka, att gälla, men
världsliga frälsets privilegier bibehöllo
sig. De afhandlas redan i Gustaf I:s konfirmation
och privilegier för riksens råd och adel i Sverige
af 1526, hvilken urkund hufvudsakligen innehåller
bestämmelser om adelns rätt till sakören. Den första
kodifikationen af de adliga privilegierna innefattas
i Johan III:s privilegier af 1569. Efter det nya
sådana blifvit gifna 1594 af ungefär samma innehåll,
utfärdades fullständiga privilegier för ridderskapet
och adeln af Gustaf II Adolf 8 okt. 1617. Under
1600-talet visar sig privilegielagstiftningen äfven
inom andra områden. Kyrkans prästestånd utverkade för
sig med biträde af de båda öfriga ofrälse stånden
privilegier vid 1647 års riksdag, hvilka trycktes
och utfärdades 28 nov. 1650. Därjämte bör märkas,
att näringslagstiftningen på dessa tider var ett
slags privilegielagstiftning. Städers anläggning
uppmuntrades genom beviljande af särskilda
förmåner för dem och deras borgerskap. På dylikt
sätt uppmuntrades bergsnäringen, hvarjämte för
särskilda industrigrenar bildades mäktiga bolag,
åt hvilka förlänades privilegier, och i samband
därmed förlänades monopol för att förskaffa
staten inkomster. Alla dessa lagar utgingo från
konungamakten och ansågos som konungens och det
privilegierade ståndets eller den privilegierade
personens ensak. Jämte utverkande af privilegier,
där sådant med fördel lät sig göra, sökte hvarje
riksstånd för sig skydda sina intressen och
afhandlade med kronan om skydd för och främjande af
dem, hvilket framkallade en särskild lagstiftning:
resolutioner på ståndsbesvär. Redan i k. resol. på
städernas besvär 1680 utfäste sig dock Karl XI att
upphäfva alla monopol och privilegierade kompanier,
hvilket löfte i 1789 års försäkran till borgarståndet
tog form af försäkran, att inga monopol vidare skulle
beträffande sådan "handel, rörelse, konst eller slöjd
som förut är känd, idkad och i allmänhet idkas kan"
upplåtas till förmån för enskilda, hvilken försäkran
emellertid själf angaf sig såsom grundande ett
privilegium, oaktadt i 1720 års R. F. § 49 bestämts,
att inga nya privilegier ett helt stånd angående
finge utgifvas utan samtliga ständernas vetskap
och samtycke, och i 1723 års riksdagsordning § 13
stadgas, att resolutioner öfver särskilda stånds
besvär ej finge utfärdas, så framt ej ständerna
voro eniga därom. Däremot hade i enlighet härmed
ridderskapets och adelns privilegier 16 okt. 1723
med samtliga ståndens samtycke utfärdats. Dessa
privilegier gälla ännu i de få delar, som icke af
senare tids lagstiftning blifvit upphäfda eller
ändrade. För prästerskapet utfärdades särskilda
privilegier samma dag, till stor del lika med de
1650 gifna. I § 51 af 1720 års R. F. tillades till
försäkran om städernas bibehållande vid välfångna
privilegier och rättigheter, att de må af riksens
ständer efter tidernas omständigheter lämpas. Någon
kodifikation af borgerskapets eller städernas
privilegier skedde icke, utan dessa privilegier
äro att söka dels i de privilegier, som för hvarje
stad särskildt utfärdats, dels i resolutionerna
på städernas besvär, särskildt resolutionen af
16 okt. 1723, hvarjämte i den "försäkran", som
i samband med Förenings- och säkerhetsakten gafs
till rikets borgerskap och städerna 23 febr. 1789,
hufvudmomenten äro sammanfattade. Hvad bondeståndet
beträffar, utgjordes dess egentliga privilegium,
då de öfriga ståndens rättigheter vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
